flytande eller fast form, utan existerar endast i gasform vid hvarje än så högt tryck (jfr Kritisk punkt). - Den kinetiska gasteorien lämnar en tämligen fullständig mekanisk bild af gasernas fysiska egenskaper. Teorien är byggd på hypotesen, att en gas består af likformiga minsta delar, molekyler, som röra sig fritt om hvarandra med stor hastighet. En molekyls rätliniga bana undergår en plötslig ändring i riktning, när molekylen kommer mycket nära (stöter samman med) en annan. Vanligen antagas för enkelhetens skull molekylerna utgöra fullkomligt elastiska sfärer. Enligt kinetiska gasteorien beror det tryck, en gas utöfvar mot kärlväggarna, på oupphörliga stötar af gasmolekylerna. Medelhastigheten af en molekyl är vid 0°C. för vätgas 1,694, kolsyra 361, syre 425 och för kväfve 453 m. pr sekund; antalet molekyler i en grammolekyl af en gas hvilken som helst beräknas till ung. 5 . 10²³ och en molekyls diameter till omkr. en milliondels mm. Inre friktion och värmeledning i en gas äro enligt teorien oberoende af gasens förtunning, hvilket bekräftats genom gjorda mätningar. - Grundtankarna i den kinetiska gasteorien uttalades redan af D. Bernoulli (1738), men grundläggaren af en vetenskaplig teori är Clausius (1857). Bland forskare, som ytterligare fulländat denna, må särskildt nämnas Maxwell och Boltzmann. Angående gasernas elektriska egenskaper se Ionisering. Litt.: 0. E. Meyer, "Die kinetische theorie der gase" (2:a uppl. 1899), och M. W. Travers, "Experimentelle untersuchung von gasen" (1905). 2. Tekn. Inom tekniken och i det dagliga lifvet inskränkes ordet gas till att beteckna brännbara gaser, bränslegaser, och gasformiga förbränningsprodukter, förbränningsgaser. Vid hvarje förbränning med låga utvecklas gaser; det är ej de fasta eller flytande ämnena, veden, oljan etc., som brinna, utan de ur dem utvecklade, gaserna. Vid förbränningen af en vedbrasa, ett ljus, oljan i en lampa etc. förekomma alltid två processer, nämligen utvecklingen af brännbara gaser och förbränningen af dessa. I de vanliga eldstäderna försiggå dessa processer samtidigt. Inom tekniken däremot särskiljas de ofta. Man tillverkar brännbara gaser för diverse ändamål, emedan bränslet bättre utnyttjas genom dem. Färdigbildade brännbara gaser förekomma i naturen. Så t. ex. utströmma flerstädes i Amerika ur jorden brännbara gaser, naturgas, hvilka fått en vidsträckt användning för ångpanneeldning, uppvärmningsändamål, gasmotordrift etc. I stenkolsgruvorna utströmma stundom brännbara gaser, grufgas, hvilka ej ha någon som helst praktisk användning, utan tvärtom förorsaka stora obehag och ha genom explosioner gifvit anledning till svåra olyckor. De flesta brännbara gaser tillverkas af våra vanliga fasta brännmaterial. Dessa bestå dels af flyktiga ämnen, bitumen, dels af fast kol (se Brännmaterial). Med afseende på de egenskaper, som man önskar hos den tillverkade gasen, skiljer man mellan gaser framställda genom afgasning l. torr destillation, hvartill hufvudsakligen användas gasrika stenkol, förgasning l. ofullständig förbränning, hvartill användas antracit, koks och träkol, samt samtidig afgasning och förgasning af bränslet, hvartill användas de flesta i naturen förekommande bituminösa bränslen, såsom stenkol, brunkol, torf och ved. Den allmännast kända brännbara gasen är lysgasen, hvilken i dagligt tal helt enkelt brukar benämnas "gas". Den framställes genom afgasning af gasrika stenkol och användes hufvudsakligen för belysning samt, under namn af kokgas, för uppvärmning vid matlagning, för uppvärmning af lokaler och för drift af mindre gasmotorer. Lysgas och kokgas tagas vanligen ur samma ledning, men då kokgasen ofta betingar ett lägre pris, bruka skilda mätare användas. Se i öfrigt Lysgas. - För tekniska och industriella behof användas i stor utsträckning särskildt framställda bränslegaser, som kunna sammanföras under den gemensamma benämningen generatorgaser. Dessa framställas i vertikala schaktugnar, gasgeneratorer, genom förgasning af kol och kunna uppdelas i egentlig generatorgas, half-vattengas och vattengas. Den egentliga generatorgasen, förr äfven kallad Siemens-gas (hufvudsakligen bestående af koloxid och kväfve), framställes vanligen af bituminösa, oftast betydligt fuktiga bränslen, och användes för eldning af metallurgiska ugnar, glasugnar, tegelugnar o. d., ångpanneeldning m. m. Halfvattengasen, hufvudsakligen bestående af koloxid, väte och kväfve, framställes dels af allehanda bituminösa, ej alltför fuktiga bränslen för samma ändamål som den egentliga generatorgasen, dels af kolade bränslen, antracit och koks, för drift af gasmotorer och benämnes då äfven, ehuru oegentligt, Dowsongas, kraftgas och suggas. På senare tider har man äfven lärt sig framställa halfvattengas, lämplig för gasmotordrift, af vissa bituminösa bränslen, såsom brunkol och torf, och benämnas dessa gaser vanligen helt enkelt brunkols- och torfgas. Vattengasen, som hufvudsakligen består af väte och koloxid, framställes nästan uteslutande af koks och användes för sådana uppvärmningsändamål, där mycket hög temperatur erfordras, såsom vid glödlamptillverkning, lödning och svetsning i stor skala etc. På grund af sin renhet har vattengasen, med tillsats af vissa oljor, s. k. karburerad vattengas, på senare tid funnit användning såsom reservgas vid lysgasverk. Vid vattengastillverkningen erhålles såsom biprodukt en gas bestående af koloxid, kolsyra och kväfve, hvilken i allmänhet ej får någon användning. Om gasformigt bränsles olika yäxmevärde se Brännmaterial, sp. 417- 418. - För belysning äfvensom för vissa industriella behof användes på senare tider rätt mycket den s. k. acetylengasen (se d. o.), en gas med helt andra egenskaper och framställningssätt än de ofvan behandlade. För belysning i järnvägsvagnar användes äfven en alldeles speciell gas, s. k. oljegas, framställd genom dekomponering medelst stark upphettning i glödande järnretorter af vissa oljor. - Vid vissa industriella processer vinnas såsom biprodukter värderika bränslegaser. En sådan, lysgasen mycket närstående gas i såväl framställningssätt som sammansättning, men af sämre kvalitet, vinnes vid kokstillverkning och benämnes koksugnsgas. Den utnyttjas för eldning af koksugnar, ångpanneeldning och andra större uppvärmningsändamål samt för gasmotordrift. En annan, benämnd masugnsgas, den egentliga generatorgasen närstående gas, men vanligen af sämre kvalitet