811 Gauhåti-Gaupp 812 Han uppehöll sig sedan mest i Bretagne, målade bönder, by motiv och landskap samt hade rätt stort inflytande på den krets af unga målare, som flockade sig omkring honom och som blef kallad P o n t-Aven-skolan. G :s sträfvan var först och sist att sammanfatta det personliga intrycket af ett stycke natur i dess hufvudsakliga, bestämmande drag, i stora linjer och plan. Det var med andra ord en dekorativ verkan han sökte nå genom att i ett bestämdt syfte ej blott sammanhålla, utan också skärpa eller mildra naturens valörer. - 1887 gjorde G. en resa till Martinique, återvände genom södra Frankrike till Bretagne 1888. 1891 reste han till Tahiti, stannade där till 1893, vistades sedan i Paris, till dess han 1895 återvände till Tahiti. Konstnärligt sökte han i tropikerna en ny, oupptäckt värld, nya former och färger. Hans framställningssätt blef en ytterligare utveckling af hans tidigare stil med stora plan, bestämda färgytor, dekorativ ytutsmyck-ning, med försök att återgå till en primitiv ståndpunkt, att lära sig konsten att se om igen från början. Som målare var han nog aldrig färdig, var "in-complet", men de uppslag han gaf voro beaktans-värda, och han var själf en konstnärsindividualitet af intresse. På Tahiti målade han massor af studier af människor och natur. På sitt sätt beryktade ha hans Kristus och Kristi födelse blifvit - såväl Kristus som hans moder äro svarta infödingar från ön i Söderhafvet. G. var äfven litograf, skulptör, gjutare, gjorde reliefer i fajans och i trä (Kriget och freden m. m.), skref ock en tahitisk dikt No Noa (1893). Bland de målare, som påverkats af honom, äro van Gogh, A. Seguin, E. Bernard, P. Séruzier, M. Denis, Edv. Munch och F. Willum-sen. Jfr monografi af Ch. Morice i "Mercure de France" 1903. G. är representerad i Göteborgs museum af ett bretagneskt bymotiv Vinter (1888), i Folkwangmuseet i Hagen af 5 målningar från hans olika skeden. Eljest finnas hans alster i privat ego. På höstsalongen i Paris 1906 voro 227 af dem samlade. G-s N. Gauhåti, hufvudstad i distriktet Kamrup, östra Bengalen och Assam, Indien, vid vänstra stranden af Brahmaputra. 11,661 inv. (1901). G. är förnämsta handelsstaden i Assam och var till 1874 hufvudstad i hela provinsen. Gaulanitis. Se D j o l a n. Gaulli [gao'lli], Giovanni Battista, kallad il Baciccio, italiensk målare från Genua, f. 1639, d. 1709, utbildade sig i Eom under Berninis inflytande och utförde en mängd stora, kraftigt målade bilder. Bäst lyckade äro hans fresker (takmålningarna i kyrkan del Gesü i Eom m. fl.). Gaulois, Le [lo gåloa'], fr. ("gallern"), en fransk, i Paris sedan 1868 utgifven daglig tidning af legitimistisk och klerikal färg samt i ton och stridssätt hänförlig till bulevardpressen. Dess huf-vudredaktör är Arthur Meyer. Gault [galt], geol., ett urspr. i Cambridgeshire användt namn på en lera, som ligger emellan undre och öfre grönsanden (Neokom- och Cenomanetagerna). Sedermera har namnet användts för att, i likhet med albien 1. albien-etage, beteckna den mellan nämnda etager liggande underafdelningen af kritsystemet, hvarhelst den förekommer, och oafsedt af hvad bergart den består. Se vidare Kritsystemet. B. L.* Gaulterin, kem., detsamma som betulin (se d. o.). Gaulthëria L., bot., växtsläkte af fam. Ericaceæ. Arterna äro ständigt gröna buskar eller halfbuskar, med små, hvita eller röda blommor. Frukten är en kapsel, som vanligen är omgifven af det utvuxna köttiga fodret; därigenom blir den lik ett bär. "Bären" af flera arter, t. ex. G. Shallon (Canada) m. fl., äro ätliga. De flesta arterna äro amerikanska. Af bladen hos G. procumbens L. och andra arter fås en eterisk olja, gaultheriaolja (parfymörernas oil of wintergreen, vintergrön-olja), som utgöres af salicylsyrans metylester. De nyttjas äfven som surrogat för te ("bergs-te"). Växten odlas stundom i trädgårdar till prydnad på klippiga, skuggade ställen. Den amerikanska "vintergrönan" nyttjas mot krampsjukdomar (astma) och såsom urindrifvande medel. Ldt. O. T. S. (G. L-m.) Gaulthëria-olja, farm. Se Gaulthëria. Gaultier [gåtië], Bon, pseudonym. Se Martin, sir Th. Gaunilon [gånilå'J, fransk filosof, munk under 11 :e årh. från Marmoutier i närheten af Tours, har blifvit ryktbar genom den mot Anselms onto-logiska bevis för Guds existens riktade kritiken i Liber pro insipiente (utg. tills, med Anselms "Mono-logium" och "Proslogium" samt replik på G :s kritik af G. Haas, 1863). Anselm hade slutit på följande sätt: vi ega en idé om Gud som ett väsen, än hvilket intet fullkomligare kan tänkas; nu är existens en fullkomlighet, så att det är högre att vara i verkligheten än blott i tanken; alltså måste Gud existera. Häremot invände G., att på samma sätt kunde man bevisa t. ex., att en förtrollad ö vore verklig, blott man föreställde sig den som fullkomlig. S-e. Gaunö (Gavnö), dansk herrgård, 8 km. från Næstved på Själland, ursprungligen på en ö i Susåns utlopp, nu i förbindelse med Själland genom en fördämning. På G. upprättade drottning Margareta 1402 ett åt den heliga Agnes invigdt nunnekloster, dit hon flyttade nunnorna från Gladsax i Skåne. Efter växlande öden kom G. 1682 till ätten Thott, hvars siste manlige ättling, grefve Otto Thott, 1755 ombyggde G. och samlade ett stort tafvelgalleri där. Af G. och två andra herrgårdar upprättades 1794 ett stamhus för Otto Thotts morbrors sonson, som antog namnet Reedtz-Thott. Stamhuset, som 1805 upphöjdes till baroni, innehas sedan 1862 af geheimerådet T. 0. Eeedtz-Thott. Baroniet omfattar 2,040 har jord samt 1,160 har skog, vidare höra dit 4,s mill. kr. i fideikommisskapital och stora inkomster från ärftliga arrenden. Se P. E. Jensen, "G. kloster og hovedgaard 1402-1902" (1902). E.Ebg. Gaupp, tyska jurister. 1. Ernst Theodor G., f. 1796, d. 1859, blef 1821 e. o. och 1826 ord. professor i Breslau samt 1832 medlem af Ober-landesgericht därstädes. Han egnade sig förnämligast åt studiet af den germanska rätten och utgaf öfver densamma flera arbeten, bland hvilka märkas Ueber deutsche städtegründung, stadtverfassung und weich-bild im mittelalter (1824), Das alte magdeburgische und haUische recht (1826), Das schlesische land-recht (1828), Lex frisionum (1832), Deutsche stadt-rechte des mittelalters (1851-52), Lex francorum Chamavorum (1855) och Von fehmgerichten (1857).