767 Garrison-Garrulus 768 Garrison [gä'risn], William Lloyd, nordamerikansk abolitionist, f. 1805 i Newburyport, Massachusetts, d. 1879 i New York, var först i skomakar- och boktryckarlära, försökte sig därpå (från 1826) som tidningsredaktör och kom 1829 i beröring med kväkaren och abolitionisten B. Lundy, hvilkens inflytande förmådde honom att egna sitt lif åt kampen för negrernas frigörelse. Gemensamt med denne utgaf G. i Baltimore tidskriften "Genius of universal emancipation", hvilken påyrkade omedelbar frigörelse som negerslafvarnas rätt. G. utgaf som hufvudredak-tör veckotidningen "The liberator", från 1831 till dess upphörande 1865, då efter inbördeskrigets slut negeremancipationen fullständigt genomförts (se härom Abolitionister). Genom G :s tidning bröts först den allmänna likgiltighet, hvarmed man förut mött abolitioniströrelsen. G. stred passioneradt för sina idéer, ofta utsatt för hotelser och smädelser från motståndarnas sida. Vid ett tillfälle, 21 okt. 1835, släpades han af pöbeln i Boston kring stadens gator och räddades från döden endast genom myndigheternas nödfallsåtgärd att taga honom i fängsligt förvar. G. var från början en af de ledande i amerikanska antislafverisällska-pet, men gaf 1840 anledning till en schism bland abolitionisterna genom sina yrkanden på, att äfven kvinnor skulle upptagas till medlemmar och att abolitionisterna ej skulle uppträda som särskildt politiskt parti vid presidentvalen. Redan 1842 förordade han unionens sprängning och väckte senare anstöt genom slagordet "ingen union med slaf-.egare" och genom att beteckna unionsförfattningen som "ett fördrag med döden och en öfverenskom-melse med helvetet". Under inbördeskriget (1861 -65) sträfvade han för att göra slafverifrågan i -stället för unionens upprätthållande till hufvudfråga. G. erhöll 1868 en nationell hedersgåfva på 30,000 dollars, och i Boston har en staty öfver honom rests efter hans död. Vid sidan af sitt abolitionistiska författarskap utgaf G. flera bibelkritiska arbeten och några skrifter mot dogmen om Kristi gudom. Jfr hans båda söner W. Ph. och F. J. Garrisons väl panegyriskt hållna lefnadsteckning, "William Lloyd G., 1805-1879, the story of his life told by his children" (4 bd, 1885, 3:e uppl. 1894). V. S-g. Garrod [gä'rad], sir A l f r e d Bäring, engelsk läkare, f. 1819 i Ipswich, länge professor vid University college i London, uppvisade 1847 närvaron af urinsyra i.blodet hos giktsjuka och föreslog i sitt arbete Ön t'he nature and treatment of gout and rheumatic gout (1860) det nu allmänt antagna namnet arthritis för gikt samt redogjorde för litium-salters egenskaper såsom botemedel däremot, hvarmed han införde detta nu allmänt använda läkemedel. Garrottering (fr. garrotte, sp. garrote), ett i Spanien, på Cuba och förr äfven i Portugal brukligt sätt att utkräfva dödsstraff. Den dömde bindes vid -en påle och strypes med ett järnband, som fastslås kring hans hals (se fig.). - Garrottering kallas äfven banditers sätt att medelst ett fast tag (eller en kastad snara) om offrets strupe tillintetgöra dettas motståndskraft. Ga'rrulus, Skriksläktet, zool., hör till kråkfåglarnas familj och igenkännes på sin korta, trinda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och häk. Vingarna äro korta och trubbiga, stjärten lång och af-rundad, fjäderbeklädnaden yfvig och silkeslen samt hufvudet försedt med en tofs. Hithörande arter lefva i skogar, under fortplantningstideii Garrottering, parvis, annars familjevis eller i spridda flockar. Nästan hela dagen igenom förflytta de sig med tyst och sväfvande flykt från träd till träd, i hvilka de röra sig med lätthet. På marken däremot äro deras rörelser otympliga och hoppande. Frukter af allehanda slag, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur m. m. bilda deras näring, hvarför de böra anses för skadliga. De ega stor förmåga att efterhärma andra djurs läten, blifva lätt tama samt kunna inläras att upprepa ord och toner. Begäret att bortsnappa och undandölja glänsande föremål dela de med kråksläktet, men i motsats till åtskilliga af dess arter häcka de icke kolonivis. 18 hithörande arter äro spridda öfver Europa, Asien, norra Afrika och Nord- Amerika. - I Sverige finnas två arter. Nötskrikan, Garrulus glandarius (se fig.), häckar allmänt i landets södra och mellersta delar, men finnes sällsyntare ända till Jämtland. Den är rödgrå, med hvitaktig panna och strupe, svarta fläckar och streck på hufvudet samt hvit öfver- och undergump; vingarna äro utåt svarta, med en stor hvit fläck, inåt brunröda; de större vingtäckarna äro azurblå med svarta tvärstreck; stjärten är svart; kroppslängden uppgår till 38 cm. Nötskrikan lefver om hösten förnämligast af nötter och ollon samt kan då med lätthet skjutas i ek-, bok- och hasselskogar. Den förtjänar också att strängt efterhållas, enär den gör skada på mångahanda sätt. Så är den en svår fiende till de nyttiga småfåglarna, i det att den ifrigt uppsöker deras bon för att förtära de däri befintliga äggen och ungarna; icke heller skonar den de fullvuxna fåglarna, och man har sett den angripa