807 Gau-Gauda uppdelats i grefskap utan hänsyn till äldre indelningar. Hvad som i synnerhet talar mot identifieringen af pagus och gau är dock, att en ursprungligt och för germanernas författningslif så betydelsefullt mellanjed som gau-pagus skulle varit, ej framträder i de germanska rättskällorna. I det egentliga Sverige finnas inga som helst spår däraf. På Gott-land voro visserligen hundarena förenade till högre enheter, s. k. tredingar, men detta kan ha varit en yngre anordning. Allmänt antages, att så varit förhållandet med de af flera härad bestående s. k. .sysslorna i Danmark och Norge. Hos en del germanstammar spelar tusentalet en viss roll, och på grund häraf ha anhängarna af gau-pagus-teorien antagit tillvaron af "tusendeområden" (tausendschaften) och trott sig i dem ha funnit spår af en mellan folklandet och hundarena befintlig gauindelning. men dessa "tusenden" och deras höfdingar omtalas endast i sammanhang med krigsväsendet, och någon på "tusendeområden" grundad tingsförfattning, motsvarande folklandens och hundarenas, har ej kunnat uppvisas. Om den allmänna grunden för grefskaps-förvaltningen varit pagi i betydelsen af gaue, så borde väl också vid denna förvaltnings införande i Gallien efter den frankiska eröfringen de galliska pagi blifvit grefskap, men det var i regel de galliska civitates, som ställdes under grefvar (hvilket för öfrigt också stundom skedde med hela gamla folkland i Tyskland). Det kan därför åtminstone ej anses af-gjordt, att medeltidens tyska gaue motsvarat den germanska urtidens pagi, utan starka skäl tala för, att med pagi verkligen menats hundarena. Äfven af gau-pagus-teoriens anhängare eikännes, att gau kunde betyda område i allmänhet. Utgår man härifrån, så kan förklaras, både att gau användes i så skiftande betydelse, som ofvan nämnts, och att det tillika erhöll den specifika betydelsen af ett gref-skapsområde: gau skulle då blifvit benämningen på grefskapet, emedan detta då var det viktigaste området, men icke på grund af att grefskapet hade sin motsvarighet i ett specifikt gauområde under den germanska urtiden. Gauförfattning. Enligt den teori, som i gau ser ett mellanled mellan folklandet och hundarena, var den i saliska lagen såsom ordförande på hundaretingen omtalade thunginen den ursprunglige folkvalde gauhöfdingen, som, när gref-skapsförvaltningen infördes, fått vid sin sida en kunglig, med exekutiv myndighet utrustad ämbetsman: grefven. Har gau aldrig varit ett sådant mellanled, så har emellertid ej någon särskild gauför-fattning funnits annat än i betydelsen af grefskapsför-fattning. I 6:e årh. försvann thunginen i det frankiska riket, och grefven blef ordf. på grefskåpets hundareting. Han hade emellertid till medhjälpare folkvalda (sedermera af honom själf tillsatta) hundareföreståndare, centenarier (se C e n t e n a). Enligt den ofvannämnda gauteorien bör skiljas mellan centena-rierna, som voro hundareföreståndare, och thunginen, som var en gauhöfding, men de forskare, som förneka, att gau betecknat en mellanlänk mellan folklandet och hundarena, anse, att thungin var blott ett annat namn för centenarius, och att således hvarje hundare haft sin thungin. S. B. Gau, Franz Christian, tysk-fransk arkitekt, f. 1790 i Köln, d. 1853 i Paris, kom 1809 till Paris, studerade vid akademien därstädes samt i Italien och Orienten och blef 1826 naturaliserad fransman. Han var en af representanterna för det uppblomstrande studiet af gotiken, restaurerade förtjänstfullt kyrkorna S:t Julien le Panvre och S:t Severin och uppgjorde ritningarna till S:te Clotilde, hållen i Rhenlandets katedralers anda. Den fullbordades efter G :s död af Ballu, som i ett och annat af vek från G :s plan. 1824-48 var G. i Paris föreståndare för en arkitektskola, hufvudsakligen afsedd för tyskar. Bland hans lärjungar var Gottfried Sem-per den mest betydande. - G. utgaf 1824 Les anti-quilés de la Nubie och s. å. de 2 senare delarna af Mazois' "Les mines de Pompeji". G-g N. Gaucelm-Faidit [gåsälmfädi'], provensalsk skald, d. 1240, var född i Limousin, sjöng kärleksdikter till Marie de Ventadour och politiska dikter för Ki-kard Lejonhjärta. Gauche [gåj], fr. (eg. vänster), tafatt; fumlig. - Gaucherie [-n], tafatthet. Gauchos [gaVtjås], sp. (af araukanska gatschu, kamrat), argentinska arbetare, som sysselsätta sig med boskapsskötsel och som äro i tjänst på landt-gårdar. De äro berömda ryttare och lassokastare och ofta duktigt och präktigt folk, men fallna för dryckenskap och slagsmål. De sämre elementen bland gauchos, "los gauchos malos", försvinna alltmer. De väldiga sporrar och silfverbeslagna sadlar med stora stigbyglar, som man ibland ser i samlingar från Argentina, härröra oftast från gauchos. E. N-d. Gäuda (eg. "gjord, bestående af socker"). "Sockerland". 1. Namn på landet Bengalen och dess folk, särskildt den del, där den nedan nämnda staden var hufvudort. - 2. Namn på den medeltida indiska (bengaliska) staden Gaur (Lakhnaoti), hufvudstad för de bengaliske hindukonungarna. Af staden finnas nu endast vidsträckta ruiner, i Maldadistriktet (omkr. 24° 52' n. br., 88° 10' ö. lgd), vid en förutvarande arm af Ganges. Ruinerna ha undersökts af bl. a. J. Fergusson och J. A. Ravenshaw ("Gaur, its ruins and inscriptions"). Bland dynastier, som härskade där före den muhammedanska invasionen, kan nämnas Gaurecara-dynastien, till hvilken hörde den i slutet af 1000-talet lefvande Laksmanasena, som utsträckte det bengaliska väldet till Kanauj (i Doab) och Nepal i n. samt till Orissa i s., är berömd för den starka litterära blomstring, som hade hägn vid