821 Gavarnie-Gavelius 822 nämnda började han en serie teckningar (återgifna i litografi): Les lorettes, Les actrices, Les artistes, Les éludiants de Paris, Les bals masqués, Les souvenirs du carnaval, La vie des jeunes hommes m. fl. skildringar ur Paris' bohemlif, framställda i träffande drag och med äkta moderna figurer. Men under den lätta ytan lefde en allvarlig ande. Icke så att tecknaren framträdde såsom något slags moralpredikant, utan på samma gång han lät de lätt utkastade bilderna med glädtig och äkta fransk fantasi skildra lifvet i dess cyniska lustighet, visar han sig själf stå öfver detta lif, af hvars ihålighet och osedlighet han ger en aning. Under den andra perioden af hans lefnad framträder skarpt denna allvarliga uppfattning, då han betraktar frånsidan af medaljen: såsom i Invalides du sentiment och Lorettes vieillis, hvilka räknas till hans bästa verk. Därjämte framdrager tecknaren äfven de förvända sidorna inom det ordnade samhällslifvet, såsom i Masqués et visages och Les fourberies des femmes. Med åren blef G :s blick för lifvets allvar allt skarpare, han skildrade då med förkärlek det moderna samhällets lägsta lager och deras olyckliga tillvaro. Han kom 1849 till London, och det elände, som han där noga studerade, grep honom så starkt, att han ej mera återvann sin lätta humor. I sina senare teckningar växer han till social skildrare af verklig betydenhet, och hans Thomas Vireloque, trashanken och gatfilosofen, är en af århundradets mest förfärande typer inom konsten. Mot slutet af sin lefnad återvände han till sin ungdoms sysselsättning, till mekaniska och matematiska arbeten, och under sitt tillbakadragna lif på en villa i Auteuil, utanför Paris, fördjupade han sig i studier rörande luftseglingskonsten. - G. utbildade ett eget sätt att teckna, som visserligen ej är utan maner, men fullt af esprit och karaktär. Tidskaraktären och tidskostymen återger han förträffligt. Han hör till de förnämste af de franske tecknare, som till mästerskap utvecklat det litografiska förfaringssättet. Hvad han sålunda utfört anses samladt kunna bilda ända till 30 folioband. Ett urval af hans arbeten utkom 1845 -48 i 4 bd under titeln (Eumes choisies de Gavarni med text af J. Janin, Th. Gautier och Balzac. En ny samling, Perles et parures, utgafs i 2 bd 1850. Jfr Armelhault och Bochcr, "L'æuvre de G." med katalog (1873), monografier af Duplessis (1876), Goncourt (1879), Forgues (1887), Uzanne, "Daumier et Gavarni" (1904). C. R. N. (G-g N.) Gavarnie [-m], by i franska dep. Hautes-Pyré-nées, ryktbar genom den i närheten belägna s. k. "cirque de G.", en på 1,640 m. höjd belägen kolossal kitteldal, med höga väggar, öfver hvilka bergbäckar nedstörta i kaskader. Det högsta af dessa vattenfall, 422 m., bildas af Gave de Pau (se Ga v e). Genom Eolandsbreschen (2,804 m.) står "cirque de G." i förbindelse med Spanien. Gavazzi [-va'tsi], A l e s s a n d r o, italiensk präst och folktalare, f. 1809 i Bologna, d. 1889 i Koin, inträdde 1825 i barnabitordeu i Neapel och blef 1829 professor i retorik där. G. slöt sig med hänförelse till den nationella enhets- och frihetsrörelsen under Pius IX:s första regeringsår, predikade 1848 pä Capitolium och i Colosseum Italiens enhet och blef af Pius utsedd till generalkaplan vid den mot österrikarna tågande hären. Då denna återkallades, kvarstannade G. i norra Italien och blef där efter en tid fängslad som folkuppviglare i Kavenna, men befriades af invånarna i Viterbo och utnämndes kort därpå af den nya romerska republikens regering till general kapi an för dess armé. Efter Korns fall (1849) holl G. föredrag i England, Skottland och NordAmerika mot den katolska kyrkans maktmissbruk samt öfvergick 1850 i London till evangelisk trosbekännelse och predikade för där bosatta italienska protestanter. 1860 återvände G. till Italien, följde som fältkaplan Garibaldi på dennes fälttåg (1860 -61) och sökte efter enhetskrigets slut samla de ur den valdensiska rörelsen framgångna små friförsamlingarna till en fastare förening, "Unione delle chiese libere in Italia" (den kallas sedan 1891 "Chiesa evangelica italiana"). G. utgaf 1851 ett band memoarer och skref dessutom flera kyrkopolitiska stridsskrifter, bl. a. No union with Rome (1871). V. K-r. (V.S-g.) Gave [ga7v], namn på de i Pyrenéerna förekommande bergströmmarna. Den största af dem är G. d'Oloron, biflod till Adour, i franska dep. Basses-Pyrénées. Den uppstår genom föreningen af G. d'Aspe och G. d'Ossau samt upptager fr. h. G. d e P au, hvilken upprinner i Pyrenéerna och bildar det berömda vattenfallet vid Gavarnie. Gaveaux [-vå], Pierre, fransk kompositör, f. 1761 i Béziers, d. (vansinnig) 1825 i Paris, var i början kyrkosångare i Bordeaux, men engagerades 1789 vid Théåtre de monsieur i Paris. G. komponerade 35 operor, utmärkta för naturligt enkel melodi och dramatisk stil. Bland dessa ha Le petit matelot (1795; "Den lilla matrosen", 1799) i främsta rummet samt Le bouffe et le tailleur (1804; "Den musikaliske skräddaren", 1813) och Monsieur Deschalumeaux (1806; "Herr Des Chalumeaux", 1808) äfven i Sverige gifvits med framgång. I Léonore ou Vamour conjugal (1798) behandlade han samma librett som sedermera Beethoven i "Fidelio". Äfven hans romanser blefvo populära. A. L.* Gave de Pau [gav d8 på]. Se Gave. Gave d'Oloron [gav dålårå']. Se Gave. Gavelius, svensk släkt, som gifvit upphof till flera adelsätter, härstammar från rådmannen och handlanden i Gäfle Peder Hansson, hvilkens barn togo sig namnet efter hemstaden. Sonen Peder G., rättslärd och ämbetsman, f. 1601 i Gäflc, d. 1645 i Stockholm, studerade i Uppsala och därefter i 13 år vid tyska, holländska och franska universitet samt blef i Frankrike 1634 jur. doktor. Efter hemkomsten valdes han 1637 till borgmästare i Stockholm samt var vid de närmast följande riksdagarna borgarståndets talman. En af hans söner, Mårten G., f. 1638, d. 1696, var inspektör öfver de Üxenstiernska godsen och adlades 1686 med namnet Gronstedt (se d. o.), en annan son, Per, hade en son Karl Gustaf G., löjtnant och 1696 adlad under namnet von Gavel. Peder G :s broder Elias G., d. 1668, omtalas 1631 som rådman i Gäfle och var sta-