.801 Gatläggning 802 sandbädd i regelbundna rader snedt öfver körbanan och nedstötas därefter med s. k. hand-dockor. För medelmåttigt trafikerade gator lämnar denna stensättningsmetod en beläggning, som är mera hållbar au makadamisering, men dess ojämna yta är till obehag för såväl dragare som åkande. Då härtill kommer, att dess trafikerande orsakar mycket buller, användes den numera endast där, hvarest man ej har råd att bestå sig något bättre. - Till b e-läggning med tuktad sten nyttjas hårdare bergarter, som låta klyfva sig åt vissa, bestämda håll. Stenarna tuktas så, att de få en i det närmaste parallellepipedisk form ^ (af omkr. 25 cm. längd, 8-12 cm. bredd). De nedsättas i ett sandunderlag med den korta sidan i körbanans längdriktning och i rader, som äro vinkelräta mot denna riktning, samt med iakttagande däraf, att stenarna i den ena raden komma midt för den närgränsande radens tvärfogar. Nedstötningcn göres på samma sätt som vid fältstensättning, men med större omsorg. Under det nedstötningen utföres, pålägges sand, hvarmed fogarna mellan stenarna småningom fyllas. För denna fyllning använder man stundom cementbruk eller asfalt; där trafiken är ovanligt stor, t. ex. i London, har man stundom ansett sig böra så att säga fastmura stenarna i en betongbädd. En sär-.skild sort af tuktad sten, som mycket nyttjas i Stockholm, är den s. k. fasade stenen. Den har en kvadratisk öfveryta (med omkr. 10 cm. sida), hvars kanter blifvit affasade. Sådana stenar bilda fogar, som erbjuda dragarna ett säkrare fotfäste. Beläggning med tuktad sten anses som den starkaste och därför äfven i längden den billigaste af hittills kända gatbeläggningar. Såsom olägenheter, hvilka vidlåda såväl denna som hvarje annan stenläggningsmetod, må framhållas, att ett störande buller uppstår vid körning och att hästarna, genom att slå sina hofvar mot det hårda materialet, ådraga sig en bensjukdom, som i förtid minskar deras arbetskraft. Sedan stenarna blifvit slätslitna, blifva de äfven hala, i synnerhet vid torr väderlek. En stensättning, som med afseende på prisbillighet och öfriga egenskaper kan sägas ha sin plats mellan makadam och beläggning med vanlig tuktad sten, är den på senare tid i bruk komna s. k. sm å-gatstenen. Som underlag för denna erfordras en väl profilerad och ångvältad bädd af makadam. Därpå utbredes ett l-2 cm. tjockt lager af sand, i hvilket stenarna med lindrig stötning nedsättas. .Stenarna, som med maskin klyfvas af lämplig bergart, erhålla därvid utan vidare bearbetning en något oregelbunden tärningsform med 8-10 cm. sida. Till följd af stenens oregelbundna form ned-.sättas de i bågformiga rader, bildande solfjäderartade partier. I Hamburg m. fl. tyska städer ha försök gjorts med smågatsten af svensk tillverkning (Halland), och af denna stensort ha prof äfvenledes, på sista åren, blifvit utförda i Göteborg och Hälsingborg. Meningen är att under innevarande år (1908) äfven verkställa ett försök därmed i Stockholm. - För att minska gatbullret har man emellertid i de stora städerna nödgats att i de viktigaste trafiklederna ersätta den i ekonomiskt hänseende fördelaktigaste granitgatan med asfalt eller trä, som äro att räkna till de mest ljuddämpande ämnena och dessutom erbjuda andra förmåner af hygieniskt värde. Hvilken af .dessa be- Tryckt den l/i 08 läggningar, som kan anses fördelaktigast beror på lokal- eller klimatförhållanden. Emedan asfalt är mera hal och slipprig vid fuktig väderlek än trä, föredrar man i London det sistnämnda. I Berlin däremot har man gifvit asfalten företrädet, och i Paris användas båda slagen i ungefär samma omfattning. För tunga arbetsåkdon med långsam gång är asfalten att förorda, för personåkdon, som ila skyndsammare, är trägatan bättre. I de båda omnämnda fallen afses naturligtvis, att hästkraft användes, beträffande automobiler torde asfalten vara gynnsammast under normala förhållanden. - Till asfaltbeläggning nyttjas helst naturlig asfalt, enär man ännu icke lyckats med konst åstadkomma en sådan, som för gatbeläggning är jämgod med den naturliga. För beläggning med "asphalte comprimé" (se Asfalt) är den till pulver sönder-malna asfaltstenen direkt användbar. På en jämn och hårdnad betongbädd utbredes det uppvärmda pulvret i ett omkr. 7 cm. mäktigt lager. Komprimeringen verkställes sedan med upphettade gjutjärnsvalsar eller stötar och slutligen med särskilda glättjärn. Några timmar därefter, eller så snart asfalttäcket blifvit afkyldt, kan gatan upplåtas för trafik. Denna metod försöktes första gången 1854 i Paris. För körbanor med jämförelsevis ringa trafik samt för gångbanor använder man "asphalte coulé" (se Asfalt), hvars heta massa utbredes på den förut beredda betongbädden samt utjämnas med träspadar och glättbräden, hvarvid ytan öfver-sållas med fin sand. Asphalte coulé är i anläggningskostnad omkr. hälften billigare än aephalte comprimé, men eger icke förmåga att motstå nötning i så hög grad som den sistnämnda. - Asfaltgatan har den jämnaste och behagligaste yta någon beläggning kan erbjuda; dess trafikerande orsakar intet näninvärdt buller och skonar på bästa sätt både dragare och åkdon. Den är äfven den sundaste, ty den är lätt att hålla ren, bildar icke något damm och absorberar icke flytande orenlighet, enär asfaltbeläggningen är ogenomtränglig för väta. En olägenhet hos asfaltgatan är däremot dennas benägenhet att under vissa väderleksförhållanden vara hal för dragarna. - I Stockholm gjordes 1876 ett försök med asphalte comprimé i St. Nygatans körbana, men denna beläggning befanns utsliten 1884 och ersattes då med den ursprungliga beläggningen, tuktad sten. Till gångbanor har asphalte coulé från 1877 fått rätt stor användning i Stockholm', men på senare åren har den fått stå tillbaka för tegelplattor (klinker) från de skånska stenkolsverken eller plattor af cementbetong, tillverkade under högt tryck. Ett slags tjärbetong, "adekvat", en blandning af tjära med kalksten, har under senaste år försökts som gångbanebeläggning i några Stockholmsgator. Petersburg är sannolikt en af de första städer, som började nyttja träbeläggning. I England infördes sådan 1825, särskildt i London omkr. 1839. Den ursprungliga metoden, enligt hvilken man nyttjade 6-kantiga träkubbar, som uppradades på sandbädd eller på den naturliga marken, har småningom betydligt förbättrats, hvarigenom trägatan, åtminstone i London, mycket vunnit i anseende. Flera i detalj afvikande byggnadssätt ha uppstått. I hufvudsak äro de hvarandra lika däruti, att träkubbarna utgöras af rektangulära block eller afsågningar från 7 ä 8 cm. tjocka plankor och att till underlag nyttjas 9 b. 26