två hvarf hos vefaxeln, motsvarande 4 enkla slag af kolfven, blott en arbetsperiod förekommer. Maskinen hade en horisontal cylinder, öppen i den mot vefaxeln vända ändan, försedd med lock. Mellan cylinderändan och locket fanns en slid anbragt, hvilken af en styraxel, med blott hälften så stort hvarfantal som motoraxeln, rördes i ett mot

Fig. 3. Fyrtaktmaskinens verkningssätt. cylinderaxeln vinkelrätt plan. Från den i cylindern fram och åter gående kolfven öfverfördes rörelsen medelst vefstake och vef på kändt sätt. Maskinens verkningssätt (se fig. 3), gemensamt för alla fyrtaktmaskiner, var följande: 1:a takten: kolfven rör sig ut ur cylindern mot vefaxeln; en explosiv blandning af brännbar gas och luft insuges i cylindern. 2:a takten: kolfven rör sig in i cylindern från vefaxeln; den i cylindern insugna explosiva gasblandningen komprimeras till ett lämpligt tryck och antändes i det ögonblick kolfven når sitt innersta läge. 3:e takten: kolfven rör sig åter ut ur cylindern mot vefaxeln; den antända explosiva gasblandningen förbrinner under utveckling af högt tryck, medan kolfven befinner sig vid sitt innersta läge och de förbrända gaserna expandera under kolfslaget under afgifvande af arbete till vefaxeln. 4:e takten: kolfven rör sig åter in i cylindern från vefaxeln; de förbrända gaserna utdrifvas ur cylindern. Därefter begynner åter första takten. Byggandet af gasmaskiner upptogs efter 1879 af en hel del maskinfabriker, och gasmotorn blef en omtyckt drifmaskin för den mindre industrien och handtverket i städerna. Som lysgas var det enda drifmedlet, var nämligen maskinens användning bunden till städerna. Konkurrensen de olika gasmaskinfabrikerna emellan medförde en snabb utveckling och fullkomning af gasmaskiner. Ett af de första och viktigaste framstegen bestod däri, att man kunde använda flytande bränslen, såsom bensin och fotogen, som drifmedel, hvarigenom förbränningsmotorer, benämnda oljemotorer, kunde användas äfven på platser, där lysgas ej stod till förfogande. 1881 uppfann engelsmannen Dowson en metod att af koks eller antracit framställa en generatorgas (se d. o.), som var lämplig för drift af gasmaskiner. Härigenom blef man h. o. h. oberoende af den dyra lysgasen, och gasmaskinen fick stor användning äfven för större kraft belopp. 1894 föreslog engelsmannen Thwaite, att man skulle använda den dittills föga utnyttjade masugnsgasen vid järnverken för drift af gasmaskiner. De lyckade försöken medförde äfven härutinnan en snabb och betydelsefull utveckling af gasmaskinernas användbarhet. I samband härmed blef äfven den hittills föga uppmärksammade s. k. tvåtaktmaskinen vidare utarbetad. Tvåtakten kännetecknas däraf, att under ett hvarf af maskinaxeln eller två slag af kolfven erhålles en arbetsimpuls. I maskincylindern

Fig. 4. Dubbelverkande fyrtaktmaskin om 500 eff. hkr.