805 Gattamelata-Gau 806 spegel och har jämnt buktig form). Jfr Akterspegel och Block 3. H. W-1. Gattamelata, Stefano Giovanni, italiensk condottiere, bördig från Narni, d. 16 jan. 1443 i Venezia, tjänade först påfven Eugenius IV, sedan, under Francesco Gonzagas öfverbefal, republiken Venezia. Då Gonzaga sökte locka hären med sig Donatellos ryttarstaty öfver Gattamelata. öfver i hertigens af Milano tjänst (1438), lyckades G. rädda den åt republiken, och för det modiga motstånd, hvarmed han korsade de förrädiska planerna, hedrade venezianerna honom genom att i Padua resa hans ryttarstaty (se fig.), ett berömdt verk af D o n a-t el l o (se d. o.). V. S-g. Gatteaux [gata], Jacques Ë d o u a r d, fransk skulptör, f. 1788, d. 1881, son och lärjunge af medaljgravören Nicolas Marie G. (f. 1751, d. 1832), blef 1845 medlem af Franska institutet. Han utförde porträttbyster och statyer samt förträffliga medaljer. Hans rika konstsamlingar gingo till en del förlorade under kommunupproret 1871. Ga'tterer, Johann Ch rist öp h, tysk historiker, f. 1727, d. 1799 som professor i historia i Göttingen, utgaf en mängd värdefulla skrifter bl. a. Abriss der heraldik (1774), Abriss der chronologie (1775), Die weltgeschichte in ihrem ganzen umjange (2 bd, 1785-87), Abriss der genealogie (1788), Abriss der diplomatik (1798) och Praktische diplomati (1799). G. lofordas för att tidigast af tyska historiker ha rätt uppfattat universalhistoriens begrepp. Hans största betydelse torde ligga i hans verksamhet för de historiska hjälpvetenskapernas systematisering och påvisandet af deras sammanhang med den egentliga historien. (V- S-g.) Ga'tti, Bernardino, kallad il S o j a r o ("tunnbindaren"), italiensk målare, f. omkr. 1495 i Pavia, d. 1575, var lärjunge af Correggio, i hvars framställningssätt han h. o. h. lefde sig in. Knappast har väl också någon så som G. förmått efterbilda den oskuld och glädtighet, som utmärka Correggios barnfigurer. Cremona, Parma och Piacenza äro rika på arbeten af G:s hand. Till hans förnämsta verk räknas Madonna med stiftare (i domen i Pavia), Kristi födelse och Kristi underverk med de fem bröden och de två fiskarna (båda i S. Pietro i Cremona) samt Marias himmelsfärd (1566, freskomålning i kyrkan Madonna della Steccata i Parma). Ga'ttjina, stad i ryska guv. Petersburg, på båda sidor om den af Isjora bildade Hvita sjön, 45 km. s. v. från Petersburg, med hvilket G. står i förbindelse genom Warschau- och Baltiska järnvägarna. 14,735 inv. (1897). I G. finnes ett kejserligt slott, som byggdes 1770 af furst Grigorij Orlov, köptes 1783 af Katarina II och gafs åt storfurst Paul, hvars älsklingsuppehåll det vardt och som där 29 okt. (n. st.) 1799 afslöt en allians- och vänskapstraktat med Gustaf IV Adolf, hvarvid K. Stedingk och J. Kr. Toll voro svenska underhandlare, grefvarna Kostop-tjin och Panin ryska. G. blef stad 1797. (J. F. N.) Gatty [gä'ti], Margaret, född S c o 11, engelsk författarinna, f. 1809, d. 1873, utgaf 1851 sitt första själfständiga arbete, en samling fantastiska berättelser för ungdom, The fairy godmothers, and other tales. Bland hennes öfriga arbeten må nämnas Parables from natur e (1855-71; delvis öfv. under titeln "Djupa sanningar i lätta drägter", 1858), " W orids not realized" (1856), Proverbs illustrated (1857), Legendary tales (s. å.), The poor incumbent (1858) och Aunt Judy's tales (s. å.). 1866-73 utgaf hon sin berömda månadsskrift för ungdom, "Aunt Judy's magazine". Gatubodspenningar benämndes förr den af gift, som till staden erlades af den, som nyttjade stadens bodar och stånd. Kbg. Gatubodssven var förr, i motsats till "bokhållare", en handelsbetjänt, som sysselsattes vid varuförsäljningen i bod eller stånd. Kbg. Gau, plur. g au e (gotiskt g avi, mht. gawi), under medeltiden i Tyskland namn dels på en grefves förvaltningsområde (ett minne däraf är en mängd tyska och schweiziska områdesnamn, t. ex. Breisgau, Aargau), dels stundom på en större del af ett grefskap, dels (hos sachsarna) på ett hundare (go). Hvad som i den forngermanska författningen motsvarade det medeltida gau, är omtvistadt. När germanerna inträdde i historien, voro de fördelade på en mängd små stater (folkland, völkerschaften, fylken), hvilka romarna betecknade med sitt namn på de till romerska municipier ombildade galliska fylkena: ci-vitas. För folklandets underafdelningar använde de likaledes ett från den galliska förvaltningen hämtadt ord: pagus, som var namnet på underafdelningarna i Galliens civitates. Nu veta vi af germanska rättskällor, att folklandet var indeladt i hundaren (lat. centenæ) 1. härad. Några forskare (t. ex. tyskarna Waitz, Sohm, Lamprecht, Heusler och fransmannen Esmein) hålla då före, att det var hundaret, som romarna åsyftade med pagus, andra åter (t. ex. Brunner, Schröder, Dahn) se i det tyska gau romarnas pagus och antaga, att därmed menats ett mellanled mellan folklandet och hundaret. Denna teori, som genom Brunners auktoritet fått stor anslutning, stöd j es förnämligast därpå, att Cæsar (i "De bello gallico", IV, 1) omtalar germanska pagi af sådan storlek, att därmed svårligen kunnat menas hundaren, samt därpå, att medeltidens gref-skapsgau vanligen motsvarade blott en del af det gamla folklandet. Den nämnda uppgiften hos Cæsar är emellertid ganska sväfvande, och vid grefskåpsförvaltningens införande kunna gamla folkland ha