och det är musiken, mer än poesien, som egentligen kommer i betraktande, när det gäller hans små visor, af hvilka flera bland de allra vackraste härröra från hans senaste år, t. ex. Odlaren strör i mörka mullen, Första aftonen i det nya hemmet m. fl. Man har sagt, att grunddraget hos G. varit en starkt utpräglad musikalisk känsla, och faktiskt är det omöjligt att förstå honom utan att förstå hans musik. Med kompositören G. inträder i själfva verket den svenska romanssångens klassiska period. Hans större instrumentalkompositioner röja en mycket förklarlig brist på konstnärliga studier, men åt visan och manskvartetten däremot ger själfva hans egenskap af dilettant ett drag af osökt naturlig, omedelbar friskhet. Därför hör G. såsom melodisk viskompositör till våra ypperste, i synnerhet i de sånger, där han träffat folktonens anda, såsom Vikingen, Kolargossen m. fl. G. torde varit den förste, som i den svenska sångkompositionen mera direkt anslagit denna ton. Ännu mera populära blefvo hans manskvartetter, dels de fosterländska marscherna Fädernesland (till Gustaf Adolfs-festen 1832) och O yngling, om du hjerta har (ur Lidners "Medea"), dels den stämningsrika aftonsången Stilla skuggor, hvilka alla ännu i dag höra till studentkörens stående repertoar. Framhållas förtjäna äfven kvartetten Stilla, o stilla samt visorna Kuno trogen, Sparfven och Söderländskan i Norden. G:s första sånger utkommo i "Poetisk kalender" (1814--20). Sitt första sånghäfte utgaf han 1824 (tills, med A. F. Lindblad). "Nya sånger" följde 1834, 1836 och 1840. En stor mängd sånger samt några sonater och en stråkkvartett finnas i handskrift (se T. Norlind, "Svensk musikhistoria", 1901). Trots all sin rika litterära produktion, som dock, det måste medgifvas, knappast kunde räknas till det rent vetenskapliga området, lyckades G. först efter ytterligare något vacklande mellan filosofi och historia erhålla professuren i sistnämnda ämne i Uppsala 1817. Året förut, då han gifte sig med sin syssling Anna Lisa Lilljebjörn, en både på hufvudets och hjärtats vägnar rikt utrustad kvinna, hade han knutit en nära vänskapsförbindelse, som haft starkt inflytande på hela hans utveckling, nämligen med den tyska skaldinnan Amalia von Helvig (se d. o.). Med henne brefväxlade han till hennes död (1831), och hon förmedlade hans förbindelser med det litterära Tyskland, särskildt under en resa, hvilken han sommaren 1825 företog för sin hälsas skull. G. reste därvid genom Danmark, Tyskland och Böhmen, hvarunder han gjorde en mängd värdefulla bekantskaper, t. ex. med Rask, Öhlenschläger, Ingemann, Jean Paul, Tieck, Weber, Schelling, Hegel och Schleiermacher. Denna resa har han skildrat i sina Minnen (1834), som i något omarbetad form innehålla äfven bref från hans Englandsresa och intryck från hans barndoms- och ungdomstid. Från G:s första professorstid (1817) kan egentligen hans politiska verksamhet räknas, men denna börjar med en tids öfvervägande filosofiskt skriftställeri fram till 1821 och fortsattes med en längre tid af historieskrifning och praktisk politisk verksamhet till 1838. Hans djupa studier och originella framställningssätt gåfvo åt den unge professorns ord i politiska frågor en vikt, som bidrog till att "Uppsalaultraismen" och "den historiska skolan" snart blefvo vanliga benämningar på den konservativa riktningen i Sverige vid denna tid. "G. är nu dagens man, och kanske berodde det af honom att äfven blifva tidehvarfvets", skref Tegnér profetiskt. G:s gamla förkärlek för filosofi träder nu åter fram i en rad programskrifter, af dels religiös-filosofisk karaktär, t. ex. Talet vid reformations-jubelfesten 1817 och afh. Thorild. Tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse (1820), dels statsrättslig, t. ex. Feodalism och republicanism (1818) och Nytt "ett och annat" i anledning af frågan om akademiska jurisdiktionen (1822).

E. G. Geijers hus i Uppsala, Talet vid jubelfesten är bl. a. ett loftal öfver den då i hela Europa rådande reaktionen, och arbetet om Thorild, som ursprungligen var afsedt till litteraturhistorisk inledning åt Thorilds samlade arbeten, blef i stället en till uttrycken med den lutherska dogmatiken delvis ganska nära sammanfallande religionsfilosofi. Men detta hindrade icke, att G. på grund af kritik mot treenighetsdogmen och försoningsläran utsattes för en tryckfrihetsprocess (1821), som kunnat medföra landsförvisning, ehuru han till allmän glädje frikändes af juryn. G :s religionsfilosofi, sådan den vid denna tid tedde sig, förändrades under hans liberala period icke i det väsentliga, den endast genomgick en utveckling. G :s konservativa samhällslära bildar däremot ett från den liberala jämförelsevis afskildt helt, som karakteriseras därigenom, att statsprincipen här för honom är det centrala till den grad, att statens och den historiska traditionens rätt nästan uppslukar individens. Då fordran på den fullkomliga människan och fordran på det fullkomliga samhället enligt G. icke kunna skiljas från hvarandra, blir äfven all sedelära för honom samhällslära. Och då han motsatte sig Rousseaus ohållbara lära om samhällskontraktet och folksuveräniteten, måste han också opponera mot de därur härflytande läror, som skilde individens ändamål från statens och ställde folk och regering mot hvarandra som naturliga fiender. Men då han därvid i stället häfdar den vetenskapliga uppfattningen af samhället såsom en historisk kontinuitet, leder han sig härifrån på ett tämligen oorganiskt sätt fram till försvaret af ståndsrepresentation och skråförfattningar såsom berättigade äfven i det moderna samhället endast därför, att de äro historiskt gifna. Denna senare uppfattning framträder särskildt i uppsatsen om akademiska jurisdiktionen, som egentligen var en stridsskrift mot den liberale juristen J. G. Richert. I själfva verket var denna G:s konservatism i praktiskt politiska frågor