809 Gaudeamus-Gauguin 810 hans hof, och grundlade Laksmanavatl (Lakhnaotl). - 3. Namn på alla moderna ariska språk i Indien i motsättning till särskildt de dravidiska språken (se D r a v i d a). Så är termen använd t. ex. af Hoernle i "A grammar of the eastern Hindi compared with the other gaudian languages". - 4. I den indiska poetikeu är gäudl (nti) namn på en särskildt i Bengalen bruklig, svulstig och öfverlastad poetisk stil. K. F. J. Gaudeamus, lat., början till en gammal studentvisa: Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus ("gläd-joms, medan vi äro unga!"). Sången är bekant och sjungen äfven i Sverige, men har sitt hem i Tyskland. Vissa af dess uttryck återfinnas i en latinsk dikt från 1267. tillskrifven biskop Strada i Bologna; sin nuv. ordalydelse erhöll texten 1781 af en studentskald Kindleben, i Halle. Se Schwetschke, "Zur geschichte des G." (1877), Botte i "Vierteljahrs-schrift fur literaturgeschichte", I (1888) och Enders i "Euphorion", XI (1904). E-n B. Gauden [gå'don], John, engelsk teolog, f. 1605, d. 1662 som nyutnämnd biskop af Worcester, är mest bekant som den sannolike författaren till det Karl I tillskrifna, i hans namn affattade uppbyg-gelsearbetet Eikon Basilike, the portraicture of Ms sacred majestie in Ms solitudes and sufferings, hvilket utgafs ung. samtidigt med konungens afrätt-ning (1649) och inom vida kretsar stämde befolkningens sinnen till dennes förmån. Efter restaurationen gjorde G. hos Karl II och dennes ministrar anspråk på att vara bokens författare och erhöll som lön därför också kyrklig befordran. Redan 1649 sattes Karl I :s författarskap till "Eikon Basilike" i fråga af Milton i dennes "leonoclastes", en liflig polemik om författarskapet fördes under åren närmast efter 1688 års revolution, och ända in på sista tiden ha skarpsinniga inlägg i denna tvistefråga gjorts till förmån såväl för Karl I :s som för G :s författarskap till boken. Denna utgafs senast af E. Scott 1880, och de starka inre och yttre skälen för att G. är författaren sammanfattas bl. a. af C. E. Doble i tidskriften "Academy" (maj-juni 1883). V.S-g. Gaudich., vid växtnamn förkortning för franske botanisten Ch. Gaudichaud-Beaupré. Gaudichaud-Beaupré [gådijå båprë], Charles, fransk botanist, f. 1789 i Angouléme, d. 1854 i Paris, deltog i Freycinets världsomsegling 1817-20 och i en ny sådan 1836-37 samt utgaf botanisk redogörelse för den förra 1826 och för den senare 1844-66 (4 bd). Han sysselsatte sig mycket med växtfysiologi. Gaudin [gådä7], Martin Michel Charles, hertig af Gaëta, fransk finansman, f. 1756, d. 1841, utnämndes af Necker till byråchef och valdes 1791 af nationalförsamlingen till skattkammarkom-missarie. Efter 18 brumaire VIII (9 nov. 1799) blef han finansminister och kvarstod på denna plats ända till Napoleons fall (1814). G. stärkte krediten, tog initiativ till upprättandet af Frankrikes bank och till det kontrollerande ämbetsverket Cour des comptes samt grundade det ännu i Frankrike gällande direkta skattesystemet och den nya jordbeskattningen. Han blef 1809 upphöjd till hertig af Gaëta. Sedan han efter restaurationen på ett lysande sätt försvarat sig mot anklagelsen att ha bistått kejsaren i att plundra skattkammaren, tillhörde han 1815-19 deputerade- kammaren och var 1820-34 direktör för Frankrikes bank. Han utgaf Mémoires. opinions et écrits de M. Gaudin, duc de Gaëta (3 bd, 1826-34). Gau'dium, lat., glädje, fröjd. Gaudry [gådri'J, Albert, fransk paleontolog, f. 1827, företog resor i Orienten och Grekland och blef 1872 professor i paleontologi vid Museum d'his-toire naturelie (Jardin des plantes) i Paris. Han har särskildt sysselsatt sig med studiet af de fossila däggdjuren. Utom en mängd värdefulla specialafhand-lingar har han utgifvit Les enchainements du mande animal dans les temps géologiques. I del l (1878) af detta arbete söker han visa det genetiska sammanhanget mellan de tertiära däggdjursfaunorna; del 2 (1883) behandlar de paleozoiska och del 3 (1890) de mesozoiska djurformerna. För G. står paleontologien mål såsom ett utforskande af skapelseplanen. "Gud har frambragt de olika periodernas djur- och växtformer, i det han lät de yngre utvecklas ur de äldre". Dessa former bilda för G. endast ett fåtal typer, af hvilka allt, hvad vi anträffa, utgör endast obetydliga nyanser. G. är led. af Sv. vet. akad. (1900). A. Hng. Gaudy, Franz Bernhard Heinrich Wilhelm, friherre von G., tysk författare, f. 1800, d. 1840, var 1818-33 officer i preussiska armén. Som humoristisk skald gjorde han sig ett namn genom Erato (1829; 2:a uppl. 1836) och Kaiserlieder (1835); han öfversatte dikter af Bé-ranger, som öfvade starkt inflytande på honom. Bland hans öfriga arbeten märkas Mein römerzug (1836), Aus dem tagebuch eines wandernden schnei-dergesellen (s. å.) samt Venetianische novellen (1838). Hans Sämtliche werke utgåfvos 1845 (ny uppl. i 8 bd 1853). Chamisso, hans vän, och Heine påverkade G :s uttryckssätt och motivval. - Ett urval af G:s verk utgafs 1901 i 3 bd. R-n B. Gauermann, Friedrich, österrikisk målare, f. 1807, d. 1862, var son till målaren och kopparstickaren Jakob G. (f. 1772, d. 1843). Han målade tyrolerbilder och andra landskap med djur-stalfage, utmärkta för sin trogna karakteristik, samt efterlämnade en värdefull samling djurstudier i radering och litografi. G. är representerad i Wiens hofmuseum, i Berlin, Frankfurt m. m. G-g N. Gaufrëra [gaf-]. Se Goffrera. Gauförfattning. Se G a u. Gaugamëla, ort i Assyrien, v. om Arbela och ej långt från nuv. Mossul. På den omgifvande slätten vann Alexander den store 331 f. Kr. sin sista, afgörande seger öfver persiske konungen Dareios Kodomannos (se Alexander, sp. 524). Slaget uppkallas stundom efter Arbela. Man har sökt slagfältet än vid det nuv. Tell Gomel, än vid det något sydligare Keremlis. Gauguin [gågä'l, Paul, fransk målare, f. 7 juni 1848 i Paris, d. 9 maj 1903 på ön Dominique (Antillerna), for i sin ungdom till sjöss, blef sedan bankman, gifte sig och var en solid medborgare och familjefader, då han omkr. 30 år gammal slog sig på måleri. Hans lärare voro Pissarro och Guillaumin, impressionister båda. Han debuterade på impressio-nisternas utställning 1880 med omedelbart uppfattade och utförda landskapsstudier. 1881 utställde han en studie af en Naken kvinna, som lappar sitt linne, dessutom en statyett, Promenerande dam, snidad i trä och färglagd, och en medaljong, Sångerskan.