hör till de indoeuropeiska (ariska) språken i Indien samt företer närmaste frändskap med kumaonī (närmast v. därom) och naipālī. Dessa tre dialekter bruka sammanfattas under benämningen det nordliga dialektområdet. Närmaste dialektfrändskap har detta område med det västra (omfattande närmast penjābī och västra hindī samt dessutom sindhī och gujarātī); de största språklikheterna förete de nordliga hindi-dialekterna braj och kanaujī. Om språkliga karaktärsdrag se Hindī. Jfr Hoernle, ”A grammar of the eastern hindī compared with the other gauḍian languages” (1880), och Kellogg, ”A grammar of the hindī language” (1893). K. F. J. Garib (Gariep). Se Oranjefloden. Garibaldi, Giuseppe, italiensk nationalhjälte, f. 4 juli 1807 i Nizza, ingick tidigt vid sardinska handelsflottan, blef snart en eldig anhängare af Mazzinis republikanska planer till Italiens befrielse och enhet samt tog, på Mazzinis inrådan, tjänst på ett örlogsfartyg för att söka vinna dess besättning för revolutionen. Då de sammansvurnes förehafvanden misslyckades, flydde G., dömd till döden, till Frankrike (1834). Han försörjde sig nu någon tid med att gifva undervisning i matematik i Marseille, hade därefter anställning som sjöofficer hos bejen af Tunis och kämpade sedan 1846 i republikerna Rio-Grande do Suls och Uruguays tjänst mot Brasilien samt förvärfvade sig därunder bl. a. som kaparkapten stort rykte för djärfhet. Vid underrättelsen om frihetsrörelserna i Italien 1847 afseglade G., i mars 1848, åtföljd af sin äfvenledes ”för folkens heliga sak glödande” hustru Anita och 100 italienska frivilliga, från Montevideo. Vid hans ankomst till Italien hade emellertid krigslyckan redan vändt sig från den italienska hären. Sedan han förgäfves erbjudit konung Karl Albert sin hjälp mot österrikarna, trädde han i tjänst hos provisoriska regeringen i Milano och erhöll befälet öfver de frivillige, som funnos spridda mellan Milano och Bergamo. Snart uppgick hans frikår till 2,000 man, men just då afslöts stilleståndet mellan Sardinien och Österrike. G. vägrade erkänna detsamma och fortsatte kriget, men måste snart, efter tappert motstånd mot österrikarna, draga sig in på schweiziskt område. Det mod han och hans män utvecklade under den försagdhet, som vid denna tid röjdes uti Italien, eröfrade genast italienarnas sympatier. I dec. 1848 trädde han i tjänst hos provisoriska regeringen i Rom och blef medlem af romerska parlamentet, där han 8 febr. 1849 föreslog republikens proklamerande. Alla de framgångar de revolutionäre i början vunno mot fransmän och neapolitanare voro frukter af G:s djärfhet och skicklighet. När fransmännen slutligen 3 juli eröfrat Rom, ryckte G. med 1,500 trogna in på toskanskt område (hans hustru tjänstgjorde därvid som hans adjutant), men nödgades för de öfverlägsne österrikarna draga sin här allt längre upp mot n. ö. och tog sin tillflykt till San Marino, där han för att ej blottställa den lilla republiken måste upplösa sin här. Då han försökte att till sjöss fly till Venezia, tog en österrikisk flottilj hans flesta båtar, hvarefter G., förklädd till fiskare, lyckades undkomma på piemontesiskt område; under den äfventyrliga flykten dog hans hustru (1849). I Chiavari häktades han på sardinska regeringens befallning och fördes till Genua, hvarifrån han, lämnande sina barn åt sina vänners försorg, emigrerade till Nord-Amerika. Där arbetade han till en början på en såp- och ljusfabrik, men förde sedan ett fartyg, som trafikerade Stilla oceanen. Med den lilla förmögenhet han samlat återvände han till Italien 1854 och inköpte en del af ön Caprera, hvarest han sedan var bosatt (hans bostad finnes afbildad i art. Caprera). När kriget mellan Österrike och Sardinien utbröt 1859, erhöll G. sardinska regeringens tillåtelse att samla en friskara, kallad alpjägarna. Med denna här öfvergick han 23 maj 1859 såsom sardinsk general Ticino och öppnade sålunda fälttåget. Efter freden i Villafranca begaf sig G., missnöjd öfver det oförmodade slutet på kriget, till Toscana, för att i spetsen för därvarande trupper utbreda upproret öfver Kyrkostaten och Neapel samt utropa Viktor Emanuel till konung af Italien. Då sardinska regeringen, af fruktan för en brytning med Frankrike, omintetgjorde denna plan, drog sig G. för några månader tillbaka till Caprera, men i april 1860 uppträdde han ånyo på den politiska arenan, denna gång som deputerad i det för Sardinien, Emilien och Toscana gemensamma parlamentet i Turin. Kanhända mera än någon annan italienare upprörd öfver Savojens och Nizzas afträdande till Frankrike, ville G. ställa ministären till ansvar därför, och endast Viktor Emanuels uttryckliga begäran hindrade honom att afresa till Nizza för att söka gifva den förestående folkomröstningen en annan utgång, än den Frankrike beräknat. Emellertid hade vid denna tid på Sicilien utbrutit ett uppror, och G. var naturligtvis genast beredd att erbjuda insurgenterna sin hjälp. Med 1,067 frivilliga (la spedizione dei mille) landade G. 11 maj 1860 vid Marsala på Sicilien. Till den beundrade folkhjältens fanor strömmade nu frivilliga från öns alla kanter. 14 maj lät han utropa Viktor Emanuel till Siciliens konung och öfvertog själf diktaturen på ön; dagen därpå slog han general Landi vid Calatafimi, förenade sig 25 maj med öfverste la Masa och inträngde 27 under befolkningens jubel i Palermo. 30 maj afslöts mellan G. och general Lanza en vapenhvila, på hvilken 6 juni följde en formlig kapitulation och Palermos utrymmande af de neapolitanska trupperna. 25 juli utrymde general Clary åt G. staden Messina, och i början af aug. befann sig hela Sicilien med undantag af citadellet i Messina i G:s hand. Nu ansåg G. tiden vara inne att angripa fienden på fasta landet. Utan att akta på Viktor Emanuels förbud landsteg han med 5,000 man 19 aug. vid Reggio, hvilken stad inom kort gaf sig. 23 aug. kapitulerade öfver 10,000 neapolitaner vid Piale, och flera mindre kårer följde redan dagen därpå exemplet. Öfverallt reste sig befolkningen i massa, och 7 sept. drog G. in i Neapel. 20 sept. började han anfallet på den af konung Frans II besatta, s. k. Volturnolinjen, och 8 okt. skred han till Capuas belägring. Under tiden hade sardinska regeringen beslutit sig för att öfvertaga ledningen af den italienska revolutionen, på det att