Gellaberg, det högsta af de inom Skåne, i trakterna n. om Ringsjön, befintliga basaltbergen; dess hjässa ligger omkr. 50 m. öfver foten. E. E. Gellèe [ʃəle] 1. Gillé [ʃile], Claude, kallad Claude Lorrain, Frankrikes mest berömde landskapsmålare, f. 1600 i Chamagne vid Mirecourt i dåv. Lothringen (däraf tillnamnet Lorrain, Lothringaren), d. 9 dec. 1682 i Rom, förlorade vid 12 års ålder sina föräldrar och måste då taga sin tillflykt till sin äldste broder, som var träsnidare i Freiburg im Breisgau, och under hvilkens tillsyn han lärde att teckna arabesker och ornament. Vid 15 års ålder fick han åtfölja en släkting till Rom, och 18 år gammal begaf han sig till Neapel, där han i två år uppehöll sig hos en målare från Köln, G. Wals, hos hvilken han studerade arkitektur och perspektiv samt därmed tillegnade sig två element, som skulle komma att utgöra en högst betydande insats i hans konsts framtida storhet. Han återvände till Rom, men var då så fattig, att han hos en målare A. Tassi, i hvars ateljé han fick inträde, mera uppträdde i egenskap af tjänare än som elev. Tassi, som var högt uppburen i Rom, hade fått i uppdrag att i kardinalernas konklav måla arkitektoniska ornament, perspektiv, sjöstycken och landskap; och då han var både sjuklig och gammal, kom det honom väl till pass att ha en medhjälpare, som var skicklig nog. I denna skola dröjde G. ända till våren 1625, då han återvände till sitt fosterland. Sedan han en tid arbetat i Nancy under målaren de Ruet, som han hjälpte att dekorera hvalfven i karmelitkyrkan därstädes, begaf han sig åter till Rom 1627. Den, som då behärskade konsten i Rom, var en annan fransman, Nicolas Poussin, hvilken samlat kring sig en skara af framstående konstnärer. G. kunde icke undgå att röna det största inflytande af sin landsmans stora stil och höga uppfattning af naturen. Han torde äfven ha påverkats af landskapsmålaren Paul Bril, Annibale Carracci och Adam Elsheimer. Men för öfrigt är det sant, hvad Charles Blanc så vackert säger, att Claude Lorrains verklige läromästare var solen. Under alla tider på dagen studerade han dennas verkningar, och han hade i sin härliga omgifning tillfälle att se dessa i den mest storartade form te sig inom ett idealt landskap, smyckadt med det mest passande och stilfulla staffage i världen. Sålunda lärde han sig det, i hvilket han är oupphunnen, nämligen att måla luften och ljuset i dettas många skiftningar, men icke upprörda af storm och regn eller grumlade af mörker, utan harmoniska, elyseiskt förklarade, såsom om de tillhörde en annan, bättre värld, eller såsom skalden måste föreställa sig luft och ljus och tillsammans med dem äfven naturens alster, framsprungna i en lycksalig guldålder, under hvilken äfven verken af människans hand nått en hög och ideal fullkomning. - Med den tyske målaren Sandrart, som på latin tecknat hans lif, lefde G. i förtrolig vänskap. Skillnaden mellan de båda konstnärerna angifver Sandrart så, att då han själf uppsökte klippor af besynnerlig form, underliga trädstammar, vattenfall och stora ruiner, målade G. tvärtom föremål af enklare form, som från andra planet perspektiviskt förminskades mot horisonten. G. blef snart känd ej endast i Rom, utan äfven i hela Italien och Spanien samt fick beställningar från många håll. Påfven Urban VIII gick därvid i spetsen, kardinalerna följde hans exempel, och sedan kommo utländska furstar, främst konungen af Spanien, som beställde åtta sjöstycken med ämnen ur bibeln. Medan G. arbetade på en af dessa kompositioner, fick han veta, att en kopia af en förfalskare redan var såld på förhand till högt pris såsom varande original. Dylika förfalskningar, som bedrefvos i stor skala, ledde därhän, att G. beslöt att af alla sina taflor behålla en skiss med anteckning på dess rygg af köparens namn, datum och ibland äfven priset. Dessa utkast samlades i en särskild bok, som han kallade "Libro d'invenzione ovvero libro di verità". De äro med kraftig hand laverade i tusch, utgöra till antalet ej mindre än 200 och befinna sig f. n. hos hertigen af Devonshire i England. Ett faksimile, under namn af Liber veritatis, utfördes af Richard Earlom och utgafs i London 1774-77. Men G. var likväl icke genom detta medel fullt skyddad i sin produktion. Genom besök i hans ateljé fingo förfalskare tillfälle att tillegna sig hans idéer, så att han till slut nödgades stänga sig

Gamla hamnen i Messina. Efter målning af Claude Lorrain. inne och lämna tillträde endast till några få förtrogna. När G. blef gammal och giktsjuk, kunde han ej heller längre komma ut i naturen, utan med sina lifliga minnen af forna studier fullbordade han dessa ideala landskap, hvilka i likhet med Poussins blifvit kallade historiska, såvida man ej, med Ch. Blanc, vill skilja mellan Poussins som "historiska" och G :s såsom "arkadiska", beroende på det i dem anbragta staffaget. Men den ideala uppfattningen hindrar ej hans bilder, i synnerhet under hans bästa tid, att äfven vara sanna. Detta ser man icke blott af hans sätt att måla luftperspektivet, ljusslöjan öfver fjärran liggande föremål, utan särskildt af den säkerhet, hvarmed han karakteriserar de trädslag, stenekar och kastanjer, som han företrädesvis målar. Han egde, som Sandrart säger, förmågan att skilja olika träd från hvarandra i anseende till stam, grenfall, löf och