sig ner som akademisk lärare i Jena och
med hvilken han delade sitt akademiska
verksamhetsgebit så, att Haeckel 1865 som
professor öfvertog zoologien, medan G. själf
behöll endast anatomien. Att den moderna
descendensteorien (se d. o.) så tidigt fick ett
solidt underlag och därigenom förmådde att slå
igenom, därför har man till en väsentlig grad
att tacka den verksamhet, som dessa båda forskare
på skilda områden, men med samma målmedvetenhet
utvecklade. G:s första stora lärobok,
Die grundzüge der vergleichenden anatomie (1859; 2:a h. o. h. omarbetade och utvidgade upplagan 1870),
betecknar en fullständig reformation med
afseende på uppfattningen och metoden för den
anatomiska forskningen. Till samma period höra
de arbeten rörande ryggradsdjurens anatomi, som
utkommo under den gemensamma titeln
Untersuchungen zur vergleichenden anatomie der wirbeltiere (3 dlr, 1864--72)
och i hvilkas 3:e del G. grundlagt den moderna
kranieteorien och därigenom i princip löst ett
problem, som sysselsatt tänkande anatomer alltsedan
Goethes dagar. Af banbrytande betydelse är ock
hans lilla arbete
Ueber den bau und die entwicklung der wirbeltiereier mit partieller dotterteilung (1861),
hvari han söker visa, att ägget hos ryggradsdjuren,
äfven det största fågelägget, i själfva verket
representerar en enda cell -- en åsikt, som, då
och längre fram ifrigt bekämpad af "auktoriteterna",
numera är allmänt, äfven af forna vedersakare, erkänd
som riktig. Till denna period höra ock hans viktiga
undersökningar rörande benväfnadens utveckling
(
Über die bildung des knochengewebes, 1864, 1866)
och öfver ryggradens anatomi (1862, 1867). Sedan
G. 1873 kallats som professor i anatomi till
Heidelberg, egnade han sig uteslutande åt
ryggradsdjurens anatomi; sålunda behandlas ock i
den sista upplagan af hans ofvannämnda handbok
blott i några inledande kapitel de ryggradslösa
djuren, och boken, hvars innehåll är grundadt på
fullständigt nya undersökningar, bär numera ock titeln
Vergleichende anatomie der wirbeltiere mit berücksichtigung der wirbellosen (2 dlr, 1898--1901).
G:s
Lehrbuch der anatomie des menschen (1883; 7:e uppl. 1903)
skiljer sig från flertalet andra framställningar
af människans anatomi väsentligen genom sin genetiska
metod och behandlar utvecklingsföreteelserna
städse i intimt samband med den fysiologiska
orsaken och i belysning af den jämförande anatomien.
Bland de arbeten från denna period, hvilka behandla
speciella frågor rörande ryggradsdjurens antomi
och morfologiens metodik, må nämnas
Ueber den ausschluss des schambeins von der pfanne des hüftgelenks (1876),
Die gaumenfalten des menschen (1878),
Kritische bemerkungen über die polydaktylie als atavismus (1880),
Zur morphologie des nagels (1885),
Zur kenntniss der mammarorgane der monotremen (1886),
Ueber die unterzunge des menschen und der säugetiere (1884;
till samma ämne återkom G. med nya fakta och
vidsträcktare synpunkter 1886 och 1894),
Die epiglottis (1892),
Die stellung und bedeutung der morphologie (1875),
Ontogenie und anatomie in ihren wechselbeziehungen betrachtet (1889).
Flertalet af dessa och andra uppsatser är offentliggjordt
i den af G. uppsatta och redigerade tidskriften
"Morphologisches jahrbuch" (37 bd till 1908).
G. är den moderna morfologiens
skapare. Som G. emellertid aldrig gaf sin vetenskapliga
produktion någon populär form -- hans skrifsätt
är koncentreradt, tungt, delvis svårbegripligt
--, som han så godt som aldrig besökte några
kongresser eller lärda samfunds sammanträden
(han var led. af bl. a. Vet. soc. i Uppsala,
1884, och Vet. akad., 1885), som han var
fullkomligt likgiltig för yttre utmärkelser,
ha han och hans verksamhet förblifvit föga
kända utanför den trängre fackkretsen. Sålunda
vardt G. kanske den minst berömde af vår tids
verkligen stora män. I kulturhistorien däremot
är hans plats gifven. Litt.: Biografier af
M. Fürbringer och
J. E. Boas (1903).
L--e
Gegenschein [g<over>e</over>genʃajn], ty. ("motsken"),
en del af zodiakalljuset, som ligger diametralt
motsatt solen. Se
Zodiakalljuset.
B--d
Gegensonne [g<over>e</over>genṡånne], ty. Se
Aureola 1.
Geger [g<over>e</over>ger], folkstam. Se
Albaneser, sp. 472.
Gegerfelt [jeger-],
von, svensk adlig ätt,
härstammande från kapten
Samuel Geggenfelt,
som 1674 adlades med namnet von G.
1.
Karl Fredrik Viktor von G., arkitekt,
f. 6 maj 1817 i Jönköping, ingick 1835 vid
Göta artilleriregemente, erhöll transport till
Värmlands fältjägarregemente, tog afsked 1844
<img r>
från regementet och 1845 ur krigstjänsten,
för att uteslutande egna sig åt arkitekturen.
G. hade 1839--41 vid akademien i Berlin studerat
denna konst. I Göteborg, där han alltsedan varit
bosatt, finnas de flesta alstren af hans verksamhet.
Så gaf han 1850 ritning till
Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset, uppgjorde
vidare ritning till
Chalmersska slöjdskolans nya
hus, invigdt 1869, till
Hospitalet å Hisingen
vid Göteborg, hvilket uppfördes 1868--72,
till samtliga utställningsbyggnaderna vid
13:e allmänna landtbruksmötet i denna stad,
hvilka voro uppförda efter en ny princip,
hvarjämte han utfört
Arbetarföreningens hus
och åtskilliga
villor i nordisk stil m. m. I
flera af hans arbeten ha nya uppslag och försök
att omdana våra vanliga byggnadsformer gjort
sig gällande. G. var lärare i byggnadskonst
vid Chalmersska slöjdskolan 1868--76 och
stadsarkitekt i Göteborg 1872--96. Han har i
olika riktningar verkat för höjandet af den
allmänna konstsmaken och konstskickligheten.
--rn.*
2.
Herman Georg von G., den föregåendes
syssling, jurist, riksdagsman, f. 16 aug. 1817
i Göteborg, d. 30 apr. 1886 i Jönköping, blef
student i Uppsala 1834, filos. doktor 1839 och
jur. kand. 1841 samt började 1842 att tjänstgöra
i Göta hofrätt, där han inom kort blef fiskal,
1848--53 var adjungerad ledamot, 1853 blef
assessor, 1869 hofrättsråd och 1878 president.
Från presidentbefattningen erhöll han afsked
1883. Vid Uppsala universitets jubelfest, 1877,
promoverades han till hedersdoktor i juridiska
fakulteten. Som led. af ridderskapet och adeln
bevistade G. riksdagarna 1850--51, 1856--58
samt 1865--66, vid hvilken
