Gathy, Auguste, belgisk musikskriftställare, f. 1800 i Liége, d. 1858 i Paris, var först bokhandlare i Hamburg, 1828-30 elev af Schneider i Dessau och lefde 1830-41 i Hamburg såsom redaktör för "Musikalisches conversationsblatt". 1841 flyttade han till Paris. Hans Musikalisches conversationslexikon (1835; 3:e uppl. 1871) har i gedigenhet ej blifvit öfverträffadt af något lexikografiskt arbete med samma inskränkta omfång. A.L.* Gatien-Arnoult, Adolphe Felix, fransk vetenskapsman, politiker, f. 1800, d. 1886, blef 1830 professor i filosofi vid fakulteten i Toulouse. Vid februarirevolutionen 1848 var han mär i Toulouse och blef s. å. deputerad i konstituerande församlingen. 1871-76 var han led. af nationalförsamlingen, där han tillhörde republikanska vänstern. Bland hans skrifter märkas Le programme d'un cours complet de philosophie (1834) och Victor Cousin, l'école éclectique et l'avenir de la philosophie francaise (1867). Gatinais, gammalt franskt landskap, deladt i G. francais, med hufvudstaden Nemours, tillhörigt Isle de France, och G. orléannais med hufvudstaden Montargis, tillhörigt Orléannais. Det förra ingår i dep. Seine-et-Marne, det senare i dep. Loiret, Yonne och Nièvre. G. hörde under medeltiden till grefsk. Anjou och indrogs till kronan i slutet af 11 :e årh. (J. F. N.) Gatine. Se Sèvres 1. Gatkamill, bot., namn på Malricaria discoidea. Gatkrasse, bot., namn på Lepidium ruderale. Gatling, Richard Jordan, amerikansk mekaniker, f. 1818, d. 1903, konstruerade 1861 en kulspruta, gatlingskanonen. Detta vapen är försedt med 4-6 pipor, hvilka (till skillnad från Palmcrantz' kulspruta, där piporna ligga vågrätt bredvid hvarandra) befinna sig rundt omkring en axel samt äro jämlöpande och förenade med denna, så att, då axeln kringvrides, piporna följa med. Gatlingskanonen var antagen i Förenta staterna, Ryssland och England, men är numera ersatt af modernare konstruktioner. W G. B.* Gatlings kanon. Se Gatling. R. J. Gatlopp (Gatulopp), ett ända till början af 19:e årh. i alla arméer brukligt kroppsstraff, som af militär domstol ådömdes vid svåra förbrytelser mot disciplinen. För straffets verkställande uppställdes ett antal med käppar försedda soldater - antalet beroende af förbrytelsens storlek - på två led mot hvarandra, så att de bildade en "gata". Därefter fördes den dömde med blottad rygg genom denna gata och fick då ett käppslag af hvarje soldat Gatlopp kunde upprepas flera gånger och under flera dagar. Såsom militärisk bestraffning afskaffades det genom k. cirk. 26 nov. 1812. - I Sverige nyttjades gatlopp före 1734 äfven som straff för brott mot allmänna lagen. I 1734 års lag uteslöts denna straffart vid den granskning, som förslaget undergick på riksdagen. Likväl bibehölls straffet i några särskilda förordningar, t. ex. i k. förordn. 18 febr. 1768, enligt hvilken gatlopp ådömdes den, som förledde bruks- och smedsarbetare att öfvergifva riket. C. O. N. Gatläggning kallas hvarje konstgjord behandling af en gata (väg), hvarigenom dennas yta göres mer ändamålsenlig för trafik än hvad den naturliga marken medgifver. Det kräfver stora kostnader att gifva beläggningen den hållbarhet och bekvämlighet, som motsvara anspråken, och det är därför endast de större städerna, som kunna fullt tillfredsställa allmänhetens önskningar i dessa afseenden. De hufvudsakliga nu brukliga gatläggningsmetoderna äro följande. Grusning är den enklaste behandlingen af en vägyta och utgöres af ett lager gröfre fältgrus, som utbredes på den planerade marken, tillpackas med vält och öfversållas med finare sand. En så behandlad gata eller väg kan ej emottaga en större trafik utan att blifva gropig. Den blir smutsig under regnig väderlek och i käl-lossningen samt alstrar ett besvärande damm under torka. - Makadamisering, en af skotten Mac Adam omkr. 1820 införd, af en viss John Lochhead 1794 uppfunnen metod, utföres så, att på den planerade marken utbredes ett 15 á 30 cm. tjockt lager af smärre stenstycken, 2-4 cm. i genomskärning, hvilka kunna vara krossade dels för hand, dels för maskin. Begagnas hårdare stenarter, kan en dylik bädd blifva ganska fast genom att behandlas med en 10-15 tons ångvält. För att öka motståndsförmågan och göra vägytan mera jämn påföres, innan vältningen upphört, ett lager af sand, som medelst vattenspolning utfyller stenarnas mellanrum. Om marken är lös, brukar man först anlägga en grundbädd af större stenskärfvor eller fältgrus eller ock, såsom stundom sker, anordna ett slags fältstensbeläggning. Makadamiseringen kan sägas vara en förenkling af de gamle romarnas vägbyggnadsmetod och anses som en utmärkt vägbeläggning i backar med svårare stigning samt på sådana ställen, där trafiken ej är alltför stor eller tung, i hvilka senare fall vägytans ständiga vårdande blir mycket kostsamt. Den hastigt framilande automobilen har emellertid framkallat nya anspråk på körbanor af detta slag. Den åstadkommer nämligen på en makadamgata moln af damm, om vägytan är torr, och kringstänker vägsmutsen vid regnig väderlek. För att binda dammet och motverka smutsbildning har man på senaste tid börjat experimentera med att begjuta de makadamiserade vägarna med tjära eller oljeartade ämnen. Å vissa orter, där trafiken är liflig och stenmaterielet utgöres af lösare stenarter, har metoden sitt största berättigande. Där vattning ställer sig dyrbar eller befinnes otillfredsställande till följd af snar afdunstning, har man för vägytans begjutning börjat använda stenkolstjära, dels enbart, dels uppblandad med någon bituminös olja, dels rå petroleum eller något däraf sammansatt patenteradt fluidum, gående under olika benämningar, hvaraf "vestrumit" är det allmännaste. Ett annat sätt att förbättra makadamgatan är, att den till öfversta lagret använda stenen på förhand, vanligen under upphettning, indränkes i tjära. Alla arbeten af denna art fordra emellertid för att kunna med önskvärdt resultat genomföras torr och varm väderlek och äro sålunda mest passande för de sydliga länderna. Ett i Stockholm 1905 gjordt försök med tjärmakadam visade sig vara fullkomligt misslyckadt. Därmed är dock icke sagdt, att icke tjärmakadamisering, rätt utförd, kan blifva ganska lämplig äfven i Stockholm för vissa trafikleder, ehuru denna beläggning har en viss benägenhet att blifva hal, då vägytan blir fuktig, och således är förkastlig i gator med afsevärda lutningar. - För fältstensbeläggning nyttjas den i rullstensåsar förekommande, s. k. fältstenen. Stenarna nedsättas i en