ej det republikanska partiet, af hvars åsikter G. icke
utan skäl misstänktes vara smittad, skulle vinna
framgång i sina sträfvanden att upprätta en italiensk
republik. 26 okt. sammanträffade Viktor Emanuel
med G. vid Teano, blef där af honom hälsad
som Italiens konung och intågade i Neapel 7 nov.
1860, hvarefter G. i konungens händer nedlade den
makt han utöfvat och drog sig tillbaka till Caprera.
Han blef likväl icke overksam där, utan sysslade
ständigt med planer på Roms och Venezias förening
med det nya konungariket Italien. Under dessa år
var G:s verksamhet en af de största farorna för det
unga konungarikets osäkra existens. En plan att
eröfra Venezia upptäcktes och afstyrdes i tid af
italienska regeringen (maj 1862). Men mot G:s försök
(på sommaren s. å.) att tåga mot Rom måste
regeringen använda vapen. På Sicilien, hvars befolkning
G. uppretade mot Napoleon III och påfvedömet,
samlade han, trots italienska regeringens förbud,
omkr. 3,000 man och öfvergick till fasta landet, men
blef i träffningen vid Aspromonte i Kalabrien svårt
sårad i högra foten och jämte sitt folk tillfångatagen
(29 aug.). Regeringen hvarken ville eller vågade
emellertid straffa G. för hans tilltag, utan benådade
honom och hans kamrater. Vid utbrottet af 1866
års krig utnämnde Viktor Emanuel G. till öfverbefälhafvare
för 20 bataljoner frivilliga. Sedan han af en
österrikisk armékår blifvit slagen vid Gardasjön (3
juli), tog han i grämelsen 15 aug. genom en
proklamation afsked af sina frivilliga och återvände till
Caprera. Hans glansperiod var nu förbi; hvad G.
sedan den tiden företog sig, visade endast i huru
hög grad han saknade politisk klokhet och
själfständighet. 1867 började G. agitera för Roms
införlifvande med konungariket och förberedde ett anfall
på Kyrkostaten. Väl lät regeringen häkta G. i
Asinalungo (24 sept.) och återföra honom till Caprera,
men han lyckades snart fly, samlade sina anhängare
och inryckte på Kyrkostatens område. Där slog han
de påfliga trupperna vid Monte Rotondo (26 okt.),
men led själf ett afgörande nederlag vid Mentana
(3 nov.) mot de förenade påfliga och franska
trupperna och måste i Figline gifva sig fången åt
italienska regeringen. Innan månadens slut blef han
åter ställd på fri fot. Efter franska republikens
proklamerande (4 sept. 1870) begaf sig G. med en skara
frivilliga till fransmännens bistånd och började vid
Dijon ett gerillakrig, hvilket dock ej hade något
nämnvärdt inflytande på händelsernas gång. -- 1875--80
hade G. plats i italienska deputeradekammaren
och intresserade sig som deputerad hufvudsakligen
för Tiberstrandens reglering och den romerska
Campagnans uppodling. Sedan 1876 uppbar G. en
årlig statspension såsom nationalbelöning. På sitt
Caprera dog han 2 juni 1882 och begrafdes därstädes
10 s. m. -- Med Anita hade G. två söner,
Menotti (f. 1840, d. 1903) och
Ricciotti, af
hvilka i synnerhet den förstnämnde tog en framstående
del i faderns bedrifter, samt en dotter
Teresita.
-- Hatet emot Rom och den katolska kyrkan
satte ej blott svärdet, utan äfven pennan i G:s hand.
De mot påfven och klerikalismen riktade romanerna
Clelia, ovvero il governo del Monaco (1870; ”Munkens
spira”, 1871),
Cantoni il volontario (1870) och
I mille (1874) sakna emellertid allt litterärt värde.
-- Få personer ha utöfvat ett större inflytande på
Italiens öden än G. ”Glödande af fosterlandskärlek
och svärmande för folkfrihet och rätt, flärdlös och
oegennyttig, utan fruktan och utan falskhet, var han,
själf ett barn af folket, liksom skapad till folkhjälte,
och hvarhelst han än visade sig med sin svarta
filthatt och röda blus, drog han oemotståndligt
massorna med sig.” Rikt utrustad på hjärtats vägnar,
men utan hvarje spår af statsmannens klara,
genomträngande förstånd, följde G. ögonblickets ingifvelser
och sitt hjärtas känslor, oftast utan att på förhand
beräkna utsikter och verkningar. Bristen på alla
djupare insikter samt hans doktrinära fanatism för
republikanska och antiklerikala idéer utgöra
förklaringsgrunden till den nästan ansvarslösa verksamhet,
hvarmed G. på 1860-talet så ofta bragte sitt lifs verk,
Italiens enhet, i fara. I nationalmedvetandet glömdes
dock detta för bilden af folkhjälten, anföraren för
”de tusens tåg”, och knappt en stad eller by i Italien
saknar en bildstod eller minnestafla till hans ära
(en staty öfver G. aftäcktes 1907 i Paris),
liksom knappt någon ort är utan en gata med
namnet ”Via Garibaldi”.
Garibaldistatyn i Rom, modellerad af E. Gallori.
G:s namnteckning
meddelas i pl. I till art.
Autograf. -- En riklig,
men föga objektiv litteratur har vuxit upp om G. En
vetenskapligt tillfredsställande bild af hans lif och
karaktär saknas ännu. På svenska har C.
Bååth-Holmberg offentliggjort en god, men alltför panegyrisk
lefnadsteckning (1892).
C. O. N. (V. Lm.)
Garibaldist, deltagare i G. Garibaldis frihetsstrider.
Garigliano [gariljānå], forntidens
Liris, flod i
mellersta Italien. Den rinner upp under namnet
Liri i Abruzzerna, v. om den forna Celanosjön, hvars
afloppskanal den upptager, bildar vid Isola ett par
präktiga vattenfall på 27 m., mottar fr. h. bifloden
