källor förekomma på en mycket stor mängd ställen af jordytan. De mest bekanta äro kolvätekällorna, emedan dessa, satta i brand, bilda höga, mer eller mindre starkt lysande flammor, som kunna fortfara att brinna långa tider. De talrikaste och mest berömda sådana brinnande källor äro de på halfön Absjeron, i synnerhet de vid Baku (se d. o.). I Nord-Amerikas bergoljedistrikt utströmmar ofta brännbar gas (kolväteföreningar) ur de för oljans vinnande gjorda borrhålen. Tämligen vanlig är också utvecklingen af kolvätegas ur bergsaltlagren, stundom i så betydlig myckenhet, att den kan tillgodogöras för saltgrufvornas belysning (Szlatina i Ungern) eller såsom upphettningsmedel (salinen Gottesgabe vid Khen samt flerstädes i Kina). - Äfven vid flera af de, för sökande af stenkols- eller vattentillgångar, i Skåne verkställda djupborrningarna i Ängelholms- och Hälsingborgstrakterna ha iakttagits icke obetydliga utströmningar af brännbar gas, som på ett ställe t. o. m. uppfångas i gasklocka och användes för belysningsändamål. E. E. Gaskök. Se Gasspis. Gaslagar, fys. Se Gas. Gaslampa. Se Lampa. Gasljuspapper l. Klorbromsilfverpapper. Se Fotografi, sp. 999. Gaslysning. Se Lysgas. Gasmaskin l. Gasmotor (af lat. movere, röra), mek., den grupp af explosions- eller förbränningsmaskiner,

Fig. 1. Ottos atmosfäriska gasmaskin. för hvilkas drifvande användas förut beredda brännbara gaser. Den första praktiskt användbara gasmaskinen konstruerades 1860 i Paris af Lenoir. Hans maskin liknade närmast en af den tidens horisontala ångmaskiner. Medelst en slid infördes ömsevis vid båda cylinderändarna en blandning af lysgas och luft, hvilken antändes af en elektrisk gnista. En explosion egde då rum inuti cylindern, hvarigenom kolfven sattes i rörelse. Förbränningsgaserna fingo därefter utströmma. Cylindern af kyldes med vatten, som strömmade i en vattenmantel rundt om densamma. Lysgasförbrukningen var 2 kbm. eller mera per effektiv hkr och timme, och maskinens funktionerande lämnade mycket öfrigt att önska. Därför väckte på Paris-utstäUningen 1867 den af tyskarna N. A. Otto och E. Langen konstruerade s. k. atmosfäriska gasmaskinen (se fig. 1) stort uppseende. Den bestod af en hög, vertikal, upptill öppen cylinder, som blott vid sin nedre del var försedd med vattenafkylning. Den explosiva gasblandningen infördes i cylinderns nedre del medelst en slid och antändes af en liten gaslåga. Vid explosionen kastades kolfven fritt upp till cylinderns öfre del, men under tiden uppstod ett vakuum under densamma, enär de vid explosionen bildade förbränningsprodukterna afkyldes och delvis kondenserades. Den yttre luften nedpressade då kolfven. Kolfstången var försedd med en kuggstång, som ingrep i ett på maskinaxeln uppsatt kugghjul, hvilket genom en koppling gick fritt på axeln, när kolfven rörde sig uppåt, men tillkopplades axeln, när kolfven rörde sig nedåt. Denna maskin förbrukade 3/4-l kbm. lysgas per effektiv hkr och timme, men förde ett öronbedöfvande slammer och egde äfven i öfrigt en del olägenheter, hvaribland den att kunna utföras blott för helt små effektbelopp. På världsutställningen i Paris 1878 utställde de bägge konstruktörerna en ny maskintyp med större utvecklingsmöjligheter, och densamma utgör ännu grundtypen för de flesta moderna förbränningsmaskiner. "Ottos

Fig. 2. Ottos nya motor. nya motor" (se fig. 2), förverkligade den af fransmannen Beau de Eochas redan 1862 i en patentskrift framställda s. k. fyrtaktprincipen (se d. o. och fig. 3), hvilken kännetecknas däraf, att under