851 Geiger-Geijer 852 judarna i Tyskland. Dessutom har G. utvecklat storartad verksamhet som utgifvare af brefsamlingar och kritiska upplagor af äldre arbeten samt har redigerat "Goethe-jahrbuch" (sedan dess början 1880), organet för Goethe-gesellschaft, "Vierteljahrsschrift fur kultur und literatur der renaissance" (1885 -86) och "Zeitschrift fur vergleichende literatur-geschichte und renaissanceliteratur" (1887-91, jämte M. Koch) samt är medutgifvare af "Berliner neudrucke" (sedan 1888). G. holl föredrag i Stockholm 1905. 1. G.K-n. 2. E-n B. Geiger [ga'jger], Lazarus, tysk språkforskare, f. 1829 i Frankfurt a. M. af judiska föräldrar, d. 1870, var sedan 1861 lärare vid israelitiska realskolan i sin födelsestad. G. var en mycket betydande språkfilosof, hvars arbeten voro af väckande och banbrytande art. Hufvudvikten lade han på att betona språkets absoluta nödvändighet för utvecklingen af människans förnuft. En mängd fina iakttagelser är nedlagd i hans båda af stilens skönhet och kraft uppburna hufvudarbeten Ursprung und entwickelung der menschlichen sprache und ver-nunft (1868-72; 2:a uppl. 1899) och Ursprung der sprache (1869; 2:a uppl. 1878). Se arbeten öfver G. af Peschier (1871) och Eosenthal (1884). E-n B. Geiger [ga'jger], Wilhelm, tysk orientalist, f. 1856 i Würzburg, blef 1886 privatdocent i München och 1891 Spiegels efterträdare som professor i Er-langen. 1895-96 företog han med offentligt understöd en forskningsresa till Ceylon. På det avestiska området har G. utgifvit Handbuch der avestasprache (1879), Ostiranische kultur im altertum (1882) och Etymologie des Balüöi, Lautlehre des Balüõi, Ely-mologie und lautlehre des Afghänischen (i "Abh. der königl. bayer. akad. der wissenschaften", 1892-93). Tills, med E. Kuhn utgaf han Grundriss der iranischen philologie (1895 ff.), i hvilket arbete han själf behandlade afganskan, belutsjiskan samt de mindre iranska dialekterna och dialektgrupperna. På det indiska området har han författat Maldivisclie studien (1901-02), Etymologie des singhalesischen (i "Abh. der königl. bayer. akad. der wissenschaften", 1897), Litteratur und sprache der singhalesen (i Bühlers "Grundriss" 1900), Dlpa-vamsa und Mahävamsa (1905). För The pau text society har han bearbetat en kritisk upplaga af den ceylonesiska krönikan "Mahävamsa". K. F. J. Geijer [j ä'j er], svensk släkt, som påstås härstamma från en urgammal tyék adlig ätt, hvilkens förste kände anherre, -Johann Geijer, lefde 1288. Ätten inkom 1620 till Sverige, med de från Österrike bördige bröderna Karl och Kristofer G., hvilka af Gustaf II Adolf inkallats till bergsbrukets upphjälpande. Kristofers sonson, Bengt Gustaf (se nedan G. 1), blef stamfader för alla ofrälse linjer af släkten (bl. a. Bosjö-, Krokstads-, Lindfors- och Ran-sätersgrenarna) samt. genom sin son Emanuel, för adliga ätten afGeijerstam (adlad 1773) och, genom sin sonson, Emanuels brorson, Karl Emanuel, för adliga ätten von Geijer (adlad 1817). Se B. J. Geijer, "Geijerska slägten i Sverige" (1897). 1. B en g t Gu st af G., bruksegare, f. 11 mars 1682 på Stora Bohr i Lindes socken, Örebro län, d. 26 okt. 1746 på Uddeholm, var först student i Uppsala, sedan 1698 bruksbokhållare och blef 1716 arrendator af Uddeholms sätesgård och bruk med Stjerns hytta i Värmland, som han 1720 köpte (i sin andra hustrus börd). Han var förut (genom sitt första gifte) delegare i Bosjö. Såsom en utmärkt driftig och skicklig bruksidkare svingade G. sig upp från en föga betydande förmögenhet till ansenlig rikedom. I Ekshärads och Råda socknars ödemarker anlade han åtskilliga verk, af hvilka de förnämsta voro Uddeholmshyttan (1724), Tranebergs hytta (1731), Geijersholms två hamrar (1731 och 1734) och Gustafsfors bruk (1746). G. sammanslog sina egendomar - utom Bosjö - till ett slags släktfideikommiss för barnen i hans andra gifte och deras afkom-lingar, "Uddeholms bolag". 1870 förändrades emellertid denna stiftelse, som f. ö. redan förut upptagit oskylda delegare, till aktiebolag. Se vidare Uddeholm. Jfr B. J. Geijer, "B. G. G. till Uddeholm och hans ättlingar" (1899). 2. Bengt Eeinhold G., den föregåendes sonson (af Krokstadsgrenen), öfverdirektör, f. 11 nov. 1758 på Bofors bruk i Karlskoga socken, Örebro län, d. 11 nov. 1815 på Rörstrand, blef 1776 student i Uppsala och inskrefs 1779 såsom auskultant i Bergskollegium. Befordringarna gingo därefter ganska snabbt; 1786 erhöll han bergmästarfullmakt samt blef 1788 konstituerad och 1791 ord. öfverdirektör vid Kontrollverket i Stockholm. Han var från 1797 egare af Rörstrands egendom och porslinsfabrik (vid Stockholm), som sedan i många år drefs för hans och hans arfvingars räkning. G. blef 1790 led. af Vet.-akad., 1796 af Krigsmannasällskapet och 1813 af Landtbruksakad. 1796 blef han fullmäktig i Järnkontoret. Han författade åtskilliga uppsatser i Vet.-akad:s handlingar, t. ex. Om metallers förhållande i smältning med tillhjälp af eldsluft (1784). 3. Erik Gustaf G., sonsons son af G. l, universitetslärare, Sveriges störste historieskrifvare, filosofisk tänkare, skald, vältalare och tonsättare, f. 12 jan. 1783 på Ransäters bruk i Värmland, d. 23 april 1847 i Stockholm. Hans föräldrar voro bruksegaren Bengt Gustaf G. (af Ransäters-grenen) och Ulrika Magdalena Geisler. Till sitt tolfte år åtnjöt G. enskild undervisning i hemmet, till hvars krets äfven kan räknas en man, som på G :s hela bildning haft ett mäktigt inflytande, kaptenen B. G. v. Rapp-holt. G :s hem, som han lifligt skildrat i sina Minnen (1834), var litterärt, musikaliskt och rikt på ett gladt, ungdomligt umgängeslif, där släktkärlek och lokalpatriotism kunde växa sig starka. G :s harmoniska barndom bildar också den ljusa bakgrunden till hans harmoniska personlighet. 1795