Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Garning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
767
Garrison-Garrulus
768
Garrison [gä’risn], William Lloyd, nordamerikansk
abolitionist, f. 1805 i Newburyport,
Massachusetts, d. 1879 i New York, var först
i skomakar- och boktryckarlära, försökte sig
därpå (från 1826) som tidningsredaktör och kom
1829 i beröring med kväkaren och abolitionisten
B. Lundy, hvilkens inflytande förmådde honom
att egna sitt lif åt kampen för negrernas
frigörelse. Gemensamt med denne utgaf G. i
Baltimore tidskriften "Genius of universal
emancipation", hvilken påyrkade omedelbar
frigörelse som negerslafvarnas rätt. G. utgaf
som hufvudredak-tör veckotidningen "The
liberator", från 1831 till dess upphörande
1865, då efter inbördeskrigets slut
negeremancipationen fullständigt genomförts
(se härom Abolitionister). Genom G :s tidning
bröts först den allmänna likgiltighet, hvarmed
man förut mött abolitioniströrelsen. G. stred
passioneradt för sina idéer, ofta utsatt
för hotelser och smädelser från motståndarnas
sida. Vid ett tillfälle, 21 okt. 1835, släpades
han af pöbeln i Boston kring stadens gator och
räddades från döden endast genom myndigheternas
nödfallsåtgärd att taga honom i fängsligt
förvar. G. var från början en af de ledande i
amerikanska antislafverisällska-pet, men gaf 1840
anledning till en schism bland abolitionisterna
genom sina yrkanden på, att äfven kvinnor skulle
upptagas till medlemmar och att abolitionisterna
ej skulle uppträda som särskildt politiskt parti
vid presidentvalen. Redan 1842 förordade han
unionens sprängning och väckte senare anstöt
genom slagordet "ingen union med slaf-.egare"
och genom att beteckna unionsförfattningen som
"ett fördrag med döden och en öfverenskom-melse
med helvetet". Under inbördeskriget (1861 -65)
sträfvade han för att göra slafverifrågan i
-stället för unionens upprätthållande till
hufvudfråga. G. erhöll 1868 en nationell
hedersgåfva på 30,000 dollars, och i Boston har
en staty öfver honom rests efter hans död. Vid
sidan af sitt abolitionistiska författarskap
utgaf G. flera bibelkritiska arbeten och några
skrifter mot dogmen om Kristi gudom. Jfr
hans båda söner W. Ph. och F. J. Garrisons
väl panegyriskt hållna lefnadsteckning,
"William Lloyd G., 1805-1879, the story of
his life told by his children" (4 bd, 1885,
3:e uppl. 1894). V. S-g. Garrod [gä’rad], sir
A l f r e d Bäring, engelsk läkare, f. 1819
i Ipswich, länge professor vid University
college i London, uppvisade 1847 närvaron af
urinsyra i.blodet hos giktsjuka och föreslog
i sitt arbete Ön t’he nature and treatment of
gout and rheumatic gout (1860) det nu allmänt
antagna namnet arthritis för gikt samt redogjorde
för litium-salters egenskaper såsom botemedel
däremot, hvarmed han införde detta nu allmänt
använda läkemedel. Garrottering (fr. garrotte,
sp. garrote), ett i Spanien, på Cuba och förr
äfven i Portugal brukligt sätt att utkräfva
dödsstraff. Den dömde bindes vid -en påle och
strypes med ett järnband, som fastslås
kring hans hals (se fig.). - Garrottering
kallas äfven banditers sätt att medelst ett fast
tag (eller en kastad snara) om offrets strupe
tillintetgöra dettas motståndskraft. Ga’rrulus,
Skriksläktet, zool., hör till kråkfåglarnas
familj och igenkännes på sin korta, trinda näbb,
som bakom den nedböjda spetsen är försedd med
raka käkkanter och häk. Vingarna äro korta
och trubbiga, stjärten lång och af-rundad,
fjäderbeklädnaden yfvig och silkeslen samt
hufvudet försedt med en tofs. Hithörande arter
lefva i skogar, under fortplantningstideii
Garrottering, parvis, annars familjevis eller
i spridda flockar. Nästan hela dagen igenom
förflytta de sig med tyst och sväfvande
flykt från träd till träd, i hvilka de röra
sig med lätthet. På marken däremot äro deras
rörelser otympliga och hoppande. Frukter af
allehanda slag, insekter, kräldjur, fågelägg och
fågelungar, smärre däggdjur m. m. bilda deras
näring, hvarför de böra anses för skadliga. De
ega stor förmåga att efterhärma andra djurs
läten, blifva lätt tama samt kunna inläras att
upprepa ord och toner. Begäret att bortsnappa
och undandölja glänsande föremål dela de med
kråksläktet, men i motsats till åtskilliga af
dess arter häcka de icke kolonivis. 18 hithörande
arter äro spridda öfver Europa, Asien, norra
Afrika och Nord- Amerika. - I Sverige finnas
två arter. Nötskrikan, Garrulus
glandarius (se fig.), häckar allmänt i landets
södra och mellersta delar, men finnes sällsyntare
ända till Jämtland. Den är rödgrå, med hvitaktig
panna och strupe, svarta fläckar och streck på
hufvudet samt hvit öfver- och undergump; vingarna
äro utåt svarta, med en stor hvit fläck, inåt
brunröda; de större vingtäckarna äro azurblå
med svarta tvärstreck; stjärten är svart;
kroppslängden uppgår till 38 cm. Nötskrikan
lefver om hösten förnämligast af nötter och ollon
samt kan då med lätthet skjutas i ek-, bok- och
hasselskogar. Den förtjänar också att strängt
efterhållas, enär den gör skada på mångahanda
sätt. Så är den en svår fiende till de nyttiga
småfåglarna, i det att den ifrigt uppsöker
deras bon för att förtära de däri befintliga
äggen och ungarna; icke heller skonar den de
fullvuxna fåglarna, och man har sett den angripa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
