761 Gärning-Garofalo dömefcs ifrigaste motståndare. Som sådan invaldes han mars 1864 i Lagstiftande kåren, där han slöt sig till oppositionen samt ofta uppträdde mot regeringens finanspolitik. Omvald 1869, motsatte han sig krigsförklaringen mot Preussen och blef 4 sept. 1870 medlem af nationalförsvarsregeringen, där han dock spelade en obetydlig roll. Han föll igenom vid valen till nationalförsamlingen (8 febr. 1871) och drog sig då tillbaka från det offentliga lifvet. G. författade Histoire de la revolution de 1848 (8 bd, 1860-62), Histoire de la Commission exécutive (3 bd, 1869-72) samt L'opposition et l'empire (2 bd, 1872). E- A-t. Gärning. Se Gar a. Garnison (af fr. garnir, förse med, utrusta med), krigsv., sammanfattningen af alla de trupper, hvilka äro förlagda, "garnisonerade", inom samma stad, fästning eller annan ort (g a r n i s o n s o r t). All den tjänstgöring, som afser ordningens upprätthållande, vaktgöring, parader, gudstjänst o. s. v., sammanfattas vanligen under benämningen garnisonstjänst. - Till garnisonens förstärkande i sådana svenska garnisonsorter, där den varit för svag för ändamålet, ha garnisonskommen-deringar ur de indelta trupperna utgått, så länge dessa funnos i tillräcklig styrka. - Trupper, uteslutande afsedda för garnisonstjänst, s. k. ga r-nisonstrupper, bildas, vanligen endast under krigstid, af det till fältbruk minst lämpliga manskapet. - Ordet garnison förekommer i flera utländska arméer i åtskilliga sammansättningar. - Garnisonerande 1. ständigt tjänstgörande kallas numera i Sverige de förra värfvade trupperna, hvilka befinna sig i ständig tjänstgöring, till skillnad från de icke garnison e-rande, de förra indelta trupperna, hvilkas personal är hemförlofvad mellan de årligen återkommande vapenöfningarna. c- O. N. Garnisonsförsamling. Se Församling 2. Garnisonskrigsrätt, sådan krigsrätt, som kommendanten på en svensk fästning eger sammankalla ' för att behandla förbrytelser, begångna af någon tillhörande garnisonen. (Jfr Krigsrätt.) C. O. N. Garnisonsregementet i Malmö. Se Bergsregemente. Garnisonssjukhus, sjukhus afsedda för den militära personalen, finnas å alla större garnisonsorter, såsom Stockholm (se Allmänna garnisonssjukhuset), Karlskrona, Karlsborg, Boden m. fl. st. Å mindre garnisonsorter kan sjuk militär förläggas i civilt sjukhus enligt särskild öfverenskom-melse. J-K- Garnityr. Se Garnera. Garnknop, sjöv., ett särskildt slags knop, som nyttjas vid kabelgarns ihopknopande. Jfr K n o p. Garnnumrering. Se G ar n. Garo, ett asiatiskt folk af oviss etnisk släktskap, hvilket af Fr. Muller och andra föres till Lohita-folken. G., som uppgifvas vara omkr. 150,000, äro medelstora, mörkhyade, godmodiga, duktiga jordbrukare; familjen hvilar på matriarkat i förening med exogami. De äro hedningar. Språket, en-stafvigt, är uppblandadt med ariska element. Efter dem är uppkalladt distriktet Garo h i 11 s i sydvästligaste delen af Assam, i Brahmaputras stora krök. 8,469 kvkm. 138,274 inv. (1901), de fleste garo. Landet är bergigt och skogigt. Hufvudort Tura. Wbg. Garofalo [garåfalå] - så kallad efter sin födelsestad G., nära Ferrara; hans egentliga namn var Benvenuto T isl - italiensk målare, f. 1481, d. 1559, var först lärjunge af D. Panetti i Ferrara och studerade sedan under B. Boccaccino i Cremona, hvarefter han 1499 begaf sig till Rom. Där målade han ett år under Baldini, hvarefter han 1500 for till Bologna, där han arbetade under sin berömde landsman Lorenzo Costa och genom hans anbefallning fick hertigen af Mantua till beskyddare. 1505 återvände han till Rom, där han studerade Michel-angelo och Rafael samt blef förtrogen vän med den senare, till hvilken han innerligt slöt sig. 1511 återkom G. till Ferrara, arbetade där jämte Dossi och mottog betydande uppdrag af hertigen, dekorerade palats och målade för kyrkor och kloster. Han förlorade sitt ena öga 1531 och blef fullständigt blind 1550. - G:s oupphörliga förändring af studieorter och skolor blef icke utan inflytande på hans konst. Där han står högst, har han sökt förena Rafaels stil med Ferraraskolans kraftiga färg. Därför finner man hos honom ofta mycket behag och en viss likhet med Rafael i ställningar och i hela den ideala riktningen jämte påminnelser om hans fädernestads målare i det mer eller mindre fantastiska uppfattningssättet och i en egendomligt lysande färg, som likväl dämpades genom inflytandet från Rom. Dessutom kan anmärkas, att han, i synnerhet i större figurer från sin senare tid, visar en tom idealitet i uttrycket, som icke öfverskyles af den glänsande tekniken, utan verkar något enformigt och tröttande. - Hans mest berömda bilder äro Kristi himmelsfärd i Palazzo Chigi och Marias besök hos Elisabet, i Pål. Doria, båda i Rom, Madonnan i gloria, i Venezias akademi, m. fl. I de verk, som han utförde efter sin återkomst till Ferrara, är den romerska skolans stil förhärskande, såsom i flera altartaflor i S. Francesco (Ferrara), där det äfven finnes af honom en fresk, som framställer Kristi fängslande. Taflor af G. äro ej ovanliga i gallerier n. om Alperna. G. har ofta nog signerat sina taflor med en nejlika (it. garofalo) för att därmed häntyda på sitt vanliga tillnamn. C. R. N. (A. L. R.) Garofalo [garåfalå], R a f f a e l e, italiensk kri-minalist, f. 1852 i Neapel, inträdde tidigt i domarkåren och gjorde sig alltmer känd genom uppsatser och större arbeten rörande den italienska kriminallagstiftningen och föreläsningar i sociologi. F. n. bekläder han platsen som president i appella-tionsdomstolen i Neapel. G. räknas jämte Ferri och Lombroso såsom grundläggare af den s. k. italienska kriminalistskolan. G:s förnämsta arbete är Criminologia (1885; 2:a uppl. 1891, öfv. till franska i många uppl., spanska och portugisiska); vidare kunna nämnas Riparazione alle vittime del delitto (1887), La superstizione socialista (2:a uppl. 1895),