Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 779-780 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Garve ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

källor förekomma på en mycket stor mängd
ställen af jordytan. De mest bekanta äro
kolvätekällorna, emedan dessa, satta i brand,
bilda höga, mer eller mindre starkt lysande
flammor, som kunna fortfara att brinna långa
tider. De talrikaste och mest berömda sådana
brinnande källor äro de på halfön Absjeron, i
synnerhet de vid Baku (se d. o.). I Nord-Amerikas
bergoljedistrikt utströmmar ofta brännbar gas
(kolväteföreningar) ur de för oljans vinnande
gjorda borrhålen. Tämligen vanlig är också
utvecklingen af kolvätegas ur bergsaltlagren,
stundom i så betydlig myckenhet, att den kan
tillgodogöras för saltgrufvornas belysning
(Szlatina i Ungern) eller såsom upphettningsmedel
(salinen Gottesgabe vid Khen samt flerstädes
i Kina). - Äfven vid flera af de, för sökande
af stenkols- eller vattentillgångar, i Skåne
verkställda djupborrningarna i Ängelholms-
och Hälsingborgstrakterna ha iakttagits
icke obetydliga utströmningar af brännbar
gas, som på ett ställe t. o. m. uppfångas i
gasklocka och användes för belysningsändamål.
E. E.

Gaskök. Se Gasspis.

Gaslagar, fys. Se Gas.

Gaslampa. Se Lampa.

Gasljuspapper l. Klorbromsilfverpapper. Se
Fotografi, sp. 999.

Gaslysning. Se Lysgas.

Gasmaskin l. Gasmotor (af lat. movere,
röra), mek., den grupp af explosions- eller
förbränningsmaskiner,


Fig. 1. Ottos atmosfäriska gasmaskin.

för hvilkas drifvande användas förut
beredda brännbara gaser. Den första praktiskt
användbara gasmaskinen konstruerades 1860 i Paris
af Lenoir. Hans maskin liknade närmast en
af den tidens horisontala ångmaskiner. Medelst en
slid infördes ömsevis vid båda cylinderändarna en
blandning af lysgas och luft, hvilken antändes
af en elektrisk gnista. En explosion egde
då rum inuti cylindern, hvarigenom kolfven
sattes i rörelse. Förbränningsgaserna fingo
därefter utströmma. Cylindern af kyldes
med vatten, som strömmade i en vattenmantel
rundt om densamma. Lysgasförbrukningen var 2
kbm. eller mera per effektiv hkr och timme, och
maskinens funktionerande lämnade mycket öfrigt
att önska. Därför väckte på Paris-utstäUningen
1867 den af tyskarna N. A. Otto och
E. Langen konstruerade s. k. atmosfäriska
gasmaskinen (se fig. 1) stort uppseende. Den
bestod af en hög, vertikal, upptill öppen
cylinder, som blott vid sin nedre del var
försedd med vattenafkylning. Den explosiva
gasblandningen infördes i cylinderns nedre
del medelst en slid och antändes af en liten
gaslåga. Vid explosionen kastades kolfven fritt
upp till cylinderns öfre del, men under tiden
uppstod ett vakuum under densamma, enär de vid
explosionen bildade förbränningsprodukterna
afkyldes och delvis kondenserades. Den yttre
luften nedpressade då kolfven. Kolfstången var
försedd med en kuggstång, som ingrep i ett på
maskinaxeln uppsatt kugghjul, hvilket genom
en koppling gick fritt på axeln, när kolfven
rörde sig uppåt, men tillkopplades axeln, när
kolfven rörde sig nedåt. Denna maskin förbrukade
3/4-l kbm. lysgas per effektiv hkr och timme,
men förde ett öronbedöfvande slammer och egde
äfven i öfrigt en del olägenheter, hvaribland
den att kunna utföras blott för helt små
effektbelopp. På världsutställningen i Paris
1878 utställde de bägge konstruktörerna en ny
maskintyp med större utvecklingsmöjligheter,
och densamma utgör ännu grundtypen för de flesta
moderna förbränningsmaskiner. "Ottos



Fig. 2. Ottos nya motor.

nya motor" (se fig. 2), förverkligade den af
fransmannen Beau de Eochas redan 1862 i en
patentskrift framställda s. k. fyrtaktprincipen
(se d. o. och fig. 3), hvilken kännetecknas
däraf, att under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>