ton; äfven järn och bly förekomma. Industrien, i synnerhet den metallurgiska, är mycket liflig. Dep. indelas i 4 arrondissemang: Nîmes, Alais, Uzès och Vigan. Hufvudstad är Nîmes. (J. F. N.) Garda. Se Gardasjön. Gardafui (Guardafui, Ras Asir), udde på Afrikas östra kust, ytterst på Somalihalfön, s. om Adenviken under 51° 15' ö. lgd. Den uppgifves ofta vara Afrikas östligaste udde, men med orätt, ty den något sydligare belägna Ras Hafun l. Medud-du når till 51° 28' ö. lgd. J. F. N. Gardaja. Se Ghardaja. Gardar, en i nordiska fornsagorna omtalad gård vid Akrafjall i Borgarfjordssyssla i sydvästra delen af Island. Ordet förekommer ock i samma betydelse som Gardarike (se Gårdarike). Th. W.* Garðar (Gårdar), i Grönlands österbygd, d. v. s. Syd-Grönland, biskopssäte under den katolska tiden, från 1124, då den af Norges konung Sigurd Jorsalafare till grönländsk biskop utsedde Arnold bosatte sig där, sedan han i Lund af ärkebiskop Asser blifvit invigd i ämbetet. Då ärkebiskopsstolen i Nidaros upprättats (1152), lades G. biskopsdöme under densamma. Det omfattade då 16 kyrkor, 12 i Österbygden och 4 i Västerbygden. Domkyrkan i G., en korskyrka, är nu utgräfd. Vid G. hölls det grönländska alltinget. Till följd af landets aflägsna läge och befolkningens aftagande sjöduglighet stod biskopsstolen ofta ledig. Efter digerdöden i Norge (1349--50) synes förbindelsen mellan Nidaros och G. ha upphört, och efter digerdöden på Island (1402--04) finnes endast en enstaka underrättelse (från 1418) om biskopsdömet på Grönland, hvars norröna befolkning därefter bortglömdes af sina stamförvanter och dukade under i striden med eskimåerna. Dock omtalas en "episcopus Gardensis" Andreas 1466 såsom vikarie i Linköping och en "episcopus tulensis" eller "Gronlandiæ" Vincentius 1530 såsom hjälpbiskop åt Joakim Rönnov i Roskilde. C. R.* Gardarike. Se Gårdarike. Gardarsholm, äldsta benämningen på Island. Se Gärdar Svavarsson. Gardar Svavarsson (Garðarr Svavarsson), Islands förste nordiske upptäckare, var af svensk härkomst. Enligt Hauk Erlendssons redaktion af "Landnámabók", som något afviker från Sturla Tordssons, men torde vara riktigare, egde G. jordagods på Själland. Han. var gift med en kvinna från Hebriderna. På en resa dit för att lyfta arfvet efter sin svärfar råkade han i Pentland Firth ut för en storm, som dref hans skepp långt väster ut i hafvet, tills han nådde Islands östkust. Han kringseglade landet, fann, att det var en ö och landsteg på nordkusten, vid det inre af hafsbukten Skjálfandi. Han byggde sig där ett hus och öfvervintrade; platsen kallas sedan dess Husavik. Nästa sommar seglade han bort. Vid hemkomsten prisade han det nya landet mycket och kallade det Gardarsholm. Hans ofrivilliga upptäcktsfärd inträffade sannolikt mellan åren 860 och 865. Om hans senare öden vet man intet. Hans son Uni utvandrade till Island, och sonsonen Hróar nämnes i Njála som gode på Tunga. B. N--g. Garda-sjön (it. Lago di Garda l. il Benaco, lat. Lacus benācus), en af de stora bergsjöarna i öfre Italien, mellan prov. Brescia (i v.) och Verona (i ö.); den nordligaste spetsen med kurorten Riva ligger inom Tyrolen. Längden är 52 km., bredden 4--18 km., arealen 370 kvkm. Största djupet är 346 m. och höjden öfver hafvet 65 m. Den norra, smalare delen af sjön ligger inträngd mellan Alperna och omgifves af vilda klippstränder. På östra sidan reser sig det 2,218 m. höga Monte Baldo, vid hvars södra fot ligger orten Garda (1,825 inv. 1901), som gifvit sjön dess namn. Längre mot s. blir det omgifvande landet lågkulligt och öfvergår slutligen till slätt. Strandlandskapen äro klädda med en sydländsk vegetation; i synnerhet gäller detta om västra kusten, mellan Gargnano och Salò, kallad Riviera benacense, där det odlas citroner, apelsiner, mullbärsträd, fikon, mandlar, vin, myrten, agave etc. Där ligger byn Gardone-Riviera (1,806 inv. 1901), en omtyckt vinterkurort (3,000 främlingar, mest tyskar). I sjön ligga de vackra öarna Isoletta, Tremelone och Isole dei frati. Från södra stranden utgår en lång, smal halfö, Sermione (Sirmio), hvilken den romerske skalden Catullus, som skall ha bott där, kallade "den härligaste bland halföar", peninsularum ocellus. Sjön mottager tillflöde från åtskilliga mindre vattendrag (Sarca, från n., Ponale från Ledrosjön och Toscalone, båda från v.) och har aflopp söderut genom Mincio. Liksom de andra sjöarna i norra Italien har äfven G. sina regelbundna vindar; dess asurblå, lättrörliga vatten försättes liksom flera schweiziska sjöars i en seiches-artad rörelse ("sessa"). Sjön, som anses en gång ha varit en fjord af Adriatiska hafvet, är rik på fisk. (J. F. N.) Garde (se Gardera), krigsv., egentligen en inhägnad plats, ett vaktställe. Sedermera kom ordet att beteckna den trupp, som var afsedd att utgöra furstliga personers lifvakt och krigshärens kärntrupp (jfr Drabant). Pretorianer, mamluker, janitscharer och strelitser voro sålunda garden efter senare tiders begrepp. De första trupper, som buro namnet garde, uppsattes i Frankrike i 15:e årh. och utgjordes af schweizergardet till fots (1493) och "garde du corps" till häst (omkr. 1440). Dessa förenades af Ludvig XIV till en trupp, som fick benämningen maison militaire du rol och innefattade olika slag af både infanteri- och kavalleritrupper. Af de förra funnos förutom schweizergardet både franska och skotska regementen. "Maison du roi", hvarmed man i dagligt tal förstod endast det till detsamma hörande tunga kavalleriet, utmärkte sig i många fältslag (särskildt vid Fontenoy, 1745), men upplöstes, liksom allt garde, under revolutionen. Schweizergardet tillintetgjordes vid Tuileriernas stormning 1792. - Efter det allmänna införandet af stående härar i 17 :e årh. uppsatte nästan alla furstar gardestrupper, hvilka hade till hufvudsaklig uppgift att skydda deras personer och följaktligen voro ganska svaga i fråga om numerären. Småningom växte deras styrka, och de blefvo då, liksom det franska "maison du roi", elittrupper. - Sedan de förra gardena blifvit upplösta, skapade sig konventet ett nytt garde, som 1795 fick benämningen "garde du corps législatif". Året därpå uppstod "garde constitutionnelle", till direktoriets skydd. Förste konsuln Bonaparte sammanslog dessa till ett "garde consulaire", efter 1804 kalladt "garde impériale". Detta var det s. k. gamla gardet ("vieille garde"), hvilket bestod ai