Ge., latinsk förkortning för Germania och Germanicus. Ge [ge], grek. myt. Se Gaia. Ge [ge], Nikolaj Nikolajevitj, rysk målare, f. 1831 i guv. Kiev, d. 1894, härstammade från en fransk släkt Gay, studerade vid universiteten i Kiev och Petersburg, men öfvergick 1850 till konstakademien, där han fick guldmedalj för sin tafla Spåkvinnan i Endor visar Samuels skugga för Saul och ett 7-årigt resestipendium. Hans mest berömda duk torde vara den i Tretiakov-galleriet i Moskva befintliga Peter den store och tsarevitj Aleksej. Bland hans öfriga alster märkas Katarina II vid Elisabets graf och Pusjkin i Michajlovskoje samt utmärkta porträtt af Herzen, Nekrasov, Turgenev, Saltykov, Kostomarov, L. Tolstoj m. fl. Hans bekantskap med L. Tolstoj (1862) gaf hans konst en starkt religiös prägel, som yttrade sig i en mängd arbeten med bibliska stoff, särskildt ur Jesu lif: Kristus i örtagården, Hvad är sanning? (Pilatus), Samvetet (Judas), Nattvarden, Domens afkunnande öfver Kristus och Korsfästelsen. G. utförde äfven illustrationer till L. Tolstojs "Hvaraf människorna lefva" samt byster af Bjelinskij och L. Tolstoj. A-d J. Geaster, Jordstjärna, bot., släkte af fam. Lycoperdaceæ bland gasteromyceterna. Peridiet delar sig vid mognandet i två skal, af hvilka det yttre i form af en stjärna med spetsarna stödjande mot marken upplyfter det inre runda skalet. Detta är försedt med en fin mynning, genom hvilken sporerna, vid tryckning på det inre elastiska peridiet (exempelvis genom fallande regndroppar), utkastas. Jordstjärnorna växa här och där i skogarna. G- L-m. Geatas, angls. Se Beowulf, sp. 1396. Gebal [ge-], stad. Se Byblos. Gebauer [ge-]. 1. Kristian David G., dansk målare, f. 1777 i Schlesien, d. 1831 i Aarhus, flyttade som barn till Kristiansfeld och blef dansk undersåte. G. studerade vid konstakademien i Köpenhamn och egnade sig åt landskaps- och djurmåleriet. Dock målade han i sina yngre år icke få scener ur krigar-lifvet. 1813-14 reste G. utomlands och bevistade slaget vid Dresden. 1815 blef han medlem af akademien och var därefter verksam först i Köpenhamn, därefter i Aarhus. G. komponerade sina bilder med lätthet samt återgaf djuren med lif och karaktär. Hans målningssätt är starkt påverkadt af galleristudier efter de holländske mästarna. G. är representerad i Köpenhamns konstmuseum af Slädfart i trakten af München och ett djurstycke. Han utförde äfven teckningar och raderingar. Ph. W. (G-g N.) 2. Johan Christian G., den föregåendes son, dansk musiker, f. 1808 i Köpenhamn, d. där 1884, elev af Kuhlau och Weyse, blef 1846 organist vid Petri kirke och 1859 vid Helligaandskirken, var dessutom 1866-83 lärare i harmoni vid konserva-toriet i Köpenhamn och fick 1876 professors titel. Han komponerade flera häften intagande sånger för barn (Börnesange, 1844 ff.), skolsånger, romanser, andliga sånger (bl. a. en vacker melodi till Brorsons psalm "Den store, hvide flok"), pianostycken m. m., utgaf vidare en pianoskola och smärre musikteoretiska läroböcker samt öfversatta Richters harmonilära och Lobes "Musikkens katekismus". G:s sånger utgåfvos samlade 1870. E. F-t. Gebauer [ge-], Franz Xaver, tysk musiker, f. 1784 i Schlesien, d. 1822 i Wien, blef 1816 kordirektor vid Augustinkyrkan i Wien, höjde de därstädes sjunkna musikförhållandena och grundade 1819 de förträffliga "concerts spirituels". Han var vän till Beethoven. A. L.* Gebauer [ge-], Jan, tjechisk språkforskare, f. 1838 i Böhmen, d. 1907, blef 1874 e. o. och 1881 ord. professor i slavisk filologi vid Prags universitet. Han utgaf gammaltjechiska skrifter och författade betydande lingvistiska arbeten, bl. a. Hláskoslovi jazyka ceského (Tjechiska språkets ljudlära, 1877) och Mluvnice ceská (Tjechisk grammatik, 2 bd, 1890), början till en stor historisk grammatik öfver det tjechiska språket (I. Ljudlära, 1894). Af G:s förträffliga ordbok öfver gammaltjechiskan, Slovnik starocesky, som började utgifvas 1903 af bömiska Frans-Josef-akademien, medhanns till hans död något öfver hälften. Bland hans litterära publikationer af gammaltjechiska skrifter märkas "Walter a Grizelda" (1877), "Fysiologus" (s. å.), "Tristram" (1879), en gammal öfv. af Marco Polos skrifter (1887), "Zaltar (psaltare) Wittenbersky" (1880) och "Kniha Rozmberska" (1880, en gammal lagsamling, som tillhört Peter af Rosenberg). Mest bekant för den lärda allmänheten är G. genom sina många skrifter på tjechiska och tyska rörande Königinhof- och Grüneberghandskrifterna, hvilkas ålderdomliga äkthet, länge segt försvarad och omstridd, G. ur olika synpunkter med öfvertygande bevis vederlade (särskildt i "Archiv fur slavische philologie", bd 11 o. 12). A-d J. Geber [ge-], eg. Abu Musa Djabir l. Djabir ben Haijan ben Abdallah, arabisk kemist, föddes, enligt den sannolikaste uppgiften, i 8:e årh. i Tarsus eller Kufa och dog 776. De under hans namn kända arbetena kunna indelas i sådana, som omnämnas af arabiska författare, och sådana, hvilka dels i manuskript, dels i tryck förvaras i Europas bibliotek. Den arabiske historieskrifvaren Fihrist uppgifver titlar på ej mindre än 500 afhandlingar af G., men för öfrigt känner man ingenting om dessa. Arabiska manuskript med hans namn finnas förnämligast i Leiden, Paris och London; dessa ha dock ännu icke underkastats en vetenskaplig granskning. I Vatikanen, Leiden, Oxford och annorstädes förvaras latinska handskrifter, bärande hans namn. Hans i tryck utkomna skrifter äro delvis ytterligt sällsynta; de viktigaste af dem äro Summæ perfectionis magisterii in sua natura libri IV (1682), De investigatione perfectionis metallorum (1562), Testamentum och De fornacibus construendis (1545). Huruvida dessa editioner återgifva G:s egen text oförändrad eller om i dem tillagts senare upptäckter är icke hittills undersökt. Emellertid är den allmänna åskådning, som genomgår dem, efter all sannolikhet fullständigt originell för G. Enligt denna äro metallerna sammansatta af samma enkla beståndsdelar och kunna genom tjänlig behandling småningom förändras till alltmera fullkomliga metaller. Denna teori är ytterst klart och logiskt ut-