813 Gauquié-Gauss 814 2. Friedrich L u d w i g G., f. 1832, d. 1901, 1884 docent och 1897 honorarieprofessor i Tübingen, utgaf bl. a. en kommentar till tyska civilprocessordningen (3 bd, 1879-81; 5:e uppl., i 2 bd, 1901-02). Gauquié [gåkie], Henri Desiré, fransk skulptör, f. 1858, har gjort sig känd framför allt genom det behagfulla monumentet öfver Watteau i Luxem-bourgparken (1896) och kandelabrarna med lekande barn vid Pont Alexandre (1900). Han har utfört äfven statyer (Villars till häst, 1896, i Denain), byster och statyetter. G-g N. Gaur, fordom hufvudstad i Bengalen. Se Gäuda 2. Gaura L., bot., växtsläkte af fam. Onagraceæ med omkr. 20 örter i Nord-Amerikas varmare delar. G. Lindheimeri Engelm. är en elegant prydnadsväxt med talrika hvita eller rödlätta blommor i långa klasar, som odlas i trädgårdarna. G. L-m. Gauren, Bos gaurus, zool., en art af nötkreatur, som har en viss yttre likhet med bisonoxen, med hvars namn han plägar betecknas af sportmännen. De första ryggkotornas taggutskott äro synnerligen höga, hvilken egenskap i det yttre framträder som en hög puckel. Pannan är bred och konkav, hornen till färgen grönaktiga, flata och utåtriktade vid Dasen, spetsarna böjda inåt och bakåt. Färgen är brun, hos gamla tjurar nästan svart; hufvudet ofvanom ögonen är gråaktigt; benen fr. o. m. hand-lofven och fotvristen nedåt hvita. Den fullvuxna tjuren blir nära 3 m. lång och 1,9 m. hög öfver bogarna. Gauren förekommer i alla skogiga bergstrakter i Ostindien, Assam, Burma och på Malajiska halfön. Djuren lefva i sällskap af 5-20, stundom flera individer. De äro mycket skickliga klättrare. Ehuru gauren är skygg och undviker människor, är jakten å densamma ingalunda ofarlig; sårad angriper den människan med kraft. Ingenstädes har gauren blifvit husdjur. Jfr Gayalen. L-e. Gaurisankar, bergstopp i Himalaya, i Nepal förväxlad med Mount Everest (se E v e r e s t). 7,143 m. Gauro'tes, zool. Se L e p t u r i d æ. Gausdal, en sidodal till Gudbrandsdalen (se d. o.), genomflytes af Laagens biflod Jöra med Gausa. Areal l,148,?i kvkm. 5,029 inv. (1900). Dalen utgör två pastorat, östra G. och Västra G., hvartdera bestående af två socknar, det förra af Gausdal och Follebu (2,692 inv.), det senare af Nykirke (med Aulstad) och Svatsum (2,337 inv.). De högsta punkterna omkring dalen äro Kili- kampen, Præstkampen och Skeidkampen. Vid foten af sistnämnda berg ligger det af ett bolag 788 m. ö. h. 1876 anlagda Gausdal sanatorium, bland Norges kurorter den äldsta och en af de mest besökta. O. A. ö. Gauss, Karl Friedrich, tysk matematiker och astronom, f. 30 april 1777 i Braunschweig, d. 23 febr. 1855 i Göttingen, var son af obemedlade föräldrar, men lyckades genom sina utmärkta anlag vinna gynnare, som satte honom i tillfälle att studera. Under gymnasietiden skötte G. på egen hand sina matematiska studier och med den framgång, att han vid sin ankomst till universitetet i Göttingen 1795 icke hade något vidare att inhämta af den där meddelade undervisningen. Redan vid denna tid gjorde han åtskilliga märkliga upptäckter, t. ex. den minsta-kvadrat-metoden (1795) samt om cirkelns delning (1796), hvilka dock ej publicerades förrän senare. G :s första offentliggjorda arbete var afhandlingen Demonstratio nova theorematis omnem functionem algebraicam rationalem integram unius variabilis in factores reales primi vel secundi gradus resolvi posse (1799). Samtidigt med utarbetandet af denna afhandling var han sysselsatt med sitt stora arbete Disquisitiones arithmeticæ (1801, tysk öfv., 2:a uppl. 1889). Detta verk är viktigt icke blott för alla de nya resultat, som däri förekomma, utan äfven för de nya egendomliga metoder för problemens behandling, hvilka där meddelas, samt för den i egentlig bemärkelse matematiska stränghet i framställningen, som genom detsamma åter infördes i vetenskapen. G. brukade kalla matematiken för vetenskapernas drottning samt aritmetiken för matematikens drottning. Den förkärlek han sålunda uttryckte för den högre aritmetiken eger vittnesbörd i en mängd afhandlingar i talteori, hvilka dels komplettera, dels fortsätta undersökningarna i sistnämnda arbete, och af hvilka särskildt bör framhållas Theoria residuorum biquadraticorum (1831), genom hvilken de komplexa talen infördes i analysen, hvars område därigenom ofantligt ökades. - I början af 1801. observerades en ny planet, Ceres, men den bana, som beräknades ur dessa observationer, blef så felaktig, att då observationerna några månader senare ånyo upptogos, planeten icke kunde återfinnas. Detta gaf G. anledning att uttänka en ny metod för att beräkna planctbanorna. Med de af honom angifna elementen återfanns verkligen också Ceres. Det var egentligen genom dessa beräkningar G. först blef ryktbar inom den lärda världen, ty hans föregående arbeten hade ännu icke tilldragit sig tillbörlig uppmärksamhet. 1807 mottog han kallelse till Göttingen såsom direktor för det astronomiska observatoriet. Vid denna tid utgaf han sitt andra stora arbete, Theoria motus corporum coelestium etc. (1809; 2:a uppl. 1871), hvari han på grund af den newtonska gravitationslagen utvecklar metoden att på det enklaste och på samma