förvärfvade stor skicklighet i latinska språkets behandling, blef kansler hos påfven Urban II och senare kardinal. På synoden i Rom 1116 stödde han Paschalis II:s mera försonliga politik i investiturfrågan gentemot det oförsonliga partiet. Omedelbart sedan han efter Paschalis' död 1118 valts till påfve, tillfångatogs han af Cencius Frangipani, men blef snart åter frigifven. Vid underrättelsen om G :s val ryckte kejsar Henrik V, missnöjd öfver att valet företagits utan hans medverkan, i ilmarscher mot Rom. G. flydde då till Gaëta, där han mottog vigning. Sedan kejsaren förgäfves sökt med G. komma till en förlikning i investiturfrågan, uppsatte han Mauritius Burdinus, ärkebiskop af Braga, till motpåfve under namnet Gregorius VIII. Sedan G. bannlyst kejsaren, återvände han efter dennes af tåg till Rom, men måste snart åter fly, denna gång till Frankrike, där han 1119 holl en synod i Vienne. Därifrån begaf han sig till Cluny, där han 18 jan. s. å. afled. Litt.: Langen, "Geschichte der römischen kirche von Gregor VII. bis Innocens III." (1893). T. H-r. Gelasius a Sa'ncta Catharina. Se Dobner. Gelatin [ʃelatīn; af lat. gelare, bringa till stelning]. Se Lim. Gelatina caragheen [-gin]. Se Caragheen. Gelatindynamit [ʃel-]. Se Dynamit, sp. 1168. Gelatinera [ʃel-; se Gelatin], kem., öfverföra ett löst kolloidalt ämne (sol) till det fasta, geléartade tillståndet (se Gelé). I det dagliga lifvet åstadkommes gelatinering vanligen genom afkylning af limhaltiga vätskor, såsom buljong, fiskspad eller pektinhaltiga fruktsafter (fruktgelé). H. E. Gelatineradt bomullskrut [ʃel-]. Se Bomullskrut, sp. 1061. Gelatinglycerin [ʃel-], bot., ett inbäddningsmedel för mikroskopiska preparat, bestående af en blandning af i vatten upplöst gelatin, glycerin och något antiseptiskt ämne, såsom karbolsyra, kamfer eller tymol. G. L-m. Gelatinkapslar [ʃel-]. Se Lim. Gelatinkräfta [ʃel-], med. Se Kräfta. Gelatinplåt [ʃel-] 1. Bromsilfvergelatinplåt. Se Fotografi, sp. 991. Gelbholz [ge'lbhålts], ty. Se Gulholts. Gelcich [geltsitj], Eugen, österrikisk nautiker, f. 1854 i Cattaro, direktör för navigationsskolorna i Cattaro, Lussinpiccolo och Trieste, 1898 direktör för handels- och nautiska akademien i Trieste och 1902 centralinspektor för den kommersiella och nautiska undervisningen i Österrike vid undervisningsministeriet i Wien. Den 1897 genomförda reformen af navigationsskolorna är till största delen hans verk. Utom afhandlingar i facktidskrifter (bl. a. Kritische studien zur Colnmbusgeschichte, i "Zeitschrift d. gesellschaft f. erdkunde") har han bl. a. författat Theorie des schiffsmagnetismus etc. (1878), Grundzüge der physischen geographie des meeres <1881), Kartenkunde (med Sauter, 1894, 3:e uppl. 1901; i "Sammlung Goschen"), Die astronomische bestimmung der geographischen koordinaten (1904; 7:e delen af Klars "Erdkunde") samt handböcker i urmakarkonst. Wbg. Gelderland [che'l-], ty. Geldern, provins i Nederländerna, omgifven af Zuiderzee, Overijssel, Westfalen, Rhenprovinsen, Limburg, Nord-Brabant, Syd-Holland och Utrecht. 5,081 kvkm. 620,363 inv. (1906), 122 inv. på 1 kvkm., däraf 2/3 protestanter och 1/3 katoliker. Landet vattnas af floderna Maas (gränsflod mot Nord-Brabant) och Rhen med dess mynningar: Waal, Lek och Ijssel (med tillflödena Oude Ijssel och Berkel) samt flera kanaler. Landskapet Veluwe, mellan Zuiderzee, Ijssel och Rhen, har några lägre åsar och är ett magert geestland, hvaremot Betuwe, mellan Maas och Waal, är flackt och synnerligen bördigt. Af hela arealen äro endast 24 proc. åker, medan 26 proc. äro ängs- och betesmarker, 24 proc. naken hed och 15 proc. skogsmark. Hufvudstad är Arnhem. Om G:s historia se Geldern. (J. F. N.) Geldern [ge'l-], fr. Gueldre. 1. Hertigdöme i det forna Tyska riket, vid Nedre Rhen och Ijssel, gränsade till Friesland, Westfalen, Brabant, Holland och Zuiderzee. Det beboddes ursprungligen af sigambrer och bataver, sedermera af franker och utgjorde en del af deras rike (af konungariket Austrasien). Efter karolingiska rikets upplösning kom det till Tyskland och bildade på 1000-talet tillsammans med Wassenberg ett rikslän, som 1079 af Henrik IV upphöjdes till grefskap. Efter grefve Gerhard III:s död sönderföll detta län i två delar, af hvilka sonen Gerhard IV (1104--31) erhöll endast G., med hvilket Henrik I (1131--82) förenade Zutfen (1179). Rainald II (1320--43) blef till belöning för de tjänster han gjort kejsar Ludvig af Bajern upphöjd till hertig 1339. Det hertigliga husets manliga linje (Geldern-Nassau) utdog redan 1371, då en häftig arfsstrid utbröt (geldernska arfföljdskriget 1371--79) mellan två adelspartier, af hvilka det ena hyllade Rainald II:s dotter Matilda, änka efter grefve Johan af Kleve, och det andra den sjuårige Vilhelm af Jülich, den aflidne hertigens systerson. Den senares seger (1379) medförde för en kortare tid G:s och Jülichs förening till ett hertigdöme (1383--1423). Huset Egmont erhöll 1423 genom arfsrätt G. och regerade första gången t. o. m. år 1472, då G. jämte Zutfen genom köp införlifvades med hertigdömet Burgund. 1492 lyckades emellertid Karl af Egmont (d. 1538) komma i besittning af sitt arfland, men råkade därigenom med kejsar Karl V i en långvarig strid, som först 1528 slutades genom ett fördrag i Gorinchem, då G. förklarades för kejserligt län. Mot nämnda fördrags bestämmelser testamenterade Karl emellertid sitt land åt hertig Vilhelm af Kleve-Jülich-Berg, hvilken dock redan 1543 måste afstå sin nya besittning till habsburgska huset. G. införlifvades då definitivt med Nederländerna. Under nederländska frihetskriget slöt sig en del af G., holländska G., 1579 till unionen i Utrecht, medan den andra, spanska G., blef huset Habsburg trogen. Genom westfaliska freden blef det holländska G., Nedre G. (se Gelderland), en af Förenta Nederländernas provinser, medan den andra delen, Öfre G., fortfor att tillhöra huset Habsburg (Spanien). Genom freden i Utrecht (1713) skiftades Öfre G. mellan Preussen, Österrike och Nederländerna, förenades under franska revolutionskrigen genom frederna i Basel (1795) och Lunéville (1801) till ett franskt departement, Roer, men delades enligt Wien-kongressens beslut (1815) mellan Preussen och Nederländerna. Jfr Nijhoff, "Gedenkwaardigheden uit de geschiedenis van Gelderland" (ny uppl., i 6 bd, 1851--75) och