817 Gaut-Gautier 818 jord kostat öfver l mill. kr. Inrättningen, ursprungligen afsedd att vara en kuranstalt för 262 sjuka (lika många af hvartdera könet), har sedermera utvidgats, så att den kan rymma 340 sjuka och därjämte vara en vårdanstalt för obotliga. Asylens byggnader, vid hvilkas uppförande man tagit hänsyn till önskvärdheten att kunna klassificera patienterna efter sjukdomens grad, ligga i två rader, ordnade på sidorna om ett midtparti, som innehåller lokaler och bostäder för läkarna och öfriga funktionärer, samt äro skilda från hvarandra af trädgårdar och promenadplatser. O. A. ö. Gaut [gåj, Jean Baptist e, nyprovensalsk journalist och skald, f. 1819 i Aix (Bouches du Ehõne), d. där 1891, var ifrig anhängare af de poetiska idéer, hvilka vid midten af 1800-talet gjorde sig gällande bland de nyprovensalske vitterhets-idkarna, och föregångare till f e l i b r e r n a (se Feliberförbundet). Särskildt såsom upp-hofsman till det stora diktarmöte, som hölls i Aix 21 aug. 1853, kan G. sägas ha bidragit till grundandet af feliberförbundet. - Bland G :s arbeten må nämnas diktsamlingen Sounet, sou-neto e sounai (1874), ett versdrama i 3 akter, Les-Mouro (1875), samt La bén-vengudo, mysterium i 3 akter, tonsatt af G. Borel (1887). Dessutom utgaf G. under samlingstiteln Roumavagi deis troubaires de dikter af äldre och yngre provensalska skalder, hvilka insändes till det nämnda mötet i Aix 1853. G. lämnade bidrag till feliberförbundets populära publikation "Armana prouven9au" och var mycket verksam som tidningsman. M. B. Gautar, isl. Se G ö t a r. Gautbert, den förste missionsbiskopen i Sverige. Se Ansgarius, sp. 1100. Gaute Ivarsson, Norges ärkebiskop 1475-1510, brorson till sin företrädare, Olaf Throndssön, studerade i sin ungdom vid Rostocks universitet och var korsbroder i Nidaros, innan han vardt ärkebiskop. Han var hela tiden föga välvilligt stämd mot föreningen med Danmark och oldenborgska konungahuset, och det påstås, att han 1508 rustade sig till uppror mot Kristian II, som sedan 1506 var ståthållare i Norge. Kesningen vardt likväl icke af, emedan det väntade understödet från Sverige uteblef. O. A. ö. Gaute-tolga, fno. Se F i n n ö. Gautherin [gåtra7], Jean, fransk skulptör, f. 1840 i Niévre, d. 1890 i Paris, var elev af P. Dubois, Falguiëre m. fl., utförde flera monumentala arbeten, bland dessa gruppen Clotilde de Surmlle (till ära för en skaldinna, hvilkens dikter sedan befunnos vara en mystifikation, 1874, i marmor 1877, i franska statens ego), gruppen Det förlorade paradiset (1878, i marmor 1881, i Parc Monceau), gruppen Uppvaknandet (1882, i franska statens ego), Diderots staty (på Boulevard S:t Germain), Arbetet (staty 1884, i brons i Conservatoire des arts et métiers). I glyptoteket i Köpenhamn är G. representerad af samtliga dessa verk i marmor eller gips samt äfven af en sittande staty af Kejsarinnan Maria Fedorovna af Ryssland (marmor, 1889) och af porträttbyster och skisser. G-g N. Gauthey [gåtë], Emiland Marie, fransk ingenjör, väg- och vattenbyggare, f. 1732, d. 1806. Hans storartade byggnadsföretag, bl. a. Canal du centre (1783-91), kanalen från Doubs till Saõne och Raville-bron öfver Doubs samt många tekniska afhandlingar bära vittnesbörd om ovanliga kunskaper och duglighet. H. W. w.* Gauthier de Coste [gåtië do kast]. Se L a Calprenéde. Gauthild (Göthild). Se Al ga u t e G au t-r e k ss o n. Gauthjod, ett under 1700-talet i analogi med ordet Svithjod, isländarnas benämning på Svea rike, tillskapadt namn för att beteckna Göta land, forn-språkets Gautland. Såvidt man nu vet, förekommer det första gången i J. Wildes 1738 utgifna anmärkningar till Pufendorfs "Inledning til svenska statens historia". Th. W.* Gautier [gåtië]. 1. Théophile G., fransk författare, f. 31 aug. 1811 i Tarbes, d. 23 okt. 1872 i Neuilly, sökte först utbilda sig till målare, men fann snart, att "hans begaf ning låg på litteraturens område. Hänförd beundrare af Victor Hugo, rycktes han med af den romantiska rörelsen, bland hvars mest framträdande gestalter han länge var. Med Gérard de Ner-val, Corot och andra yngre målare och författare bildade han en krets, som snart vardt ryktbar för såväl excen-tricitet som talang. G :s första litterära verk, Poésies (1830) och Al-bertus, ou l'äme et le péché (1832), uppenbarade redan en originell fantasi och ett sällsynt välde öfver språket. I städse skarpare betonad motsättning mot såväl den efterklassiska tragedien som mot den borgerliga dramen (Scribe) kämpade G. för Vart-pour-Vart-teorien, krafvet på att konsten ej skall fullfölja vare sig moraliska eller sociala syften, utan endast rent konstnärliga. Hans gry hänvisade honom till målande och skulptural skildring, liksom han i sin konstteori framhöll den sköna formen, bilden, som skaldeverkets sine qua non. Genom sin oaflåtliga sträfvan att undvika allt banalt och abstrakt, genom likgiltighet för allt, som ej var skönt i konst eller natur, lyckades han också skapa dikter, som i sin otadlighet och utsökta pregnans äro fulländade (La comédie de la mört, 1838, Poésies, 1845, Ëmaux et camées, 1852). Af hans noveller och romaner äro de berömdaste Les Jeune-France (1832), en ironisk-patetisk skildring af de unge romantikerna, Mademoiselle de Maupin (1835), som proklamerade satsen, att konstnären står öfver sedelagarna, Fortunio (1838), Militona (1847), en förtjusande skildring från Spanien, Les roués innoccnts (s. å.), J ettatura (1857), Avatar (s. å.), Le roman de la