853 Geijer 804 sattes han i Karlstads skola och blef student i Uppsala hösten 1799. Hans universitetsstudier omfattade klassiska språk, historia och framför allt filosofi, hvilken han studerade af verkligt inre behof; men hans utveckling till själfständig personlighet gick långsamt och icke utan inre strider. Vid tjugu års ålder skref han Äreminne öfver Sten Sture d. ä. (1803), för hvilket han erhöll Svenska akad :s stora pris. Uppsatsen är omogen och full af historisk konstruktion i upplysningstidens anda, men blef af betydelse därigenom, att den förmådde fadern att gifva G. tillstånd att utan jäkt få fullfölja sina studier och komma till klarhet öfver sin bestämmelse. 1806 promoverades G. till filos. magister. Den ende universitetslärare, som var af större betydelse för G :s inre utveckling, var filosofen B. Höijer; enligt egen uppgift hade G. egentligen honom att tacka för hela .sin vetenskapliga bildning. Full inre mognad nådde G. först under en resa till England 1809-10, som han företog i egenskap af informator åt en ung v. Schinkel och som han begagnade hufvudsakligen till .studier i engelsmännens konservativa samhällslif. 1810 utnämndes han till docent i historia. G :s offentliga verksamhet sönderfaller egentligen i två väsentligen olikartade skeden: det konservativa, 1810-37, och det liberala, 1838-47. Däraf äro .emellertid åren 1810-17 att betrakta som G :s "sturm-und-drang", hans första ungdomliga författarperiod, som väl förtjänar namnet den estetiskt romantiska tiden, medan det därpå följande skedet 'kan kallas det politiskt konservativa; den konservativa riktningen och det filosofiska intresset utgöra emellertid det enande bandet mellan båda dessa perioder fram till 1838. Strax efter återkomsten från England utvecklade han en förvånande rik verksamhet såsom filosofisk essayförfattare, litteraturhistoriker och skald. 1810-11 utgaf han de populärvetenskapliga uppsatserna Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran dragas af deras inbillning sg af va m. m, (belönt med Sv. akad:s stora pris 1810), Om falsk och sann upplysning med afseende på religionen -och Om historien och dess förhållande till religion, .saga och mythologi, hvilka utgöra en serie stormlöpningar mot upplysningstidens åskådning och, trots alla reminiscenser från Eousseau, Kant, Schiller och framför allt Schelling, redan visa en utpräglad iörfattarindividualitet, medveten om sin egen styrka. - Här finner man ock hela programmet för idéströmningarna under reaktionsperioden 1815-30, d. v. s. för den konservativa, historiskt nationella och idealistiska åskådning, som man kallar romantik i både religiöst, politiskt och estetiskt afseende. Särskildt banbrytande inom sitt folks andliga lif blef G. såsom den förnämste representanten i Sverige för den fosterländska riktning, som inom alla de af Napoleon kufvade länderna utgjorde den naturliga reaktionen mot upplysningens kosmopolitism. 1811 stiftade han i förening med J. Adlerbeth m. fl. Götiska förbundet (se d. o.), som i början mera var ett slags "Värmlandsgille" för fornforskning och nationella intressen än ett litterärt sällskap och som i alla händelser aldrig bildat någon särskild litterär "skola". Sin litterära betydelse fick det genom G., som blef både upphofvet till och den egentlige författaren i förbundets tidskrift "Iduna", hvari den svenska romantiken fick ett organ speciellt för sin nationella sida, ett föreningsband med den genom upplysningen afbrutna förbindelsen med 1600-talets Eud-beckianism. Där framträdde G. också för första gången som skald och estetiker, båda delarna i starkt nationell, men just därigenom också i starkt romantisk anda. Från 1813, då han knöt en nära vänskap med Atterbom, är G. i allt väsentligt att räkna som nyromantiker, om han också af sina vetenskapliga intressen och sin naturs själfständig-het hindrades från deltagande i de fosforistiska fejderna. Den romantiska grunduppfattningen, den af tillvaron såsom oändlighet och under, förblef G. trogen äfven efter "affallet", då han eljest ganska skarpt tog afstånd från romantikens både politiska och estetiska ensidigheter. Hur djupt han nu var genomträngd af denna riktning röjer sig särskildt i uppsatserna Om den gamla nordiska folkvisan (företal till den af G. och A. A. Afzelius - se denne - utgifna upplagan af "Svenska folkvisor från forntiden", 3 dlr, 1814-17) och Om omqvädel i de gamla skandinaviska visorna (1816). Här framlägger G. sitt estetiska program (poesien såsom "det undransvärdaste i människans natur"). Hans framställning af folkvisans sammanhang med den nordiska naturen och hans upptäckt af omkvä-dets betydelse ha ännu sitt värde. Om hans frihet från nyromantisk ensidighet vittna däremot särskildt hans af Herder och Winckelmann påverkade Betraktelser i afseende på de nordiska mythernes användande i skön konst (i "Iduna", 1817). Denna uppsats, som bl. a. hade till följd, att Ling utträdde ur Götiska förbundet, varnar för "götiska" öfverdrifter i användningen af den nordiska mytologien inom konst och poesi och betonar, att den moderna bildningen kan födas endast ur en förnyad förening af två gamla oförgängliga element: det klassiska och det romantiska. G. har bäst illustrerat dessa ord i sin egen poesi, som präglas af romantikens konservatism (Gustaf Eriksson), germanska innerlighet och spekulation (Bergsmannen), dess förkärlek för folkvisans lyrik (Kolargossen och Svegder) och för sydländska versmått (Karl Xll-dikten) - på samma gång som hans klassiska bildning och sunda realistiska kynne dock räddade honom från all nyromantikens dimmighet och svulst. Hans tidigare skaldskap framkallades egentligen af tidshändelserna, och det första häftet af "Iduna" (1811), som G. skref ensam, innehåller bl. a. de förnämsta af hans fosterländska dikter, Manhem, Vikingen, Den siste kämpen, Den siste skalden och Odalbonden*. Men äfven för romantikens religiositet har han funnit enkla och vackra uttryck i sina Försök till psalmer (1812), af hvilka åtta (n:r 72, 89, 105, 281, 321, 345, 381 och 400) äro intagna i 1819 års psalmbok. Af dessa äro särskildt passionspsalmen Du bar ditt kors och påskpsalmen Du segren oss förkunnar af en innerlighet, som bjärt sticker af mot rationalismens retoriska psalmer. Om G :s förmåga som öfversättare vittnar hans tolkning af "Macbeth" (1813), den första Shakspere-öfversättningen i Sverige, ställvis begagnad af K. A. Hagberg. - Den Geijerska diktningens vår- och sommartid varar egentligen endast 1811-16. Ingen af hans mera betydande dikter, med undantag af Narva-marschen (1818) och Fädernesland hvars herrliga minnen (1832), förskrifver sig från en senare tid. Musiken blef hädanefter hans förnämsta konst;