871 Geirröd - Geiserik 872 Bland landnamsmännen var han en af de allra förnämaste och rikaste. Många islänningar i våra dagar uppge sig kunna leda sin ätt till honom. R- N-g. Geirröd [ge'jr-], isl. Geirretir. 1. En konung, som omtalas i Eddasången Grimncsmal. G. och hans broder Agnar blefvo en gång under sina gossår, då de roade sig med fiske, stormdrifna till ett främmande land, hvarest de under följande vintern fingo härbärge i en bondkoja. Bonden fostrade G. och hustrun Agnar. Om våren lämnade bonden dem ett skepp, och hemresan gick lyckligt för dem. Men när de kommo till land, sprang den yngre, G., ur skeppet samt stötte med detsamma ut det igen, under det han uttalade en ond önskan öfver sin kvarlämnade broder. G. gick sedan hem och blef tagen till konung i sin aflidne faders ställe. - Bonden och hans hustru voro i själfva verket Oden och Frigg. Oden skröt en gång för sin maka öfver, att hans fosterson hade blifvit konung, hvaremot hennes fosterson, Agnar, måst taga sin tillflykt till en jättekvinnas håla. Frigg vredgades däröfver och påstod, ehuru utan grund, att G. var matsnål och försummade gästvänskapens plikter. Oden förnekade detta och slog vad med sin hustru därom. Frigg sände sin kammartärna till G. och bad honom taga sig till vara för en trollkunnig man, som kunde igenkännas därpå, att ingen hund fanns så årg, att han vågade rusa på den mannen. Detta passade in på en kring-vandrare, som kallade sig Grimner, men ej ville lämna närmare besked om sig. Konungen lät då pina mannen genom att sätta honom mellan två eldar i salen; där satt han i åtta dagar och kvad då sången Grimnesmal. I slutet af sången, som är af mytologiskt innehåll, uppenbarar sig Grimner såsom Oden, och G. steg då upp för att taga Oden från eldarna, men snafvade och föll framstupa på sitt halfdragna svärd, hvilket blef hans bane. - 2. En jätte, om hvilken följande berättas i den yngre Eddan. Loke hade en gång för att roa sig lånat Friggs falkhamn och flög till G:s gård, där han sag ett stort hus. Han satte sig där och sag in genom fönstret. G. lät fånga honom, och då han sag falken i ögat, märkte han, att det måtte vara en mänsklig varelse, samt befallde honom att tala, .men Loke teg. G. läste då in Loke i en kista och lät honom svälta i tre månader. Efter deras förlopp tillstod Loke, hvem han var, och löste sitt lif genom ett löfte att föra Tor utan hammaren och starkhetsbältet till G:s gård. Detta skedde, men under vägen lånade Tor af en jättekvinna, som hette Grid och var moder till den tyste asaguden Vidar, hennes starkhetsbälte, järnhandskar och staf. När Tor kom till den stora ån Vimur, spände han bältet om sig och stödde sig mot strömmen vid Grids staf; men vattnet växte, så att det slutligen gick Tor öfver axlarna. Denna öfversvämning vållades af G:s dotter Gjalp, men Tor träffade henne med en sten och dref bort henne. När Tor sedan kom till G., fanns i härbärget blott en stol, på hvilken Tor satte sig. Han märkte då, att stolen höjde sig, hvarför han satte Grids staf mot taksparrarna och tryckte ned stolen. Därvid uppkom ett stort brak och skri; ty G:s döttrar Gjalp och Grep hade varit under stolen och Tor hade brutit ryggen af bägge. Tor inbjöds därefter i salen till lek med G. Denne kastade en glödande järnvigge mot Tor, men han fångade den i luften med järnhandskarna. G. gömde sig bakom en järnpelare, men Tor kastade viggen så, att den gick genom pelaren, genom G., genom väggen och utanför ned i jorden. - Myten om Tors färd till G. synes ha varit mycket omtyckt; den omnämnes hos flera skalder och förekommer äfven, ehuru i omskapad form, hos Saxo Grainmaticus och i andra senare berättelser. Th. W.* Geir-Skogul [ge'jr-], isl. Geir-Skognl, nord. myt., "den spjutväpnade Skogul", en valkyrja. Se Skogul. Th.W.* Geirsoddr [ge'jrs-], spjutudd, förekommer i det gamla talesättet märka sik geirs oddi, märka sig med spjutudd. I Ynglingasagan, som förvandlat asaguden Oden till en historisk person, säges, att Oden, när han var nära döden, lät märka sig med spjutudd och tillegnade sig alla vapendöda män. Det var nämligen forntidens tro, att endast sådana kunde komma till Valhall, hvaremot sotdöden förde till Hels boning. - Seden att märka sig med geirsoddr, för att undgå att komma till Hel, omtalas emellertid endast i mytiska fornsagor, och något historiskt säkert exempel därpå torde näppeligen kunna uppvisas. Th. W.* Geirstada-Alf [ge'jr-]. Se Olaf på Geirstad. Geirvimul [ge'jr-; "den spjutforsande"], nord. myt., mytisk flod, som jämte flera andra dylika omnämnes i Eddasången Grimnesmal. Th. W.* Geisa [gä'j-], lapskt ord, som betyder att med klöfjade renar flytta till ny betesplats. Geisa, ung. Géza [gë'sa], furste af Ungern 972- 997. Under dennes tid började Ungerns ombildning till ett kristet, europeiskt konungarike. Vid sin tronbestigning förbjöd G. röfvartågen till utlandet och slöt snart därefter fred med kejsar Otto den store samt gaf tyska, bömiska och italienska missionärer tillträde till landet. Åt sin son Stefan den helige (se d. o.) skaffade han en bajersk prinsessa till hustru, och med henne kommo riddarväsen, industri och handel till landet. Själf lät G. af sin kristna gemål, den siebenbürgska prinsessan Sarolta, förmå sig att taga dopet, men fortsatte i alla fall att offra åt de gamle gudarna. Då Adalbert, biskop af Prag, gjorde honom förebråelser härför, svarade han, att han var rik nog att offra både åt den kristne guden och de hedniske gudarna. Fullständig seger vann kristendomen i Ungern först under G:s son Stefan. K. B. W. Geisenheim [gajsenhajm], stad i preussiska reg.omr. Wiesbaden (Hessen-Nassau). vid Rhen. 3,773 inv. (1900). Vinodling. Läroanstalt för vin-, frukt-och trädgårdsodling med försöksstation. (J. F. N.) Geiserik [ge'j-], rättare Gaiserik 1. Genserik, vandalisk konung, hvilken 427 efterträdde sin halfbroder Gontharis (Gunderik) som konung öfver de astingiske vandalerna och de med dem förenade alanerna i södra Spanien. Med sina vandaler och alaner öfvergick G. under ännu ej fullt utredda och inom den historiska forskningen omstridda omständigheter 429 till Afrika för att där grunda ett eget rike. Där kom G. snart i delo med den västromerske ståthållaren Bonifatius (se d. o.), besegrade dennes här och intog staden Hipporegius (431). G. fortsatte under de följande åren sina eröf ringar och intog 439 äfven själfva staden Kartago, som enligt ett 435 mellan honom och kejsaren afslutadt stillestånd undantagits från det till honom upplåtna området (östra Numidien och