på lifvet, skildrande fattigt folks lif med sympati, men utan pjunk, särskildt med syfte att visa troheten i det lilla, resignationen i den lägre lycka, med hvilken man ofta får låta sig nöja. I Uppsalaromanen Erik Grane (1885, 3:e uppl. 1907) pröfvade G. för första gången sina krafter på en större uppgift och skildrade en ynglings utveckling från barn till man genom det brytningsskede, som betecknas af en Uppsalavistelse; boken var tydligen i mycket själfupprefvad och afsåg att vara ett "document humain", visande Uppsalalifvet från en annan, mera bittert kritisk sida än de äldre idealiserande Uppsalaskildringarna. I Pastor Hallin (1887; 2:a öfverarb. uppl. 1901) upptog G. problemet om en ung prästkandidats kamp mellan tviflet och det kraf, som prästkallet ställer på honom. Därefter följde novellsamlingen Tills vidare (s. å.), som bl. a. rymmer den gripande öländska äktenskapshistorien "Bort", andra samlingen Fattigt folk (1889) samt Kronofogdens berättelser (1890), fyra skildringar från Öland, däribland den psykologiska brottmålsnovellen "Fadermord", byggd på gamla handlingar. I dessa båda senare samlingar kulminerade G:s allmogeskildringar, af hvilka 1898--99 utgafs en samlad upplaga. Utom med novellistiska skildringar, däribland ock Stockholmsnoveller (1892), framträdde G. äfven såsom satiriker på vers, Satirer och drömmar (närmast påverkade af Heine, 1892), och såsom dramatiker med lustspelen Svärfar (1888) och Aldrig i lifvet (1890), hvilka båda vunno mycken framgång på scenen och vittnade om godt lustspelshumör, samt de starkt naturalistiska, dramatiskt verkningsfulla "Svenska bondepjäserna" Per Olson och hans käring (1894), Lars Anders och Jan Anders (s. å.) och Förbrytare (gifven af Lugne Poes franska sällskap å Sveateatern s. å.), äfvensom dramen Sascha (1896) och lustspelet Stiliga Agusta (1900). G. var emellertid verksam ej blott såsom skönlitterär författare; han var en ifrig kämpe för den nyare litterära riktningen och offentliggjorde i tidningar och tidskrifter en mängd litterära studier och kritiker, hvarvid han trädde inom skrankorna för nya åskådnings- och framställningssätt. Han offentliggjorde dessa uppsatser bl. a. i samlingen Ur-samtiden (1883), de af honom utgifna revyerna "1885" och "1886", broschyren Hvad vill lektor Personne? (1887), Stridsfrågor för dagen (1888), Kultnrkampcn i Hcrjedalen (1891), Nya brytningar, litterära föredrag (Helsingfors, 1894). Vid midten af 1890-talet inträder en förändring i G :s författarskap. Han hade, med anslag af Lorcnska stiftelsen, under några år cgnat sig åt rent sociala undersökningar, som resulterade bl. a. i Anteckningar om arbetarförhållandena i Stock-liolm (1894), Anteckningar rörande fabriksarbetarncs ställning i Marks härad (1895) och Anteckningar . rörande arbclarncs ställning vid fyra svenska gmfvor (1697). Samtidigt genomgår hans skönlitterära verksamhet en kris, som uppenbarar sig i en fördjupad och förfinad själsanalys, särskildt af själs-lifvcts intimaste, äfven mera mystiska dräp:, som dock icke står i någon egentlig motsats till hans äldre, naturalistiska författarskap, allra minst me-d hänsyn till metoden, hvars detalj observation är lika noggrann, utan snarare betecknar ett nytt stadium af verklighetsskildring. Den nya riktningen kom iörst till uttryck i romanen Medusas hufvud (1895; 2:a uppl. 1907), om en man, som lider skeppsbrott i kampen mot lifvets hvardagligheter och går under, emedan han icke mäktar skåda tidens Medusahufvud med lugn i ögonen, men ej heller mana bort dess styggelse. Besläktad härmed är novellsamlingen Kampen om kärlek (l :a o. 2 :a uppl. 1896). I motsats till dessa dystra skildringar stod den älskvärda, solljusa barnboken Mina pojkar (1896; 3:e uppl. 1905), under det att den märkliga brottmålsnovellen Vilse i lifvet (1897; 2:a uppl. 1907) ger en psykologisk förklaring af huru en man blir offer för sin egen demon och dödar ett barn för att skona det från lifvets kval. Det yttersta skäret (1898; 2:a uppl._ 1906) är en skildring från skärgårdsfolkets lif. I Äktenskapets komedi (s. å.; 3:e uppl. 1905) skildrar G. den olycka, som kan följa en i otid och misshugg företagen äktenskapsupplösning. Lyckliga människor (1899; 2:a uppl. 1900) gaf en humoristisk framställning af småborgerlig lycka; på äktenskapspsykologiens område rör sig åter G :s mest populära verk, Boken om lille-bror (1900; 14:e uppl. 1903), där han utlöste sina egna bekymmer i en fängslande skildring af hemmets fröjder och sorger, af sjukdom och död, och där han på ett gripande sätt omsatte egna lefnadserfarenheter, äfven om stundom gränsen mellan det känsliga och det känslosamma öfver-skreds. I Kvinnomakt (1901) upptog han ett nytt äktenskapsmotiv, under det han i Nils Tufveson och hans moder (1902) behandlade en hemsk brottmålshistoria ur verkligheten; ämnets frånstötande art, som dock egde gammal häfd i poesi, vållade stark motsägelse, och boken blef i Sverige knappt uppskattad efter förtjänst. I senare romaner har G. dels varierat nutidspsykologiska, företrädesvis äktenskapliga, problem Själarnas kamp (1904), Farliga makter (1905), Den eviga gåtan (l:a o. 2:a uppl. 1907), dels smärre folklifsskildringar Skogen och sjön (1903), Andreas Vik (1905), dels vändt sig till gamla familjeminnen från 19 :e årh :s midt i släkthistorierna Karin Br and ts dröm (1904) och Bröderna Mörk (1906). Såsom ett genomgående drag i G :s produktion finna vi en bred humanitet, kärleken till det mänskliga i dess skilda villkor och former, en medkänsla med människornas lidanden och fröjder, hvilken tillika med framställningssättets klara, rättframma karaktär har gjort honom till en mycket folkkär författare. Hans arbeten ha ock utkommit i flera upplagor och samlingar. Under senaste åren ha G :s äldre berättelser börjat utgifvas i l kr :s volymer. Han är ock i hög grad beaktad och uppskattad i utlandet, och hans verk ha särskildt i Tyskland vunnit en vidsträckt läsekrets och rikt erkännande af kritiken. J. A. R--m. K. W--g. 2. Karl Johan af G., den föregåendes broder, skriftställare, f. 14 aug. 1860 på Jönsarbo, Västmanland, d. 9 febr. 1899 i Stockholm, aflade 1878 mogenhetsexamen, genomgick 1879--83 Tekniska högskolan och anställdes sedan i Patent- och registreringsverket, där han vid sin bortgång var byråingenjör. G. deltog lifligt i 1880-talets realistisk-utilitaristiska rörelser och gjorde sig särskildt bekant genom skarpa angrepp på teosofien (i Hypnotism och religion, 1890, Modern vidskepelse, 1892, och Den afslöjade Isis, 1897). Hans öfriga skrifter äro Nationalekonomiens grunddrag (1885, urspr. föreläsningar vid Stockholms arbetarinstitut), Leo Tolstoy (1893)