kemiska fabriker, glasbruk, skeppsvarf m. m. Stenkols- och slipstensbrott i närheten. (J. F. N.) Gatha. 1. Indisk litt.-hist. (eg. "sång"), allmänt namn på metriska beståndsdelar i de indiska litteraturminnesmärkena, i något inskränktare bemärkelse namn på de metriska beståndsdelar, som bilda den fasta hufvudstommen i den indiska berättelselitteraturen (sanskr, itihäsa, äkhyäna), som berättarna (rapsoderna) införlifvade med ursprungligen väl uteslutande på vers, senare ofta i prosaisk form utförda berättelser (episka stoffet). Under det pät/iä'erna fortlefde i fast form, kunde däremot den prosaiska ramen växla efter berättare, tid och omständigheter. Senare togs äfven berättelsestoffet om hand af diktaren och bragtes ofta i (fastare) poetisk form. Gäthä'erna innehålla merendels kvintessensen af berättelsens innehåll, ofta med gnomisk anstrykning. En särskild art är gällid näräcamsl, "hjältepris", som är besläktad med den iriska bardpoesien och den nordiska hirdpoesien och bildade grundvalen för hjälteeposet. - I buddistiska skrifter representera på samma sätt gäthä'erna det i poetisk form gjutna centrala innehållet, vare sig det har afseende på tros- och sedeläran eller på det i buddistisk krets synnerligen rika berättelse- och legendstoffet. I nordbuddistiska texter (t. ex. Lalita-vistara), som merendels äro skrifna på sanskrit, förekomma dessa gäthä'er i en af prakrit- och sanskritformer sammansatt dräkt. De utgöra onöjaktiga öfversättningar, resp. transponeringar till sanskrit, med bibehållande af prakritf ormen, där af vissa skäl, t. ex. versen, sanskritformen ej kunde införas. Man talar i detta fall om en gäthä-dialekt. Jfr E. Muller, "Über d. dialekt der gäthä's des Lalitavistara" (i "Beitr. zur vergleichenden sprachforschung", bd 8). 2. Avestisk litt.-hist., de äldsta beståndsdelarna af avesta, äro metriskt affattade, mest med strofer af fyra åttastafviga rader. De återgå till den genom Zarathustra grundade eller reformerade religionens ursprungstid. De äro affattade i en äldre språkform, g ä t h ä - d i al ek t e n, än den öfriga avesta (se Avesta och Avestiska, sp. 512, 515 och 517). Litt.: Bartholomæ, "Die gääs und heiligen gebete des altiranischen volkes" (1879) och öfv. _af Gäthäs (1906), Mills, "The five zoroastrian gathas with the zend, pahlavi, sanskrit and persian texts and translations" (1895) och "A dictionary of the gathic language of the zend avesta" (1902). K. F. J. Gat Hefer (Gat-Hahefer), enligt 2 Kon. 14: 25 profeten Jonas hemort, det nuv. El Meshed, i nordlig riktning från Nasaret. E. S--e. Gathenhielm, Lars, kapare, kommendör i svenska flottan, f. 30 nov. 1689 på gården Gatan i Onsala socken i Halland, kallade sig efter fädernegården Gathe och utmärkte sig i början af 1700-talet genom sina djärfva kaperier under då pågående sjökrig. Vid 14 års ålder rymde han ifrån sitt hem, där han ansågs för en odugling - i motsats till äldre brodern Kristian G a t h e (f. 1682, d. 1722), som ingick vid flottan, blef underlöjtnant 1710, öfverlöjtnant 1712, kapten 1714 och till sist kommendör 1718. Vid sin flykt seglande rätt ut i Kattegatt i en liten odäckad båt, upptogs Lars af ett danskt fartyg och tjänstgjorde sedan på utländska både handels- och sjöröfvarfartyg, till dess han som löjtnant utgick med holländska fregatten "Rotterdam", kapt. van Spingler. Under kryssning i Medelhafvet kommo de i strid med ett sjöröfvarfartyg "Hebe". Segern låg öfvervägande på "Hebes" sida, då ett annat holländskt fartyg kom "Rotterdam" till hjälp. "Hebe" flydde, medtagande G., som fallit ned på dess däck. Genom list lockade G. sedan åtskilliga af besättningen att göra myteri och bemäktigade sig med deras hjälp fartyget, hvilket han förde till staden Rotterdam, där han för sin bragd blef utnämnd till hedersborgare. Då han senare återvände till Sverige och Karl XII genom sin kaparkommission lät utfärda kaparbref, skaffade G. sig ett sådant. Den ovanliga tur, som ständigt följde honom -- väl en följd af hans skicklighet och djärfhet -- skaffade honom stora rikedomar, med hvilka han delvis understödde Karl XII. I gengäld härför erhöll han jaktslottet vid Stigbergstorget i Göteborg som förläning för alltid samt ett skeppsvarf på lifstid. Till slut egde han en mängd fartyg, och befälet öfver dem förde han ombord ä fregatten "Baron Hamilton". Lastad med förråd för att undsätta det belägrade Stralsund, kom fregatten 1715 under dimma midt in i hela danska flottan utanför Helsingör. Dimman lättade, just då han passerade danskarnas yttersta linjer, och han sprängde då, efter en hårdnackad strid, fartyg och last i luften samt förde besättningen i land på svenska kusten. På grund af denna bragd adlades G. 29 dec. s. å., samtidigt med brodern, med namnet Gathenhielm. Då Karl XII 1716 besökte Göteborg, utnämnde han G. till kommendör vid flottan. G. var sedan med och ordnade Göteborgs försvar under baron Mörners befäl emot Tordenskjold 18--19 maj 1717, då han med några dussin man äntrade en dansk galliot, hvars besättning delvis nedhöggs, delvis flydde. Senare på året erhöll han vid besegrandet af en dansk fregatt ett skottsår i låret, hvarvid äfven höften blef skadad. Nu måste G. hålla sig stilla i land, men likväl skötte han sina omkr. 50 fartyg bättre än någonsin. I ett af honom taget fartyg anträffade han två för danske konungen Fredrik IV och dennes gemål konstrikt arbetade marmorkistor. Då från dansk sida erbjöds lösen för dem, gafs det besked, att G. och hans hustru skulle ha dem. Danska regeringen lät så förfärdiga två likadana, men försedda med G :s namn och vapen. Dessa togos af G. i utbyte och inställdes i Gathenhielmska grafkoret, hvilket han låtit tillbygga Onsala kyrka. Då G. strax på nyåret 1718 ville sända penningar till Holland som betalning för de fregatter han där beställt, nekades honom att utföra penningarna. De fördes dock ombord å ett fartyg, men blefvo jämte detta tagna i beslag. Vreden vid underrättelsen därom och den forcerade resan ifrån Gatan, där han befann sig, upprefvo G :s sår, kallbrand tillstötte, och den djärfve sjöhjälten slöt sin äfventyrliga bana vid ännu icke fyllda 29 år, 25 april 1718. -- Gift med skeppardottern Ingela Hammar, efterlämnade han sonen Anders (f. 1714), med hvilken ätten 1769 utgick på svärdssidan. Hans änka upplät 1720 under ryssarnas härjningar "af undersåtelig zéle för K. M:t och fäderneslandet" två fregatter, den ena med 26, den andra med 36 kanoner, till rikets tjänst. G:s stoft förvaras i en af de ofvannämnda ståtliga marmorkistorna. O. Tr.