857 Geijer 858 en inkonsekvens mot den "historiska skolans" ståndpunkt. G. har aldrig hyllat v. Hallers vid denna tid mycket spridda lära öra den "legitima" furstemaktens och öfver hufvud taget allt beståendes absoluta gudomliga rätt, hvarur tidens egentliga "ultraism" härstammade. Han var i stället påverkad af rättshistorikern Savigny, upphofsmannen till den "historiska skolan", som påstår, "att sam-hällsinrättningarna äro uttryck för det i ständig utveckling eller tillbakagång stadda nationella lifvet, hvarför något allmängiltigt, för alla tider och folk passande statsskick ej finnes". Sistnämnda uppfattning borde naturligtvis icke ha behöft alstra någon starkare konservatism i politiska frågor, utan borde snarare ha kunnat ligga till grund för en liberalism, som insåg det berättigade i all historisk utveckling. Om G. denna tid blef en ultrakonservativ politiker, berodde detta alltså på en viss brist på konsekvens. - Hans tidigare föreläsningar, af hvilka de rent historiska aldrig blifvit tryckta, äro starkt präglade af Schillers metod och blick för det mänskliga i historien. Särskildt gäller detta den tryckta programföreläsningen Om historiens nytta (1819), där G. dock med sin starka uppfattning af moralens och karaktärens betydelse för samhället öfverträffar sin lärare. Själf har G. emellertid om sina första föreläsningar, hvilka väckte utomordentligt intresse icke blott hos studenterna, utan också hos andra åhörare, fällt det omdömet, att de vittnade mera om fantasi och känsla än om förstånd och insikt samt att de ledo af en viss benägenhet att "konstruera", skapa ett "själfgjordt sammanhang" mellan händelserna. Dock anser han sig ha skördat den vinsten af sin "'poetiska ingång i historien", att han intresseras icke af det nakna faktum, utan blott af det mänskliga däri. "Om någonting är klart af historien," säger han, "så är det detta: att det personliga i henne är viktigast. Hon är ej en följd af satser och sanningar, utan af vilja och handlingar, ej teoretisk, utan praktisk". G. som mognad historieskrifvare frapperar särskildt genom starkt verklighetssinne i förening med djupa filosofiska studier. Filosofien har icke alltid varit enbart fördelaktig för hans historiska arbeten. Ty den myckna spekulation, som ligger bakom dem, äfven där den icke direkt kommer fram, har tillika med den kärft korthuggna, från bilder och liknelser nästan alldeles fria stilen, bidragit att göra dem tunglästa, hvarför också G. som historiker aldrig kan bli populär. Men å andra sidan har filosofien gifvit honom de allmänna synpunkter, utan hvilka ingen historiker kan reda sig, och på samma gång gjort, att dessa synpunkter äro valda med vetenskaplig urskillning och aldrig gifva intryck af endast allmänna retoriska fraser. En sådan synpunkt är nationalitetens, som G. kan sägas ha infört i den svenska historieskrifningen. En annan är personlighetens sträfvan efter frihet, själfbevarelsedriften till godt eller ondt, som bestämmer handlingarna, men som också i sin ordning påverkas af i utvecklingen verkande krafter, som växla på grund af olika tidsomständigheter och på grund af omgifningens, naturens och klimatets inverkan. Hur föråldrade hans arbeten än må ha blifvit i detaljer, har dock hans uppfattning af samhällsutvecklingen i det hela varit bestämmande för den följande svenska historieskrifningen och gått igen i våra läroböcker. - 1825 utkom G :s första större historiska arbete, Svea rikes häfder (l bd), ett fragment, som omfattar endast forntiden, men som innehåller vidlyftiga redogörelser för Sveriges natur och för källorna till vår forntidshistoria. G. har här, med verklig historisk kritik, förpassat sagotiden ur historiens och till sagans område. 1832-36 utkom Svenska folkets historia (3 dlr, omfattande tiden t. o. m. Kristinas regering), urspr. afsedd för Heeren-Ukertska samlingen. Huf-vudtanken i detta G :s mest lästa och berömda arbete har han själf uttryckt i de ryktbara orden: "Svenska folkets historia är dess konungars", ett uttryck, som ofta från "demokratiskt" håll blifvit häckladt, men som, med undantag af frihetstiden, är fullt tillämpligt på vår nyare historia ända till 1844. G. ser konungarna som statsenhetens och den samlade folkmaktens representanter gentemot landskapssplittringen och ståndsintressena. Särskildt framhåller han faran af aristokratiens under midten af 1600-talet växande makt, och det är denna synpunkt, ännu starkare framträdande i föreläsningarna Om vår tids inre samhällsförhållanden, som han 1846 måste försvara i sitt Svar till professor Fryxell, nämligen på dennes bok "Om aristokratfördömandet i svenska historien". Karakteristiker öfver regenter eller öfver hufvud taget märkliga män taga emellertid intet oproportionerligt utrymme i G :s historia: han låter i allmänhet personligheterna skildra sig själfva i en rad för dem typiska handlingar eller citerar betecknande omdömen af deras samtida. - Äfven "Svenska folkets historia" förblef ett fragment. G. utgaf visserligen en mycket koncentrerad Teckning af Sveriges tillstånd och af de förnämsta handlande personerna under tiden från konung Carl XII :s död till konung Gustaf III :s äntrade af regeringen (1838) samt den refererande öfversikten af Konung Gustaf III :s efterlemnade och femtio år efter hans död öppnade papper (3 dlr, 1843 -45, ny uppl. 1876), men de tre Karlarnas tidehvarf tecknade han endast i kortfattade öfversikter. De allmänhistoriska arbeten han efterlämnat, t. ex. Betraktelser öfver europeiska kolonialväldets grund--läggning (1833) och Den nyeuropeiska odlingens hufvudskiften (1845), stå för öfrigt i tämligen löst sammanhang med hans egentliga historieverk. Orsaken till att G. ej hann fullborda sina större historiska arbeten låg icke endast i den omfattande planen för dessa, utan äfven i det vidsträckta intresse för allt mänskligt, som inkastade honom i det politiska lifvet, och icke minst i den utveckling, som på äldre dagar dref honom till en politisk frontförändring. 1826-28 var G. led. af Undervisningskommissionen och afgaf såsom sådan Några anmärkningar om uppfostran och undervisning (1829), i hvilken han visar sig ha genomgått en utveckling sedan 1813, då han utgaf en uppsats Om det offentliga läroverket, där han opponerade mot all annan offentlig undervisning för "näringsståndet" än religionsundervisningen, således äfven mot folkskolor och af staten upprättade yrkesskolor. 1829 polemiserar han visserligen ännu mot åtskilliga reformförslag, t. ex. skolans delning på latin- och reallinje, men gillar folkskola och borgarskolor som kommunala inrättningar. Däremot visade han sig som led. af prästeståndet vid riksdagen 1828-30 ytterligt konservativ gentemot alla viktigare reformförslag. G.