Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gatläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.801
Gatläggning
802
sandbädd i regelbundna rader snedt öfver körbanan
och nedstötas därefter med s. k. hand-dockor. För
medelmåttigt trafikerade gator lämnar denna
stensättningsmetod en beläggning, som är mera
hållbar au makadamisering, men dess ojämna yta
är till obehag för såväl dragare som åkande. Då
härtill kommer, att dess trafikerande orsakar
mycket buller, användes den numera endast där,
hvarest man ej har råd att bestå sig något
bättre. - Till b e-läggning med tuktad sten
nyttjas hårdare bergarter, som låta klyfva sig åt
vissa, bestämda håll. Stenarna tuktas så, att de
få en i det närmaste parallellepipedisk form ^
(af omkr. 25 cm. längd, 8-12 cm. bredd). De
nedsättas i ett sandunderlag med den korta
sidan i körbanans längdriktning och i rader,
som äro vinkelräta mot denna riktning, samt
med iakttagande däraf, att stenarna i den
ena raden komma midt för den närgränsande
radens tvärfogar. Nedstötningcn göres på
samma sätt som vid fältstensättning, men med
större omsorg. Under det nedstötningen utföres,
pålägges sand, hvarmed fogarna mellan stenarna
småningom fyllas. För denna fyllning använder man
stundom cementbruk eller asfalt; där trafiken
är ovanligt stor, t. ex. i London, har man
stundom ansett sig böra så att säga fastmura
stenarna i en betongbädd. En sär-.skild sort af
tuktad sten, som mycket nyttjas i Stockholm, är
den s. k. fasade stenen. Den har en kvadratisk
öfveryta (med omkr. 10 cm. sida), hvars kanter
blifvit affasade. Sådana stenar bilda fogar, som
erbjuda dragarna ett säkrare fotfäste. Beläggning
med tuktad sten anses som den starkaste
och därför äfven i längden den billigaste
af hittills kända gatbeläggningar. Såsom
olägenheter, hvilka vidlåda såväl denna som
hvarje annan stenläggningsmetod, må framhållas,
att ett störande buller uppstår vid körning och
att hästarna, genom att slå sina hofvar mot det
hårda materialet, ådraga sig en bensjukdom, som i
förtid minskar deras arbetskraft. Sedan stenarna
blifvit slätslitna, blifva de äfven hala, i
synnerhet vid torr väderlek. En stensättning,
som med afseende på prisbillighet och öfriga
egenskaper kan sägas ha sin plats mellan makadam
och beläggning med vanlig tuktad sten, är den på
senare tid i bruk komna s. k. sm å-gatstenen. Som
underlag för denna erfordras en väl profilerad
och ångvältad bädd af makadam. Därpå utbredes ett
l-2 cm. tjockt lager af sand, i hvilket stenarna
med lindrig stötning nedsättas. .Stenarna,
som med maskin klyfvas af lämplig bergart,
erhålla därvid utan vidare bearbetning en något
oregelbunden tärningsform med 8-10 cm. sida. Till
följd af stenens oregelbundna form ned-.sättas
de i bågformiga rader, bildande solfjäderartade
partier. I Hamburg m. fl. tyska städer ha försök
gjorts med smågatsten af svensk tillverkning
(Halland), och af denna stensort ha prof
äfvenledes, på sista åren, blifvit utförda i
Göteborg och Hälsingborg. Meningen är att under
innevarande år (1908) äfven verkställa ett försök
därmed i Stockholm. - För att minska gatbullret
har man emellertid i de stora städerna nödgats
att i de viktigaste trafiklederna ersätta den i
ekonomiskt hänseende fördelaktigaste granitgatan
med asfalt eller trä, som äro att räkna till de
mest ljuddämpande ämnena och dessutom erbjuda
andra förmåner af hygieniskt värde. Hvilken af
.dessa be-
Tryckt den l/i 08
läggningar, som kan anses fördelaktigast beror
på lokal- eller klimatförhållanden. Emedan
asfalt är mera hal och slipprig vid fuktig
väderlek än trä, föredrar man i London det
sistnämnda. I Berlin däremot har man gifvit
asfalten företrädet, och i Paris användas båda
slagen i ungefär samma omfattning. För tunga
arbetsåkdon med långsam gång är asfalten att
förorda, för personåkdon, som ila skyndsammare,
är trägatan bättre. I de båda omnämnda fallen
afses naturligtvis, att hästkraft användes,
beträffande automobiler torde asfalten vara
gynnsammast under normala förhållanden. - Till
asfaltbeläggning nyttjas helst naturlig asfalt,
enär man ännu icke lyckats med konst åstadkomma
en sådan, som för gatbeläggning är jämgod med
den naturliga. För beläggning med "asphalte
comprimé" (se Asfalt) är den till pulver
sönder-malna asfaltstenen direkt användbar. På
en jämn och hårdnad betongbädd utbredes det
uppvärmda pulvret i ett omkr. 7 cm. mäktigt
lager. Komprimeringen verkställes sedan med
upphettade gjutjärnsvalsar eller stötar och
slutligen med särskilda glättjärn. Några timmar
därefter, eller så snart asfalttäcket blifvit
afkyldt, kan gatan upplåtas för trafik. Denna
metod försöktes första gången 1854 i Paris. För
körbanor med jämförelsevis ringa trafik samt
för gångbanor använder man "asphalte coulé" (se
Asfalt), hvars heta massa utbredes på den förut
beredda betongbädden samt utjämnas med träspadar
och glättbräden, hvarvid ytan öfver-sållas med
fin sand. Asphalte coulé är i anläggningskostnad
omkr. hälften billigare än aephalte comprimé,
men eger icke förmåga att motstå nötning i så hög
grad som den sistnämnda. - Asfaltgatan har den
jämnaste och behagligaste yta någon beläggning
kan erbjuda; dess trafikerande orsakar intet
näninvärdt buller och skonar på bästa sätt både
dragare och åkdon. Den är äfven den sundaste, ty
den är lätt att hålla ren, bildar icke något damm
och absorberar icke flytande orenlighet, enär
asfaltbeläggningen är ogenomtränglig för väta. En
olägenhet hos asfaltgatan är däremot dennas
benägenhet att under vissa väderleksförhållanden
vara hal för dragarna. - I Stockholm gjordes 1876
ett försök med asphalte comprimé i St. Nygatans
körbana, men denna beläggning befanns utsliten
1884 och ersattes då med den ursprungliga
beläggningen, tuktad sten. Till gångbanor
har asphalte coulé från 1877 fått rätt stor
användning i Stockholm’, men på senare åren har
den fått stå tillbaka för tegelplattor (klinker)
från de skånska stenkolsverken eller plattor af
cementbetong, tillverkade under högt tryck. Ett
slags tjärbetong, "adekvat", en blandning af
tjära med kalksten, har under senaste år försökts
som gångbanebeläggning i några Stockholmsgator.
Petersburg är sannolikt en af de första städer,
som började nyttja träbeläggning. I England
infördes sådan 1825, särskildt i London
omkr. 1839. Den ursprungliga metoden, enligt
hvilken man nyttjade 6-kantiga träkubbar, som
uppradades på sandbädd eller på den naturliga
marken, har småningom betydligt förbättrats,
hvarigenom trägatan, åtminstone i London, mycket
vunnit i anseende. Flera i detalj afvikande
byggnadssätt ha uppstått. I hufvudsak äro de
hvarandra lika däruti, att träkubbarna utgöras af
rektangulära block eller afsågningar från 7 ä 8
cm. tjocka plankor och att till underlag nyttjas
9 b. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
