från alla håll. Så bidrog han att pryda arsenalen i Wien med en kolossal Austria samt åtta allegoriska och krigarfigurer. 1853 fullbordade han ett monument i Graz öfver generalfälttygmästaren von Welden och en bildstod af Wieland i Weimar. Större statyer lyckades honom mindre väl, t. ex. kejsarinnorna Maria Teresia och Elisabet i Wien, Adam Smith i Oxford m. fl. Ojämförligt bättre voro hans porträttbyster. Till hans bättre verk höra fontänstatyen Donauflickan i Stadtpark och 12 bronsstatyer i Belvedereparken. Hans arbeten äro föga genomförda, men så fick han också uselt betaldt för dem. De finnas samlade i gips i Landesmuseum i Klagenfurt. G. var en ifrig samlare af konstföremål. Många af dessa ha öfvergått till de offentliga samlingarna i Wien. 2. Joseph G., den föregåendes broder, österrikisk bildhuggare, f. 1818, adlades 1878 med namnet von Valhorn, d. 1900, egnade sig åt kyrklig skulptur och utförde statyer bl. a. för Stefansdomen och för Votivkyrkans hufvudgafvel -- hans för denna kyrka afsedda figurrika högaltare gillades ej af Ferstel och uppsattes sedan i Augustinkyrkan. Af G. äro äfven Kungastatyerna i Wiens arsenal och De fria konsterna i operan därstädes. 1. ^{C. R. N.} (^{G--g N.}) 2. ^{G--g N.} Gassner, Johann Joseph, tysk katolsk präst, f. 1727 i Vorarlberg, d. 1779, väckte som kyrkoherde i Klösterle i början af 1770-talet stort uppseende genom de helbrägdagörelser han utförde medelst andebesvärjelse o. s. v. Hans verksamhet uppmuntrades i början af de katolske andlige, och äfven hos enskilda protestanter, såsom Lavater, fann han tilltro. Särskildt sedan furstbiskopen af Regensburg, J. Fugger, kallat honom till sin närhet, strömmade patienter från alla håll till, och rörelsen antog allt betänkligare karaktär, hvarför slutligen påfven Pius VI och kejsar Josef II ingrepo med förbud mot verksamhetens fortsättande (1777). Såsom soulagement erhöll G. platsen såsom dekan i Bondorf. Jfr Zimmermann, "Johann Joseph G., der berühmte exorcist" (1878). ^{E. Bg.} Gassners torrelement. Se Galvaniskt element. Gasspis, spis, hvari gas nyttjas som bränsle. Samtidigt med att allt annat bränsle stigit i pris, har priset på kolgas varit i nästan oafbrutet sjunkande. Detta jämte tillkomsten af gaskokapparater har gjort, att gas numera i städer och större samhällen användes till matlagning i mycket stor utsträckning. I större städer är nästan hvarje kök försedt med gas. I prisbillighet kan gas, använd till kokningsändamål, fullt jämställas med andra bränslen, men den eger dessutom ett företräde framför dem alla däri, att man genom densamma på ett så bekvämt sätt kan erhålla full värme. Vid alla gaskokapparater och gasspisar begagnar man sig af bunsenprincipen, d. v. s. gasen blandas med luft, innan den antändes, hvarigenom den brinner med blå, ej sotande, låga. Den vanligast förekommande gaskokapparaten är det s. k. gasköket, ett genombrutet gjutjärnsplan på låga fötter, försedt med en eller flera, oftast 2, brännare, mestadels löst uppställdt vid sidan af vedspisen och förenadt med gasledningen medelst slang. Utom dessa gaskök, hufvudsakligen afsedda för lättare matlagning, finnes med ugn försedda gasspisar, med hvilka man kan verkställa all till hushåll hörande kokning, stekning och gräddning. De spistyper, som mest äro i bruk, äro den tyska (fig. 1) och den engelska (fig. 2), den förra kännetecknad

Fig. 1. Tysk gasspis.

därigenom, att den öfre hällen är hel och försedd med ringar, som kunna frånskiljas, samt att ugnen är afsedd för stekning i panna liksom en vanlig vedspis, den senare därigenom, att den

Fig. 2. Engelsk gasspis.

öfre hällen är genombruten som en rost och afsedd för stekning af köttet hängande eller liggande på galler. Den tyska gasspisen torde bäst lämpa sig för det svenska matlagningssättet. ^{R. Lwn.} Gast, sjöv., benämning på manskap ombord i fartyg. Efter olika befattningar benämnas de däcks-, backs-, skans-, underrå-, märs-, bram-, båtgastar o. s. v. ^{O. E. G. N.}*