grubers folkdramer). G. tillhörde 1877-80 Stadt-teatern i Leipzig och gaf sedan långvariga gästspel bl. a. i Amerika. E. F-t. Geitel [ga'j-], Hans, tysk fysiker, f. 1855, sedan 1880 öfverlärare vid hertigliga gymnasiet i Wolfenbüttel, har tills, med sin kollega Julius Elster (f. 1854, sedan 1881 öfverlärare, professor) utfört mycket betydelsefulla experimentalarbeten på elektricitetens område. Särskildt ha deras undersökningar ang. luftelektriciteten varit banbrytande (jfr Luftelektricitet), och de ha vidare ingående studerat de fotoelektriska fenomenen. Härvid upptäckte de (1889) alkalimetallernas stora ljuskänslighet och visade (1894), att den fotoelektriska verkan af planpolariseradt ljus är störst, när (enligt den elektromagnetiska ljusteorien) ljusets elektriska svängningar försiggå i infallsplanet. 1901 lyckades de ur atmosfären uppsamla små mängder radioaktiva ämnen på negativt laddade metalltrådar och ha efter denna tid egnat sig äfven åt undersökningar ang. radioaktiviteten. G. N. Geitlin [gejt-], Gabriel, finsk universitetslärare, filolog, f. 1804 i Nådendal, d. 1871, sysselsatte sig först med studier i ryska språket och blef vid Helsingfors universitet lektor i detta språk, öfver hvilket han utgaf en ordbok, Ryskt och svenskt handlexikon (1833-34). Sedermera egnade han sig åt orientaliska studier och utgaf bl. a. Principia grammatices neopersicæ (1839-46), ett af vet. akad. i Petersburg belönadt arbete, samt Beskrifning öfver det finska universitetets muhammedanska myntsamling (1863). 1835-49 var G. professor i orientalisk litteratur och därefter i biblisk exegetik. Med sin grundliga kunskap i finskan gjorde han det finska bibelverket stora tjänster och utgaf också delar af bibeln i finsk öfversättning. 1850 blef han, med bibehållande af sin professur, kyrkoherde i Esbo. G. deltog som representant för prästeståndet i landtdagarna 1863-64 och 1867. Jfr W. Lagus' "Minnestal" (i Finska vet. soc:s akter, X). F. G.* Geitner [ga'jt-], Ernst August, tysk industriidkare och kemist, f. 1783, d. 1852, inrättade 1810 i Lössnitz en kemisk fabrik. Samtidigt med Lassaigne uppfann han (1819) konsten att med kromsyreföreningar färga garn och tyg af såväl animaliskt som vegetabiliskt ursprung. 1824 -uppfann han ny-silfret, argentan, som han genast började tillverka i stor skala. 1825 flyttade Kan sin fabrik till Schneeberg. Geitonogami [gej-; af grek. gei'ton, granne, och ga'mos, äktenskap], bot., betecknar den form af allogami (se Autogami), som består däri, att en blomma pollineras med pollen från en grannblomma, tillhörande samma individ eller t. o. m. samma blomställning som den själf. Exempel erbjuda kompositéer, umbellater m. fl. Se vidare Pollination. H. Hn. Gejd [gejd; af eng. guide, ledskena]. mek., maskinelement, afsedt att styra fram- och återgående maskindelar i deras rätliniga rörelse, t. ex. tvärstycket på en ångmaskin. Gejden utföres i många former, såsom fasta plan, linjaler, skenor, kolonner m. m., utefter eller mellan hvilka den ifrågavarande maskin delen löper. Äfven ledskenor för hisskorgar pläga kallas gejder. E. R-r. Gekrönter blumenorden [ge-], ty. Se Pegnitzorden. Gela [ge'la], grek. Γελα, forngrekisk stad på Siciliens södra kust, grundlades omkr. 690 f. Kr. af dorer från Rhodos och Kreta. Staden förkofrade sig hastigt och utsträckte i 6:e årh., under envåldshärskarna Kleandros och Hippokrates, sitt välde öfver en stor del af Sicilien. Gelon, Hippokrates' efterträdare, tog sitt residens i Syrakusa och öfverlämnade styrelsen i G. åt sin broder Hieron. Sedermera öfver-flyglades G. alltmera af det närbelägna Akragas (Agrigentum), en koloni från G., härjades 405 af kartagerna och råkade slutligen alldeles i förfall. Några fornlämningar af den gamla staden, bl. a. ett Zeustempel af väldiga dimensioner, finnas i närheten af -det nuv. Terranova. 1907 företogos utgräfningar vid G., hvarvid bl. a. statyfragment påträffats. N. om G. utbredde sig de för sin stora fruktbarhet ryktbara Geloiska fälten (Campi Geloi). l G. dog (456 f. Kr.) skalden Aischylos, och man visade sedan länge en af staden öfver honom upprest minnesvård. A. M. A. Gela. Se Guadalcanar. Geiadan, Cynocephalus gelada, zool. Se Babianer. Gelasio Gayán y Junio [chela'siå gaja'nichuni'å], pseudonym för J. N. Gallego (se denne). Gelasius, romerska påfvar. 1. G. I (492- 496), till födseln romare, arf de efter sin företrädare Felix III kampen med kejsar Anastasius och patriarken Eufemios af Konstantinopel, hvarvid han i största möjliga utsträckning häfdade Eoms primat gentemot både synoder och biskopar. Han proklamerade den romerska stolens befogenhet att utan vadrätt af göra appellationer från alla delar af världen, att utföra synodernas beslut och att kassera alla andra biskopars domar. Denna den romerska stolens särställning härleder han (i "Decretum.de libris recipiendis et non recipiendis") från Kristi ord till Petrus (Matt. 16: 18). Nyssnämnda aktstycke utgör väl i sin nuv. form ett från olika tider härrörande konglomerat, men hufvuddelen, som innehåller hvad man kunde kalla det första index librorum prohibitorum (se d. o.), torde härröra från en romersk synod 496. Dekretet innehåller en förteckning öfver bibelns kanoniska böcker, en utredning rörande Eoms primat äfvensom de patriarkerna i Antiokia och Alexandria tillkommande rättigheterna, en förteckning öfver erkända synoder (Nicæa, Efesos, Chalcedon), en förteckning öfver skrifter, som godkänts af den katolska och apostoliska kyrkan, samt en uppgift öfver kätterska böcker, som icke kunde godkännas. - Till den kejserlige "ståthållaren" Odovakar intog G. en fientlig hållning, hvaremot hans förhållande till Teoderik var godt. G. är författare till åtskilliga dogmatiska och polemiska skrifter, bl. a. en afh. De duabus naturis in Christo. Huruvida det s. k. Sacramentarium Gelasianum kan återföras på honom, är omtvistadt. Mot tidens villomeningar (manikéer och pelagianer) uppträdde G. med stränghet. Den romerska kyrkan räknar honom till sina helgon. Litt.: Roux, "Le pape S. Gelase I" (1880), Langen, "Geschichte der römischen kirche von Leo I. bis Nikolaus I." (1885), Zahn, "Geschichte des neutestainentlichen kanons" (1890). - 2. G. II (1118-19), eg. Johannes från Gaeta, urspr. munk i Monte Cassino, där han