Sydväst-Afrika o. s. v.). Den bebor endast öppna slätter och kan synnerligen länge afstå från att dricka vatten, enär den släcker sin törst genom att förtära en del saftiga växter. I sina horn eger den ett mycket verksamt försvarsvapen. Djuret har ofta identifierats med mytologiens enhörning. Det är en af sköldhållarna i Kapkoloniens vapen. ^L--e. Gemsen [ge'm-], Stengeten l. Alpgeten, Capella rupicapra l. Rupicapra tragus, zool., hör till slidhornsdjurens grupp inom hofdjurens ordning och igenkännes på sina rakt uppåt riktade horn, hvilka ha spetsen böjd i krok bakåt och nedåt. Kroppslängden stiger till 1,1 m., höjden öfver bogarna till 75 cm. och vikten ända till 45 kg. Hornen äro, mätta utefter böjningen, 25 cm. samt gröfre hos bocken, färgen är växlande: under sommaren smutsigt rödbrun eller roströd, med en svartbrun rand utefter ryggen, undertill ljust rödgul, om vintern däremot mörkbrun eller glänsande brunsvart, på buken hvit. -- <img l>

Gemsen träffas ej blott i Alperna, utan äfven på södra Frankrikes, norra Spaniens, Abruzzernas, Dalmatiens och Greklands berg, Karpaterna, Transsylvanska alperna, Krim och Kaukasus. Under kvartärperioden lefde den n. om Alperna i Tyskland, Frankrike, Belgien etc. Där gemsen skonas, tillhör den egentligen det öfre skogsbältet, hvarifrån den sommartiden i större eller mindre antal begifver sig högre upp på bergen för att under flera veckor uppehålla sig i närheten af firnsnön och gletscherna. En del djur vistas dock nästan beständigt ofvanför skogsområdet, men flertalet uppehåller sig äfven under sommaren i nämnda skogsbälte. Vid dagens inbrott begifver gemsen sig på bete och stiger då nedåt; förmiddagen använder den till att i lugn idissla, vid middagstiden stiger den långsamt uppåt, hvilar ånyo på eftermiddagen, betar ännu en gång mot aftonen och lägger sig efter skymningens inträde till hvila på något väl skyddadt ställe. Gemsen lefver dels ensam, dels i smärre flockar, stundom dock i skaror af ända till 50 djur. I Schweiz är den sällsyntare, men i Österrike, på Bajerns alper och Karpaterna talrikare. Den klättrar med utmärkt snabbhet, säkerhet och djärfhet på de farligaste ställen, och äfven som svårt sårad flyr den bort på de eländigaste stigar. Gemsen är utomordentligt vaksam, dess lukt, syn och hörsel äro högt utvecklade, och det blir därför svårt för fiender att bemäktiga sig densamma. Då en flock gemser hvilar, utställas skiltvakter, som pipa gällt, stampa i marken och, åtföljda af de öfriga djuren, genast begifva sig på flykten, då de märka någonting misstänkt. Också är stengetsjakten ytterligt mödosam och ofta förbunden med lifsfara. Under senhösten försiggår parningen, och i slutet af april eller i början af maj föder honan en unge (sällan två), hvilken inom några timmar följer modern och mycket fort lär sig klättra. Fångad som ung, blir gemsen mycket tam och är då icke svår att underhålla, men fortplantar sig blott högst sällan i fångenskapen. ^{C. R. S.}* Gemshorn [ge'ms-; af ty. gems, stenget], mus., ett slags 4--8 fots register i orgeln, med koniska metallpipor och mild hornklang. ^{A. L.}* Gemsjö, socken. Se Jämshög. Gemsrot [ge'ms-], bot. Se Doronicum. Gemünd [ge-]. Se Gmünd. Gemünden [ge-], stad i bajerska reg.-omr. Unterfranken, mellan Rhön och Spessart, vid frankiska Saales förening med Main. 2,187 inv. (1900). Gamla fästningsverk, vacker gotisk kyrka, rådhus i renässans (från 1593). Idiotanstalt. Sågverk och trävaruhandel. Gemyt [ge-], ty. gemüth, sinnelag, själ; hjärtevärme. -- Gemytlig, godmodig, treflig. gen., förkortning för lat. genitivus och genus. Gena, lat., anat. Se Kind. Genant [ʃena'ŋt]. Se Gêne. Genant, förv. Detta ord förekom under 1600- och 1700-talen i flera olika betydelser. 1. Afgift, som frälsemän upptogo af ofrälse, hvilka hämtade malm ur s. k. frälsegrufvor. -- 2. Ett årligt visst understöd, som pastorerna i södra Sverige enligt gammal praxis gåfvo företrädarens änka. -- Genantborgare, en person, som drifvit borgerligt yrke, men slagit sig i ro med bibehållande af burskap och delaktighet i borgerliga rättigheter. ^Kbg. Genappe [ʃəna'p], by i belgiska prov. Brabant, vid Dyle. 2,074 inv. (1902). Tillverkning af ylle- och bomullsväfnader. Historiskt bekant genom Blüchers kraftiga förföljande af de vid Waterloo slagne fransmännen (18 juni 1815). Genarp, socken i Malmöhus län, Bara härad. 6,338 har. 1,934 inv. (1907). Annex till Lyngby, Lunds stift, Bara kontrakt. Genast [g<over>e</over>-], Eduard Franz, tysk skådespelare och sångare, f. 1797 i Weimar, d. 1866 i Wiesbaden, debuterade 1814 i Weimar, öfvertog 1828 teatern i Magdeburg och fick 1829 lifstidsengagemang i Weimar. Han var lika utmärkt som sångare (basbaryton) och skådespelare. G. komponerade bl. a. operan Die verräter auf den Alpen och utgaf Aus dem tagebuch eines alten schauspielers (4 bd, 1862--66). Genberg, svensk släkt, hvars stamfader i början af 1700-talet inflyttade från Norge och som tagit sig namn efter boplatsen, Genvalla, Sunne socken, Jämtland. 1. Paulus G., akademisk lärare, statsråd, biskop, f. 13 april 1811 i Brunflo socken i Jämtland, d. 29 sept. 1875 i Kalmar. Sin första uppfostran erhöll han i Frösö skola, hvarefter han begaf sig till Lund, där han 1828 blef student och 1835 filos. magister. 1837 blef G. docent och 1842 adjunkt i romersk vältalighet och poesi. 1843--44 uppehöll han sig i Tyskland, hufvudsakligen sysselsatt med filosofiska studier under Hegels lärjungar Gabler och Michelet, den gamle Schelling m. fl. 1847 utnämndes G. till professor i praktisk filosofi i Lund. På hösten s. å. valdes han till riksdagsman för Lunds