787 Gassanider-Gasser 788 macher närstående, framstående kyrkomannen och teologen Joachim Christian G. (1776- 1831), f. 1813 i Breslau, d. 1889 i Heidelberg, blef 1846 e. o. professor vid universitetet i Breslau, 1847 e. o. och 1855 ord. professor i Greifswald, 1862 i Giesser och 1868 i Heidelberg. G., som af Schleiermacher och Neander mottagit sina starkaste intryck, var en frisinnad teolog med utprägladt förmedlande tendenser, en ifrig förkämpe för evangeliska unionen (se d. o.) och en vetenskaplig författare af sällsynt flit. Bland hans skrifter må nämnas en serie bidrag till den grekiska kyrkans, då i mycket nästan okända, historia (t. ex. Symbolik der griechischen kirche 1872), vidare Georg Calixtus und der synkretismus (1846) och framför allt Geschichte der protestantischen dogmatik (4 bd, 1854-67) och Geschichte der ethik (2 bd, 1881-87). E. Bg. Gassanider (Gasanider, Gazanider), arabisk konungasläkt, härskade i Hedjas och en del af Syrien från l :a årh. e. Kr. till 637, då deras rike, efter de kristnes nederlag vid Jarmukfloden (636), förenades med kalifatet. Gassaniderna antogo i 4 :e årh. kristendomen och tillhörde sedermera den monofysitiska riktningen. De voro vasaller under östromerska riket och utmärkte sig ofta under dettas strider mot perserna. Jfr Nöldeke, "Die ghassa-nischen fursten aus dem hause Gafnas" (1887). Gassendi [gasä'di 1. gasä'di], Pierre, fransk naturforskare och filosof, f. 22 jan. 1592 i Champ-tercier vid Digne, d. 24 okt. 1655 i Paris, blef, sedan han egnat större delen af sitt lif åt det andliga kallet, 1645 utnämnd till professor i matematik vid College royal i Paris. G. var en af de få personer, som observerade Mer-kurius-passagen 7 nov. 1631. I den astronomiska teorien var han en anhängare af Cop-pernicus och bidrog mycket till spridningen af dennes åsikter. G :s biografier (öfver Tycho Brahe, Coppernicus, Ke-giomontanus m. fl.) äro af högt värde. - Äfven i fysikens historia intager G. ett framstående rum, i synnerhet genom sin verksamhet för spridandet af Galileis läror. Dock gjorde han äfven själfständiga experiment öfver kroppars fall och förklarade alldeles riktigt den företeelsen, att kroppar, fritt nedfallande utefter masten på ett i rörelse varande fartyg, bibehålla parallel-lismen med densamma. Äfvenså bevisade han experimentellt, att fortplantningshastigheten är densamma för höga och låga toner. -' G. tog Epikuros' lära och personlighet i försvar i sitt hufvudarbete, De vita, moribus et doctrina Epicuri (1647), och utgaf ett Syntagma philosophiæ Epicuri (1649). Hans eget Syntagma philosophicum utkom först efter hans död i Opera omnia (6 bd, 1658). Cartesius' filosofi kritiserade han i stridsskriften Disquisitiones anti-cartesianæ (1644). G. söker vara erfarenhetsfilosof och häfdar gentemot den cartesianska rationalismen våra begrepps empiriska uppkomst, men hans ställning såsom katolsk präst nödgade honom till kom- promisser med kyrkans lära, hvarigenom han af-hölls från ett konsekvent genomförande af sina principer. Sin största historiska betydelse har han genom återupptagandet och utbildningen af den antika atomteorien, som sedan blifvit en så fruktbar arbetshypotes för den moderna naturvetenskapen. G. var en beundrare af Galilei, och de grundsatser, på hvilka han bygger sin filosofi, röja inflytande af denne. Han utgår från, att intet kan uppstå ur eller blifva till intet; därför måste det finnas något, som består under alla förändringar. Skola dessa sistnämnda ej blifva oförklarliga, måste det oföränderliga, materien, vara en mångfald af odelbara element, atomerna. Matematiskt kan delningen fortsättas i det oändliga, men fysiskt har delningen bestämda gränser. Alla förändringar förklaras genom atomernas rörelser, alla orsaker äro därför rörelseorsaker och måste därför vara materiella. Äfven själen måste därför, för så vidt den kan inverka på kroppen, vara af materiell natur (den vegetativa och senterande själen). Under det att Cartesius lärt oföränderligheten af rörelsens kvantum, korrigerar G. denna teori, under inflytande af Galilei, till närmare öfverensstämmelse med den moderna teorien om kraftens bestånd genom att göra gällande, att det är rörelsetendensen (impetus), ej rörelsen, som är konstant. Likaså gör han ett framsteg utöfver Cartesius' lära genom att införa begreppet molekyl såsom en förbindelse af atomer. Med den strängt mekaniska uppfattning, som denna atomlära innebär, bryter han dock genom att antaga, att atomerna äro skapade af Gud, hvilken också hos människan på öfvernaturligt sätt inplantat en rent andlig själ (anima rationalis 1. intellectus). Den cartesianska dualismen mellan andlig och kroppslig verklighet införes sålunda af G. inom själen själf, som sålunda söndras i en materiell och en immateriell del. Dessa kompromisser medförde emellertid den fördelen, att kyrkan försonades med atomläran, så att naturvetenskapen blef oförhindrad att på sitt område använda dess hypoteser. A. L-n. (B-d.) S-e. Gassendi'st, anhängare af G a s s e n d i s (se denne) läror. Ga'ssenhauer (ty., förr gassenhawerlin, af gasse, gata), slagdänga; under 1500-talet i Tyskland benämning på muntrare folkvisor. Gasser. 1. H a n s G., österrikisk bildhuggare, f. 1817 nära Gmünd, d. 1868 i Budapest, var son af en fattig snickare, som tillika var träsnidare, och måste under sin uppväxttid vakta boskapen och arbeta på faderns verkstad. Där täljde han helgonfigurer, som väckte uppmärksamhet. 1838 bereddes honom tillfälle att komma till Wien, där han inträdde som lärjunge i konstakademien. Från 1842 lefde han en följd af år i München. Där utförde G. särskildt en mängd porträttstaty etter och en berömd grupp af Schnorr v. Carolsfelds döttrar samt en Knytnäfskämpe i kroppsstorlek (i Wiens konstakademi). Till samma tid hör ock en statyett af Jenny Lind, hvars bekantskap G. gjorde i Kaul-bachs hus. Återkommen till Wien 1847, fick han uppdrag att utföra statyer och allegoriska figurer för den nybyggda Karlsteatern. I 1848 års politiska oroligheter tog G. liflig del; under oktoberstriderna stod han bland kämparna på barrikaderna i Leopold-stadt, och när sedan lugnet åter inträdde, var (j. en populär person, som lyckliggjordes med uppdrag