815 Gaussen-Gaustad 816 gång mest noggranna sätt beräkna banorna för hvarje vårt solsystem tillhörande himlakropp äfvensom för kometer. Denna metod, liksom G :s arbeten i allmänhet, utmärker sig för den största allmängiltighet och är äfven, där så behöfves, ytterst användbar för den praktiska tillämpningen. - 1821-24 utförde G. en gradmätning mellan Göttingen och Altona, hvilken anslöt sig till den danska gradmätningen i Schleswig-Holstein. Detta företag gaf G. anledning såväl att konstruera nya instrument (h e-1 i o t r o p e n) för de praktiska arbetena som ock att utveckla nya teorier för observationernas teoretiska bearbetning. Det gällde nämligen att så sammanställa och beräkna dessa, att därigenom de oundvikliga observationsfelen reducerades till de minsta möjliga (för detta ändamål använde han den redan omnämnda minsta-kvadrat-metoden). Men ifrågavarande gradmätning föranledde ock andra, rent geometriska undersökningar, t. ex. om ytors af-bildning å hvarandra, de s. k. konforma a f-bildningarna, samt om buktiga ytors egenskaper i allmänhet, hvilka undersökningar varit af stor vikt för geometriens utveckling. - Sedan W. Weber 1831 tillträdt sin professur i fysik i Göttingen, öppnades ett nytt fält för G :s vetenskapliga verksamhet. Han började nämligen då äfven sysselsätta sig med fysik. Han gjorde kristallografiska och dioptriska undersökningar, men egentligen var det magnetismen och särskildt jordmagnetismen, som väckte hans intresse. För att studera denna bildade han med A. v. Humboldts tillhjälp en magnetisk förening, genom hvilken observationer efter en bestämd plan anställdes samtidigt på en mängd vidt skilda orter. En del för detta ändamål erforderliga instrument, t. ex. bifilarmagnetometern, konstruerades af G. Vid denna tid uppstod ock tanken på elektricitetens användning för telegrafiskt ändamål, och under vintern 1833-34 anlade G. och Weber en ledning mellan astronomiska observatoriet och fysikaliska kabinettet i Göttingen, hvarvid de begagnade galvano-metrar såsom signalapparater. - Den sista afhandling G. själf publicerade var Beiträge zur theorie der algebraischen gleichungen, hvilken utgafs 1849, då universitetet firade 50 :e årsdagen af hans promotion till doktor. G. stod i högt anseende bland sina samtida, i synnerhet bland sina landsmän, men dock var det under de 2-3 första årtiondena af 19 :e årh. endast ett fåtal, som läst hans skrifter; och åtskilliga, som försökt det, förklarade dem vara så dunkla, att de icke voro möjliga att förstå. Detta beror därpå, att G. alltid i sin framställning använde den syntetiska metoden, samt möjligen äfven därpå, att hans skrifter äro rika på nya idéer. G. vinnlade sig mycket om formen, tagande därvid de grekiske matematikerna samt Newton till föredöme. Också äro hans skrifter för den med nödiga förkunskaper utrustade läsaren ingalunda dunkla. G. arbetade, enligt egen utsago, blott för egen räkning, af ett innerligt behof att sysselsätta sig med vetenskaplig forskning, och det var honom egentligen likgiltigt, om de genom denna forskning vunna resultaten publicerades eller icke. I öfverensstämmelse med denna åsikt nedskref han ofta endast hufvudpunkterna i sina upptäckter, hvilka sedan kunde få hvila i åratal, hvaraf följden äfven blef, att andra under tiden gjorde samma upptäckter och förekommo honom vid deras offentliggörande. Så gjorde Legendre med minsta-kvadrat-metoden samt Abel och Jacobi med de elliptiska funktionerna. Dock väckte han inga strider om prioritet. G:s samlade arbeten äro efter hans död utgifna af veten-skapssocietcten i Göttingen i 9 bd (1863-1907). Vidare har utgifvits hans brefväxling med Schu-macher (6 bd, 1860-65), A. v. Humboldt (1877), Bessel (1880) och W. Bolyai (1899). Minnesvård i Braunschweig (1880) och (tills, med Weber) i Göttingen. Utförliga minnesteckningar öfver honom äro författade af W. Sartorius v. Waltershausen (1856) och E. Schering (1877). K. L.* Gaussen, Louis, reformert teolog, f. 1790 i Geneve, d. där 1863, blef 1816 pastor i Satigny vid Geneve och deltog här ifrigt, dock utan att bryta med statskyrkan, i den religiösa rörelse, som vid den tiden började i kantonen Geneve (se Mõmiers). Till följd af upprepade sammanstötningar med sina rationalistiskt sinnade förmän blef G., som själf tillhörde den strängaste reformerta ortodoxien, 1832 afsatt från sin kyrkoherdesyssla. Från 1834 till SID död verkade han som professor vid en af honom och Merle d'Aubigné stiftad fri teologisk fakultet i Geneve. Sitt teologiska arbete koncentrerade han framför allt kring läran om skriftens auktoritet och framträder där såsom en af de siste verkligt betydande förfäktarna af läran om bibelns verbalinspiration i dess strängaste form. Hans mest bekanta arbete, Le canon des Saintes Écritures sous le double point de vue de la science et de la foi (2 bd, 1860)f torde vara ett af de mest glänsande försvar för denna ståndpunkt, som någonsin gifvits. (E. Bg.) Gauss'ska logaritmer. Se Logaritm. Gausta, södra Norges högsta fjäll, beläget i Telemarken, reser sig från den trånga Vestfjorddalen till en höjd af 1,884 m. öfver hafsytan. Med sina del- vis snötäckta sluttningar gör fjället på afstånd ett imponerande intryck, och från dess topp har man en vidsträckt utsikt öfver de kringliggande stora, men ofruktbara högfjällsplatåerna och öfver nästan alla mera framträdande punkter i sydöstra Norge. O- A. ö-. Gaustad, asyl för sinnessjuka, belägen i Vestre-Akers socken, Akershus amt, i Norge, omkr. 5 km. från Kristiania, vid foten af V ettakollen, på en- vacker, delvis granbevuxen sluttning, hvarifrån man har en hänförande utsikt öfver största delen af Akersdalen och det inre af Kristianiafjorden. Anstalten uppfördes af arkitekten Schirmer 1851-55, för medel, som stortinget 1848 och 1851 beviljat. Den öppnades l okt. 1855 och har med tillhörande