823 Gavelkind-Gay 824 dens borgmästare 1639-56 och 1660-68 (han återtog ämbetet efter att först ha afstått det åt sin mag Sigfrid Wolcker). Han anlade 1644 vid Tolffors (se d. o.) en fransk masugn med hammare, om man undantager bergsmanshamrarna det äldsta järnverket i Gästrikland. Denne Elias G. hade två söner; om den äldre, Petrus Eliæ G., som blef stamfar för adliga ätten Cederschiöld,sed. o.; sönerna till den yngre, rådmannen i Vasa Nils G., f. 1628, d. 1668, nämligen änkedrottning Hedvig Eleonoras hofkamrer Elias G., f. 1653, d. 1726, och haupt-mannen öfver hennes lifgeding Nils G., f. 1663, d, 1735, adlades 1708 med namnet A d e 1-stierna, hvilken ätt utgick med den sistnämnde. Namnet G. antogs, äfvenledes efter hemstaden, af assessorn i Göta hofrätt Jakob Larsson G., d. 1656, hvars båda söner adlades, öfverinspektoren Magnus G. 1682 med namnet Lagercrantz (se d. o.) och köpmannen J a k o b G., grundläggaren af Barnängens klädesmanufakturi, 1696 med namnet Lagerstedt. Någon släktskap mellan dessa grupper af ätten med familjenamnet G. har ej blifvit uppvisad. V. S-g. Gavelkind 1. Tenure in Gavelkind [te'n-ju8 in gä'vlkaind], eng., jur., kallas i England den speciella, från den angelsaxiska tiden kvarlefvande jordbesittningsrätt, som tillkommer invånarna i vissa trakter af landet, särskildt Kent. Den består däri, att alla söner, ej blott den äldste, såsom i det öfriga England är fallet, ärfva den af fadern efterlämnade, ej borttestamenterade jorden och att, om egaren begår brott, som straffas med egendomens förlust (d. v. s. feloni, men ej högförräderi), egendomen tillfaller arfvingarna, ej kronan. I Kent anses all jord innehafvas under gavelkind, så vida motsatsen ej bevisas; å andra ställen i landet måste denna rätt bevisas. V. K-r.* Gaveston [gärviston], Piers, engelske konungen Edvard II:s gunstling, var son till en riddare från Gascogne och uppfostrades tillsammans med Edvard, på hvilken han utöfvade ett stort och skadligt inflytande. Edvard utnämnde honom 1307 till earl af Cornwallis, förmälde honom med sin systerdotter och uppdrog riksstyrelsen åt honom under sin brudgumsfärd till Frankrike. G :s utomordentliga framgång och frånstötande sätt gjorde honom förhatlig för den engelska adeln, och konungen nödgades förvisa honom (maj 1308), men redan efter en månads förlopp utnämndes G. till regent på Irland. I juli 1309 fick G. återkomma till England, men blef ånyo i sept. 1311 förvisad såväl från England och Irland som från Gascogne. Han återvände i hemlighet redan i dec. s. å., uppträdde offentligt vid hofvet i jan. 1312, men retade därigenom de engelske stormännen till formligt uppror under ledning af Thomas af Lancaster. G. blef belägrad på slottet Scar-borough, tvangs till kapitulation och blef kort därefter utan laga dom afrättad af de upproriske på Blacklow hill i närheten af slottet Warwick (19 juni 1312). V.S-g. Gavialer, zool. Se Krokodildjuren. Gaviniés [gavinjë], Pierre, fransk violinist, f. 1726 i Bordeaux, d. 1800 i Paris, var väsentligen autodidakt, men bragte sitt spel till sådan fulländning, att han af Yiotti blef kallad Frankrikes Tartini. 1796 blef G. violinprofessor vid konserva-toriet. Han komponerade operan Le pretendu (1760) och för violin bl. a. 6 konserter, många sonater samt en etydsamling, Les vingt-quatre matinées. A- L-* Gavnö. Se Gaunö. Gavo'tt (fr. gavotte, af gavots, invånarna i distriktet Gap i Dauphiné, hos hvilka denna dans först var i bruk), gammal graciös och glädtig fransk dans i måttligt tempo och 4/* takt, begynnande med tredje fjärdedelen. Dess retande musik och vackra kroppsrörelser gjorde, att den från slutet af 1600-talet upptogs i operan och baletten samt äfven blef en omtyckt kompositionsform i "sviten". I nyaste tid har denna form blifvit återupptagen och flitigt odlad af kompositörerna. A. L.* Gay [géY], John, engelsk skald, f. 1685, d. 1732, åtnjöt god uppfostran och anställdes till en början i handel i London. Sedermera vardt han sekreterare hos hertiginnan af Monmouth. Liksom Pope började han med herdedikter, Rural sports (1713) och The shep-herd's week (1714), hvilken sistnämnda parodierar Ambrosius Philips konstgjorda arkadiskhet. G. skildrade rea- l listiskt och naturligt j och förebådade därigenom en sundare smakriktning; hans parodiska hjältedikt Trivia; or, the art of walking the streets of London (1716) målar i holländsk stil den dåtida hufvudstaden. Hans dramatiska arbeten The wife of Bath (1713) och Three hours af ter marriage (1717) hade ingen framgång, hvaremot W hat d'y e call it? (1715) och sorgespelet The captives (1724) samt framför allt The beggar's opera (1727), som satiriserade hofvets förkärlek för den italienska operan på samma gång det gaf en liffull skildring af tillståndet i Londons fängelser, mottogos med stort bifall. Polly (1729), en fortsättning af "The beggar's opera", förbjöds af myndigheterna. Sista delen af sitt lif tillbragte G. på en gynnares landtgods. Mest kända af G :s smärre dikter äro hans Fables (I, 1727, II, efter G :s död; nya uppl. 1882 och 1889) och några enkla sånger (Black-eyed Susan, }Twas wlien the seas were roaring). Poems utkommo 1720, Works 1722-25 och 1772-78. J. UnderhiU utgaf 1893 G :s Poems i 2 bd, Sarrazin hans sångspel 1898. Se biogr, af Coxe (2:auppl. 1797). R-nB. Gay [gä]. 1. MarieFrancoiseSophie G., född Nichault de Lavalett e, känd under namnet Madame Sophie, fransk författarinna, f. 1776, d. 1852, skref sina bästa stycken under direktoriets sista tid samt under konsulatet, ehuru hennes flesta arbeten icke offentliggjordes förr än under restaurationen. Såsom en af det första kejsardömets snillrikaste kvinnor intog hon en bemärkt plats inom sällskapslifvet. Hon författade romanerna Léonie de Montbreuse (1813), full af karakteristiska iakttagelser öfver sällskapslifvet och människohjärtat samt, enligt Sainte-Beuves omdöme, det finaste och mest intagande af hennes arbeten, Laure d'Estell (1802), Anatole (1815), Les malheurs d'un amant heureux (1818), Théobald, épisode de