Geikie-Geirmundr heljarskinn 870 och Efterlämnade skri/ter (1899; med biografisk inledning af Ellen Key). Geikie [gl'ki], Cunningham, engelsk exeget, f. 1824 i Edinburgh, d. 1906, präst i Canada och England, författade bl. a. The lif e and icorks of Christ (1877, ny uppl. 1884; "Kristi lif", 1906), Entering ön lif e (1879, 2 :a uppl. 1883; "Utträdet i verlden" 1883), Hours with the bible or the scriptures in the light of modern discovery and knowledge (1880-84; "Bibeln i vetenskapens ljus", 1. Från skapelsen till patriarkerna, 1897-98, II. Från Mose till domarna, 1898, III. Från Simon t. o. m. Salomo, 1898) och The lioly land and the bible (1887; "Det heliga landet och bibeln", 1892). Geikie [gi'ki]. 1. Sir A r c h i b a l d G.. engelsk geolog, f. 1835 i Edinburgh, blef 1867 chef för Skottlands geologiska undersökning samt 1870 professor i mineralogi och geologi vid universitetet i Edinburgh. 1882 utnämndes han till generaldirektör för Storbritanniens och Irlands geologiska undersökningar samt till chef vid Museet för praktisk geologi i London. 1891 upphöjdes han i adligt stånd. Han är korresp, led. af Geologiska föreningen i Stockholm (1889), led. af Vet. akad. (1896) och kreerades till hedersdoktor vid Uppsala universitet 1907. Rcsul-taten af sina geologiska forskningar har han offentliggjort dels i engelska tidskrifter, dels i "Memoirs of the Geological survey". Dessutom har han författat flera såväl rent vetenskapliga som populära geologiska skrifter, t. ex. The phenomena of the gladd drift of Scolland (1863), Geology (1873; "Geologi", 1876) och Physical geography (1874; "Fysisk geografi", 1876), de båda senare i serien "Science primers", Textbook of geologi/ (1882; 3:e uppl. 1893), Classbook of geology (1886), The hi-story of volcanic action in the area of the British isles (1892), The f ounders of geology (1897). - 2. James G., den förres broder, specialist i glacialgeologi, f. 1839, var under många år geolog vid Skottlands geologiska undersökning och utnämndes 1882 till professor i geologi och mineralogi vid universitetet i Edinburgh. Korresp, led. af Geol. föreningen i Stockholm 1889. Han har författat bl. a. The great ice-age (1874; 3:e uppl. 1894), Prehistoric Europé (1881), Outlines of geology (1886) och StrucLural and field geology (1905). E. E. Geijer von Kaissrsberg [ga'jlcr fann-], Johannes, tysk predikant, f. 1445. d. 1510",'blef 1478 domkyikoprcdikant i Strassburg. Plan var en af de lärdaste och originellaste män på sin tid, och hans predikningar utmärkas för hänsynslös robusthet och slagfärdighct, parade med djupt sedligt allvar. Af hans numera sällsynta skrifter må nämnas Das narrenschiff (på latin 1511, på "tyska 1520: utgörande 142 predikningar öfver Seb. Brants "Xarrenschiff"), Das irrig schaf (1510), Der scelen paradies (s. å.; ny uppl. 1S12). ( 7 rhüiclie pilgerschaft znm e u'i g en vaterland (1512) och Das schiff des heils (1512; ny uppl. 1864). Själf utgaf G. nästan intet; strid råder om, huru mycket af ofvannämnda skrifter är autentiskt. Litt.: L. Dacheux, "Un réformateur catholique ä la fin du 15:e siëcle" (1876), och H. Hering, "Die lehre von der predigt" (1905). Hj.H-t. Geiinau [ga'jl-], by i preussiska reg.-omr. Wies-baden (Hessen-Nassau), vid Lahn, har två alkaliska kalkhaltiga källor, hvilkas vatten utsändes som läskedryck. Preussiska staten är egare af källorna och utarrenderar dem. Ln. Geinitz [ga7]-]. 1. HannsBrunoG., tysk geolog, f. 1814, d. 1900, blef 1850 professor i mineralogi och geologi vid polytekniska skolan i Dresden, 1846 inspektor vid mineralogiska museet därstädes och 1857 föreståndare för detsamma samt afgick från båda dessa befattningar 1894. Han författade en mängd geolpgisk-paleontologiska arbeten öfver hufvudsakligen Sachsens sekundära bergformationer, t. ex. Das quadergebirge öder die kreideformation in Sachsen (1850), Die versteinerungen der grauwac-kenformation in Sachsen (1852-53), Die versteinerungen der steinkohlenformation in Sachsen (1855) och Geognostische darstellung der steinkohlenformation in Sachsen (1856). - 1863-79 utgaf G. (jämte G. Leonhard) "Neues jahrbuch fur mineralogie, geologie und palæontologie". 2. Franz Eugen G., den föregåendes son, tysk geolog, f. 1854 i Dresden, professor i geologi vid universitetet i Rostock, har författat bl. a. Beitrag zur geologie Mecklenburgs (1880), Die flötzformationen Mecklenburgs (1883), Geologischer führer durch Mecklenburg (1899) och Die eiszeit (1906). E. E. Geirangerfjorden, den sydligaste och smalaste armen af Storfjorden på Söndmöre (Norge), intager genom sin storartade, vilda naturskönhet en hög rang bland de norska fjordarna. Den omslutes på båda sidorna af lodräta, ända till 1,700 m. höga fjäll i vackra formationer. Här och där störta mindre älf var ned i fjorden, och de få gårdar, som ligga omkring dess stränder, tyckas hänga, likt fågelbon, på fjällväggarna. Ö. A. ö. Geiregat [chéVrechat], Pieter, flamsk författare, f. 1828 i Gent, d. 1902, fördes af sin läslust öfver från faderns handtverk, ljusstöperiet, till litteraturen och var 1855 med om att uppsätta "Gazette van Gent", hvars hufvudredaktör han blef. Han l författade en mängd arbeten inom olika grenar af vitterheten, företrädesvis skildrande de lägre ståndens lif, såsom Het werkmansleven (1849), Verhalen nit den ouden tijd (1854), Volksverhalen (1860). Sofia (1872), eller historiska berättelser, såsom Karel de stoute (1876), samt sorgespel och farser. Geirmundr heljarskänn [ge7 j r-;-skin n], norsk vikingakonung, nybyggare på Island, f: omkr. 845, d. omkr. 915, var son till en kung Hjorr i Rogaland eller Horöaland, som gift sig med en härtagen konungadotter från Bjarmaland, Ljüfvina. Sitt binamn Ji el jar skinn ("helvetesskinn") fick G. liksom brodern Håmundr på grund af sin mörka hy. Då kampen om herraväldet öfver Norge pågick mellan Harald Hårfager och fylkeskonungarna, var G. ute i vikingafärd, och vid sin hemkomst fann han, att Harald lagt under sig äfven hans rike, Rogaland. Hellre än att underkasta sig Harald drog G. till Island (omkr. 895), där han tog land på västland^