cylindern försiggå nämligen endast de vid fyrtaktmaskinen beskrifna takterna 2 och 3, d. v. s. kompression och expansion, under det att takterna l och 4, införande af ny laddning och utblåsning af förbränningsprodukterna, sker med tillhjälp af särskilda gas- och luftpumpar i det ögonblick kolfven står i sin vändpunkt närmast vefaxeln, d. v. s. då expansionen slutat och ny kompression skall begynna (se fig. i art. Blåsmaskin, sp. 808). F. n. byggas gasmaskiner, som utveckla upp till 4,000 hkr. Dessa göras alltid flercylindriga och dubbelverkande, under det att mindre maskiner, upp till 500 hkr, vanligen göras enkelverkande, men ofta flercylindriga. I en dubbelverkande cylinder

Fig. 5. Genomskärning af dubbelverkande fyrtaktmaskin. går man ej öfver 1,000 hkr och i en enkelverkande ej öfver 300, emedan större effekt belopp i en cylinder medföra konstruktiva svårigheter samt olägenheter i skötseln utan motsvarande fördelar (se fig. 4 o. 5). Gasmaskinens stora användning i våra dagar och ångmaskinernas utbytande mot gasmaskiner i många fall, särskildt vid järnverk, ha sin grund i sträfvan till bränsleekonomi. En modern gasmaskin erfordrar 2.000 till 2,400 värmeenheter per effektiv hkr och timma, under det att en modern ångmaskin erfordrar omkr. 5,500 v. e. Användes t. ex. masugnsgas som bränsle, erhålles alltså med gasmaskin dubbelt så stor effekt som med ångmaskinen af samma gasmängd. Skall särskild gas tillverkas, förloras en del af bränslets värme i gasgeneratorn, hvarför gasmaskinen i sådant fall erfordrar 2,800-3,200 v. e. per effektiv hkr och timma. Denna i jämförelse med ångmaskinen låga siffra kan dock ej alltid fullt utnyttjas, emedan för gasgenereringen ofta måste användas dyrare kol än det, hvarmed ångmaskinens ångpanna eldas; dock blir i de flesta fall gasmaskinens bränslekostnad lägre än ångmaskinens. Numera kan man äfven af torf tillverka en för gasmotordrift lämplig gas, och dylika "torfgasmotoranläggningar" finnas utförda i Sverige. E. H-ek. Gasmotor. Se Gasmaskin. Gasmätare. Se Lysgas. Gasnavider. Se Ghasnavider. Gasolin l. Petroleumeter är näst rigolin den mest flyktiga och eldfarliga af de handelsprodukter, som erhållas vid destillation af bergolja (se d. o.). Gasolin är till sin sammansättning en blandning af pentan och hexan, har en eg. vikt af 0,65-0,67 och kokar mellan 40 och 80° C. Den afdunstar redan vid vanlig temperatur och blandar sig med luften, hvarför den fått sin största användning i s. k. gasolingasverk (se Gasolingas). Den användes dessutom som lösningsmedel, till lödlampor etc. G. H. H. Gasolingas, Luftgas l. Benoidgas är en vid vanlig temperatur framställd blandning af gasolinångor och luft. Om denna blandning utföres så, att gasen alltid får en konstant sammansättning, användes benämningen aerogengas. Aerogengasverken bestå af karbureringsapparat, där gasen framställes, gasmätare, gasklocka, tryckregulator, behållare och lagerrum för gasolin samt motor för karbureringsapparatens drifvande (varmluftmotor eller, vid större verk, gasmotor). Den likformiga blandningen kan man erhålla genom att förbinda gasmätarens axel med den anordning, som inmatar oljan i karbureringsapparaten. Aerogengasen håller omkr. 250 gr. gasolin pr kbm., motsvarande 7,7 vol.-proc. Någon kon-densation af denna kvantitet eger ej rum förr än vid -11° C. Gasen har en eg. vikt af l,12 och ett effektivt värmevärde af omkr. 2,900 kal. I glödljusbrännare förbrukas pr normalljus och timme 2 liter gas; en brännare för 150 liter i timmen lyser alltså med 75 normalljus. I 19 mm. glasrör är vid antändning explosionsgränsen för ren pentan 2,5-4,8 proc., som motsvarar 32,5-62,3 proc. för gasolingas. Aerogengasen användes på kontinenten att förse mindre städer, som äro för små att skaffa sig lysgasverk, med gas för belysning och kokning. 1906 funnos 42 sådana centraler med årstillverkningar varierande mellan 40,000-70,000 kbm. Längsta rörnätet, 10,500 m., hade Boskoop i Holland med 150 gatlyktor. Det ojämförligt största antalet gasolingasverk är dock uppsatt för belysning af enstaka byggnader samt som bränngas för laboratorier, som ej ha tillgång till lysgas (gasolinen är i motsats till acetylen fri från fosfor, som angriper platinadiglar). G. H. H. Gasolja erhålles vid raffinering af bergolja (se d. o.) och utgöres af de destillationsprodukter, som koka mellan 40 och 120°, samt kan alltså anses som en blandning af petroleumeter (gasolin) och petroleumsprit (bensin). Den hade förr trots sin eldfarlighet en mycket vidsträckt användning i den husliga ekonomien för både belysning - ligroinlampan, Wilanderlampan - och kokning - "gasköket". Numera spelar gasoljan dock icke samma roll som fordom. Petroleumraffinaderierna ha också större fördel af att skilja på destillaten och framställa gasolin och motorbensin. Man använder numera gasolja mest för tvättning af stilar vid tryckerier samt i blandning med fotogen och rofolja för belysning i vissa fall. Så användes vid signallyktor en blandning af 2/3-4/5