861 Geijer 862 mänskligheten. Den högsta synpunkten för betraktandet af mänsklighetens historia är därför den sed-lig-religiösa: den historiska processen sammanfaller med mänsklighetens successiva ingående i helgelsens eller salighetens ordning, hvarvid Gud ej får tänkas vara overksam. I följdriktigt sammanhang med dessa G :s åsikter står hela riktningen af hans politiska tänkesätt, sådant som detta visar sig efter hans s. k. "affall" från den "historiska skolan". G. förklarar nämligen, att det personlighetens själf-ständiga berättigande på det religiösa eller andliga området, hvarom medvetandet först i och med kristendomen inträdde i världen och som genom reformationen kom ur kyrkan in uti församlingen, måste förr eller senare leda till fordran på erkännandet af personlighetens äfven världsliga själfstän-dighet och berättigande. Den franska revolutionen och den sarnhällsrörelse, som därifrån utgått, kunna därför rätteligen betraktas såsom barn af reformationen och ytterst af kristendomen. Genom den franska revolutionen gjorde sig nämligen fordran på mänskliga rättigheter åt alla gällande i det världsliga samhället, en fordran, som egentligen visar sig i yrkandet på allas jämlikhet inför lagen, af fri verkningskrets för allt slags förmåga utan afseende på stånd, med ett ord i yrkandet på konkurrensens frihet. Men fastän G. sålunda hyllar den fria konkurrensen och betraktar den såsom princip för den sam llsordning, som bör aflösa medeltidssamhället, är han dock långt ifrån att medgifva, att denna konkurrens får vara gränslös eller obegränsad. I hans starka betonande af all rätts ömsesidighet ligger ett tydligt erkännande däraf, att ingen kan tänkas vara lagligen befogad att sträcka sin fria verksamhet längre, än att den bevisligen icke kommer i strid med andras förnuftiga ändamål eller rätt. På grund däraf gifver ock G. ett afgjordt företräde åt den konstitutionella monarkien framför andra statsformer. Den konstitutionelie monarken är nämligen, enligt G :s mening, genom sin ställning mer egnad än någon annan statschef att uppträda såsom den opartiske vårdaren af allas rätt. A. N. Hela den stora vackra idealiteten i G :s liberala åskådning ligger innesluten i hans ord: "Intet medborgarskap är för högt för den, som är kallad att vara medborgare i Guds rike." Innersta driffjädern till affallet låg, såsom också både G :s senare biografer och hans motståndare Fryxell erkänt, i hans religiösa utveckling, och det starkt religiösa draget i hans politiska åskådning utgör nog också bästa förklaringen på, att motståndarna i allmänhet till-vitat den en viss "opraktiskhet". Å andra sidan är det nog detta religiösa drag, som bestämt dess betydelse i Sveriges historia. De från franska revolutionen härstammande idéerna skapade i Sverige liksom i det öfriga Europa inemot 1800-talets midt ett liberalt utvecklingsskede, som nödvändigt måste genomgås. Det är G :s förtjänst, att genomgången skedde utan skarpare brytningar, det är han, som möjliggjort uppkomsten af en någorlunda svensk liberalism, genom att han anknöt dessa idéer till vårt folks innersta lif, till dess statsrättsliga och religiösa utveckling medelst uppvisande af deras kristliga grundtankar och deras historiska berättigande. - Hur G. kände sig till mods vid tiden för "affallet" har han biktat i sången Ensam i bräcklig farkost (nyåret 1838), men knappast hade han väl anat, hur ensam han skulle komma att bli eller att nästan alla hans gamla vänner skulle komma att ogilla det steg han tagit. Själf var han icke utan all skuld härvidlag, då han nämligen i början uppträdde något vårdslöst och öfvermodigt och särskildt i en recension i "Litteraturbladet" öfver Atterboms Samlade dikter, hvilken innehåller en vidräkning med "fosforismen", hade underkastat skalden personligen en mycket ogrannlaga kritik, som föremålet aldrig fullt kunde glömma. "Affallet" föranledde dessutom en tids brytning med den af G :s vänner, som alltsedan 1820-talet på honom utöfvat det starkaste inflytandet, nämligen Hans Järta, hvars konservatism, enligt hvad G. erkänt, en tid hindrat denne själf att tala ut. Särskildt sörjde Järta öfver G:s "liberala" uppträdande vid riksdagen 1840-41, där oppositionen ändtligen vann seger genom departementalstyrelsens införande och framkallandet af en rninisterkris. G. var då led. af konstitutionsutskottet och hörde där till oppositionens själfständiga bundsförvanter, d. v. s. han uttalade sig för enkammarsystem och "allmän rösträtt", begränsad endast genom medelbara val och graderad röstskala, men accepterade å andra sidan icke utskottets långa anmärkningsmemorial mot regeringen och uppträdde i allo lojalt gentemot den gamle kungen, vid hvilken han personligen var varmt fäst. Karl Johan gjorde nu också ett försök att få in G. i statsrådet, ehuru denne afböjde anbudet under förklaring, att han ansåg sin förutvarande ställning nyttigare för kung och fädernesland. O :s sista tid oroades dels af den förut nämnda striden med Fryxell, dels af en tillfällig brytning med studenterna (1844), då nämligen G. såsom universitetsrektor af kung Oskar blef nödgad att, som det hette i anledning af landssorgen, men* faktiskt af politiska skäl, som ej tydligt fingo uttalas, afstyra ett beramadt nordiskt studentmöte i Köpenhamn, strax efter Karl Johans död. En viss vid yttre anledningar påkommande retlighet denna tid kan tillskrifvas ett hjärtlidande, som föranledde sviudelanfall under hans föreläsningar, hvilka också, febr. 1846, måste af brytas. På sommaren gjorde han på läkares tillrådan en af hans vän Fredrika Breiner bekostad badresa till Tyskland och flyttade på hösten till Stockholm, bl. a. för att vara Riksarkivet närmare, men dog redan följande år. Medelpunkten i G:s personlighet är hans djupa religiositet, hans orubbliga tro, att "sanningen finnes, skulle den ock sökas i djupet af Guds eget hjärta". Häraf hans optimism och hans sympati för allt mänskligt, som göra, att man på honom kan tillämpa hans egna ord om Lessing, att "hela mänskligheten rörde sig inom honom". G. hörde till de personligheter, dem han själf kallar "middagens män, som äro fullt utrustade för den lefvande världens behof", d. v. s. inom sig koncentrera sin> tids andliga utveckling och därför af samtiden igenkännas och accepteras som ledare. En sådan ställning befordrar lätt despotism och öfverdrifven själf-känsla, och G. har heller icke gått fri från dessa de starka naturernas fel. Men han sag faran, och vid en tid, då han kunde ha valt en ärorik ålderdoms lugn, föredrog han den offentliga kritiken mot sina egna anhängare och sitt eget forna jag. Och ur den striden utgick han ödmjukare och manligare