859 Geijer 860 opponerade sig där mot indragningsmaktens af-skaffande, mot myntrealisatiõnen, hemmansklyf-ningen, den lika arfsrätten för bror och syster, ogift kvinnas myndighet samt storskiftets konsekventa genomförande och öfver hufvud mot det nya ("Ri-ehertska'') civillagförslaget. öfver denna konservatism kom han dock snart själf att bryta stafven. Hans historiska studier hade under 1830-talet hos honom småningom åstadkommit en utveckling, som återspeglar den allmänna politiska utvecklingen i Europa på denna tid och slutligen kom att bidraga till genomförandet af denna utveckling äfven i Sverige. Han insåg, att det nya i tiden egentligen kunde betecknas som kampen för den mänskliga personlighetens rätt och att det innerst var denna rätt, som den förut af honom så hårdt bedömda stora franska revolutionen velat, då den kämpade för den fria konkurrensens princip, d. v. s. för att hvars och ens plats i samhället skulle bero på hans personliga förtjänst. Om staten och dess historiska kontinuitet i hans forna samhällslära hade varit det centrala, så intogs hädanefter denna plats af personligheten och dess rätt att förverkliga sitt innersta kraf. G. erkände de nya krafterna "som ett nytt stycke historia", som just därför, att den var verklig, också måste ha något berättigadt i sig och som man måste räkna med och erkänna som en samfundsmakt just för att kunna leda den i den rätta riktningen och värna om det gamla, som ej borde falla. G. har själf förklarat, att detta s. k. "affall" egentligen innebär en konsekvent utveckling; och en jämförelse mellan hans gamla "konservatism" och hans nya "liberalism" visar också, att denna utveckling bestått däri, att han från att ha varit en inkonsekvent lärjunge af "den historiska skolan" nu blifvit en konsekvent anhängare, som verkligen böjde sig för den historiska utvecklingens lag, äfven då det gällde den praktiska politiken. G :s liberalism bevarade också alltid något af det bästa i hans forna konservatism, och själf var han fullt medveten om sin uppgift att modererande inverka på den svenska oppositionen, som till följd af Karl Johans enväldestendenser i mycket antagit en hätsk karaktär. Han sag ställningen mörk, men ansåg sig möjligen kunna bespara Sverige en revolution genom att offentligt uttala sin förändrade öfvertygelse. G :s första bekännelse om genombrottet kom i form af "Litteraturbladet" (1838-40), en månadstidskrift, som han ensam både utgaf och författade och där han framlade sin nya uppfattning hufvudsakligen i dess tillämpning på dagens praktiska frågor, läroverksfrågan, fattigvårdsfrågan och representationsfrågan. Han uppfattar nu "näringsståndet" som en offentlig klass och räknar i följd däraf folkskolan till statens viktigaste angelägenheter, och hvad den högre undervisningen beträffar, protesterar han mot teologiens och de döda språkens allenarådande däröfver. Eösträtt vill han tillerkänna hvarje medborgare, som "visar sig hafva åtnjutit den uppfostran, som är oundgänglig för att förstå och utöfva plikterna som människa och medborgare". Den filosofiska bakgrunden för sin liberalism, d. v. s. läran om personlighetsprincipen, hvilken G. själf anser, att Fichte upptäckt, framlade han läsåret 1841-42 i sina Föreläsningar öjver människans historia (utg. af S. Ribbing 1856; 2:a uppl. 1877). Här lära vi känna både G :s senare filosofi och hans muntliga uttryckssätt, som är enklare och naturligare än hans stundom väl konstgjordt knapphändiga skriftsvenska. Här erkänner han 1800-talets stora skuld till "upplysningen", som han fordom så djupt föraktade, och här gör han också slutuppgörelsen med romantiken, till hvars främste banerförare i Sverige han en gång hört. Denna vidräkning gäller dock endast den religiösa, politiska och estetiska ensidighet och konservatism, hvartill romantiken i praktiska frågor utvecklat sig, därför att den icke mäktat fullt draga konsekvenserna ur sin egen grunduppfattning af tillvaron, såsom "oändlighet och under i god, ljus, gudomlig mening". Från denna grunduppfattning däremot kunde G. naturligtvis i egenskap af kristen och konstnär aldrig skilja sig. I denna mening förblef han alltid romantiker, endast konsekventare än Atterbom och andra af hans gamla vänner. 1844 holl G. de föreläsningar, som omarbetade utgåfvos under titeln Om vår tids inre samhällsförhållanden i synnerhet med afseende på fäderneslandet (1845; ny uppl. 1903), där han i koncentrerad form lagt grundvalarna till vårt folks nuv. samhällsuppfattning. Ingenstädes har den svenska statsförfattningsutvecklingens höghet och skönhet mera lefvande kunnat framställas, än G. här gjort det. Detta blef också G :s sista kraftord: den under en badresa i Tyskland skrifna Också ett ord öfver tidens religiösa fråga (1846 på tyska, 1847 på svenska) verkar matt, hvilket förklaras af G :s dåvarande sjuklighet. L- "W-m. Det utmärkande för G. såsom -filosof var hans försök att ombilda den från Kant, Fichte, Höijer och Schelling arf da idealistiska världsåsikten till en sann personlighetsfilosofi, d. v. s. till en åsikt, som i motsats mot Hegels panteism erkänner och gör gällande Guds och människans personliga själfständighet och närvaro i hvarandra. Redan i den förut nämnda skriften "Thorild" sysselsatte han sig med detta problem, hvilket kan sägas sammanfalla med Ölvervinnandet af den panteistiska världsåsikten och grundläggandet af den teistiska. Dock är det först uti hans filosofis senare utvecklingsskede - företrädesvis representeradt af föreläsningarna öfver människans historia - som han lyckades i lösningen af detta problem. Denna lösning beror på uppvisandet, att personligheten kan tänkas såsom absolut, d. v. s. fri från de inskränkningar, under hvilka den hos människan framträder, och att det ligger i personlighetens begrepp att vara lika ursprunglig flerhet som enhet. På grund däraf måste den gudomliga personligheten vara en oändlig värld af ursprungliga personligheter, evigt i sig innesluta icke allenast möjligheten, utan ock i urbildlig mening verkligheten af alla andra intelligenser. Genom denna filosofiska grundtanke sattes G. i stånd att med hvarandra förlika frihetsintresset och det religiösa intresset. Är nämligen människan ett ursprungligt eller evigt moment i Gud, så bör hon kunna vara själf första orsak till sina handlingar, eller såsom en ursprunglig kausalitet kunna ingripa i tiden, hvilken utgör utvecklingsformen för hennes lif. Är människan i och genom Gud eller har hon sitt sanna väsen i honom, så måste det fullkomliga lifvet i Gud utgöra det yttersta ändamålet för all hennes verksamhet. Och detta måste gälla icke endast med afseende på den mänskliga individen, utan med afseende på hela