än denna, erhålles som biprodukt vid tackjärnstillverkning samt utnyttjas för malmirostning och blästeruppvärmning vid masugnarna, för diverse uppvärmningsbehof vid järnverken, ångpanneeldning och på senare tider i stor utsträckning för drift af stora gasmotorer. 1. G. N. 2. E. H-ck. Gas (ty. och fr. gaze, eng. leno l. gauze), benämning på åtskilliga tunna, mer eller mindre genombrutna väfnader. De egentliga gasväfnaderna -- äfven kallade slingväfnader -- framställas på ett särskildt, egendomligt sätt (närmare beskrifvet i art. Väfning) och kännetecknas däraf, att deras varptrådar äro parvis eller gruppvis slingrade om hvarandra, så att inslagen och delvis äfven varptrådsgrupperna hållas på vederbörligt afstånd från hvarandra, kvarlämnande mellan sig större eller mindre tomrum. Genom sinnrika variationer och kombinationer i väfnadssättet är det möjligt att åstadkomma många vackra och konstmässiga gasväfnader, dels släta (barège m. fl.), dels fasonerade, äfven med täta mönster, t. ex. sammetsfigurer på en genombruten botten. Dylika gasväfnader af silke, kamgarn eller bomull användas till dam- och barnklänningar, hattgarnityr, förkläden, gardiner m. m. Namnet gas begagnas äfven för ett mycket glest, i vanlig tvåskaftbindning väfdt tyg, hvilket impregnerats med gelatin- eller husblosslösning och användes till foder eller till öfvertäckande af taflor och andra föremål, som man vill skydda mot damm och smuts. G. A. W. Gasa (Gaza, Ghasa), urgammal stad i sydvästra Palestina, 3--4 km. från hafvet, på en af trädgårdar och olivlundar omgifven höjd, nuv. Razze med omkr. 30,000 inv. Säte för en grekisk och en armenisk biskop. Station för karavanerna mellan Syrien och Egypten. (Se fig. 2 i art. Filistéer.) -- G. var i forntiden den förnämsta af filistéernas fem furstestäder, starkt befäst och skådeplatsen för Simsons hjältedater. Staden har spelat en betydelsefull roll i forn-, medel- och nyare tidens krigshistoria. Vid G. besegrades 1244 de tre riddarordnarna af kovaresmierna och 1516 mamlukerna af turkarna. 1799 intogs G. af fransmännen under Kléber. (E. S-e.) Gasackumulator. Se Lysgas. Gasaland (Gaza), södra delen af portugisiska kolonien Moçambique; med namnet förstods förr ett vida större område än nu, upp till 20° s. br. och däröfver, men det betecknar nu endast militärdistriktet v. om distriktet Inhambane, mot hvilket floden Ualuize delvis bildar gräns, till Transvaals gräns och på ömse sidor om Limpopo. Gasanider. Se Gassanider. Gasbad, med., bad, som togos i de från vissa mineralkällor utströmmande gaserna, i synnerhet kolsyra och vätesvafla. Gasbad är en badform, som nu för tiden har endast historisk betydelse. Den begagnades ännu på 1870-talet, t. ex. i Marienbad. Patienten satte sig, utan att kläderna af togos, uti ett träskåp, dit kolsyran inleddes. Då det är tämligen problematiskt, om kolsyran kan intränga genom huden i någon nämnvärd mängd, måste man betvifla, att dessa bad kunde vara af någon som helst terapeutisk betydelse. Ln. Gasbelysning. Se Lysgas. Gasberedningsoljor (ty. gasöl, eng. gas oil) äro bergoljor i rått eller renadt (desulfureradt) tillstånd, solaroljor (se d. o.), eller destillationsrester från raffinering af bergolja (massut, se d. o.) eller också oljor från destillation af bituminösa brunkol och skiffrar. De användas till framställning af oljegas (se d. o.) för belysning af järnvägsvagnar eller för karburering af lysgas och vattengas (se d. o.). Bäst äro de, som ha en eg. vikt af omkr. 0,9, emedan de gifva största halten tunga kolväten och därigenom lämna en gas af största ljusstyrka och karbureringsvärde. Jfr Gasolja. G. H. H. Gasbinda, kir. Se Binda. Gasbrännare. Se Lysgas. Gascogne [gaskå'nj], lat. Vasconia, fordom landskap i sydvästra Frankrike, mellan Garonne, Västpyrenéerna och Atlantiska hafvet. Det omfattade de nuv. departementen Landes, Gers och Hautes-Pyrénées samt delar af Ariège, Basses-Pyrénées, Haute Garonne, Tarn-et-Garonne och Lot-et-Garonne. Namnet G. har emellertid under tidernas lopp haft en ganska växlande omfattning; det härledes från de basker (lat. Vascones), som på 500-talet där uppträdde och 602 underkufvades af austrasiska franker och burgunder i förening. Under den romerska tiden hade dessa landområden bildat prov. Novempopulana l. Aquitania tertia. Under frankernas välde förenades G. redan på 600-talet med hertigdömet Akvitanien, sedermera kalladt Guienne (se d. o.), och delade dess öden. Invånarna, gaskognarna, äro kända för liflig inbillningskraft, äregirighet och företagsamhet, men därjämte för fåfänga och skrytsamhet (gasconnade). Deras munart är vetenskapligt behandlad bl. a. af Luchaire i "Études sur les idiomes pyrénéens de la région française" (1879) och "Recueil de textes de l'ancien dialect gascon" (1881). Bland öfrig litteratur om G. märkes Monlezun, "Histoire de la G." (6 bd, 1846--50), Bladé, "La Novempopulanie depuis l'invasion des barbares jusqu'à la bataille de Vouillé" (1888), "La Vasconie cispyrénéenne jusqu'à la mort de Dagobert I:er" (1890), "L'Aquitaine et la Vasconie cispyrénéenne depuis la mort de Dagobert I:er jusqu'à l'époque du duc Eudes" (1891) och "Fin du premier duché d'Aquitaine" (1892), samt Jaurgain, "La Vasconie, étude historique" (2 bd, 1898--1902). Bladé har dessutom utgifvit "Poésies populaires de la G." (3 bd, 1881) och "Contes populaires de la G." (3 bd, 1886). (V. S-g.) Gascognerasen [gaskå'nj-], fr. Race gasconne, kallas ett i de franska dep. Haute-Garonne, Hautes-Pyrénées, Gers, Aude, Ariège och Pyrénées-Orientales förekommande nötboskapsslag. Djurens färg varierar från silfvergrå till mörkgrå. H. F. Gascogneviken [gaskå'nj-], fr. Golfe de Gascogne. Se Vizcayaviken. Gascoigne, George, engelsk skald, f. omkr. 1525, d. 1577 i Stamford, studerade först i Cambridge, egnade sig efter 1555 en tid åt juridik, men gjordes arflös af sin fader, for till Holland och kämpade 1572-75 såsom frivillig under Vilhelm af Oranien mot spanjorerna. Efter återkomsten till England åtnjöt han en tid understöd från hofvet. G. var en af de mest nitiske försökarna inom skilda områden af vitterhet. Han författade: The supposes (1566; Ariostos "I suppositi"), det första engelska skådespelet på prosa. Iocasta (1575), det andra engelska sorgespelet på blankvers, grundadt på