universitet och slöt sig som sådan till reformvännerna samt blef i början af den oroliga mars månad 1848 invald i reformsällskapets styrelse. I april s. å. inträdde han, ehuru tämligen motvilligt, i det nybildade kabinettet samt utnämndes till statsråd <img l>

och chef för Ecklesiastikdepartementet. På denna post kvarstannade han till 1852, då han utnämndes till biskop i Kalmar. Som sådan bevistade han riksdagen 1853--54 samt kyrkomötena 1868 och 1873, vid hvilka han hade plats i kyrkolagsutskottet. G. nämndes äfven till ledamot i den efter det första kyrkomötet nedsatta kyrkolagskommittén och utvecklade i denna egenskap en verksamhet, hvilken ytterligare ökade hans redan förut vunna rykte såsom rättslärd på kyrkolagstiftningens område. Hans reservation angående kyrkolagens formella anordning blef äfven Högsta domstolens mening, hvilket väsentligen bidrog att för den gången afgöra det af kommittén utarbetade förslagets öde. Vid kröningen 1860 blef han teol. doktor, och 1871 invaldes han i Svenska akad. (efter H. Reuterdahl). -- G. var en genialisk och mångsidigt lärd man samt vältalare, äfven på romarspråket. Bland de viktigare handlingar, som tillhörde hans förvaltning af ecklesiastikportföljen, må nämnas utfärdandet af det betydelsefulla cirkuläret 6 juli 1849 ang. reglering af elementarläroverken, hvarigenom grunden lades till de svenska läroverkens omorganisation, samt utfärdandet af de nya universitetsstatuterna af 1852, hvarjämte han hade en rätt betydande andel i det af regeringen 1848 utarbetade representationsförslaget. Som biskop hade han ytterligare tillfälle att gifva prof på sin administrativa duglighet. Hans filosofiska ståndpunkt kan närmast angifvas såsom eklektisk, ty ingen filosof tillfredsställde honom fullständigt. Han sade sig gilla den hegelska metoden, men ville rädda personlighetsbegreppet och satte tron som vetandets komplement samt slöt sig sålunda till den hegelska skolans högra sida, närmast representerad af Gabler. -- Bland G:s skrifter märkas de akademiska dissertationerna De verbo infinito latinorum (1837), De gerundiis et supinis latinorum (1841), De principio philosophiæ moralis (1846), ett par uppsatser i "Studier, kritiker och notiser" (1842--43), Belysning och granskning af hegelska philosophiens hyperboreiska referering (1846, en mot F. G. Afzelius riktad motkritik) och Inträdestal (i Sv. akad:s Handl. ifrån år 1796, del. XLVII). "Valda skrifter af P. Genberg" utgåfvos af O. Svahn (1876--78). J. A. Eklund har meddelat i "Kyrkohist. årsskr." V (1904) "Från en studieresa i Tyskland 1843--1844. Efter P. Genbergs dagboksanteckningar och bref". -- Jfr Sv. akad:s Handl., del. LII (K. J. G. Snoilskys inträdestal), O. Svahn, "Paulus Genberg. Minnesteckning" (1880), samt J. A. Eklund, "P. Genberg. Hans filosofiska åskådning" (1905). ^{A. F.}* 2. Anton G., den föregåendes brorsdotters son, som upptog sin moders namn, målare, f. 20 juni 1862 i Östersund, studerade vid konstakademien i Stockholm 1884--89, vann k. medaljen 1891 för ett snömotiv från hufvudstadens utkanter och har sedan mest målat norrländska fjällmotiv, bl. a. Vinter (utst. 1897, i Konstnärshuset) och Vinterafton (1903, Nationalmuseum). ^{G--g N.} Gendarm [ʃaŋda'rm], fr. gendarme, pl. gendarmes, kallades under senare delen af medeltiden den i järn klädde riddaren. De af Karl VII af Frankrike på 1440-talet inrättade första stående trupperna (de femton s. k. ordonnanskompanierna) bestodo hvar och en af 100 tungt väpnade adliga ryttare (gendarmer) med dessas följen. Snart började man i alla länder använda denna benämning om det hufvudsakligen af adelsmän bestående harneskklädda rytteriet. När adelsmännen under 16:e årh. upphörde att rekrytera rytteriet och bortlade en del af sina skyddsvapen, antogs benämningen kyrassiärer för kavalleritrupperna. Namnet gendarmer nyttjades sedan endast om några tunga rytteriregementen, som tillhörde franska gardet (maison du roi; jfr Garde) och hvilka upplöstes vid revolutionen. I sistnämnda bemärkelse upplifvades det åter under såväl första som andra kejsardömet. Emellertid hade benämningen redan 1792 öfvergått till den för ordningens upprätthållande befintliga trupp, som förut kallades maréchaussée. -- Gendarmeri, i likhet med det franska, har sedermera blifvit infördt i de flesta länder (ej i Sverige). Det kallas i Italien carabinieri reali, i Spanien guardia civil. Det är militäriskt organiseradt, tillhör vanligen armén, tjänstgör både till häst och till fots samt står till såväl civila som militära myndigheters förfogande för deltagande i polistjänst. I krig upprätthåller det polistjänsten bakom arméerna och i fientligt land, som blifvit taget i besittning. Jfr Fältgendarmeri. ^{C. O. N.} Gendarmeri [ʃaŋdarmer<over>i</over>]. Se Gendarm. Gendron [ʃãdrå'], Auguste, fransk målare, f. 1818 i Paris, d. där 1881, elev af Delaroche, studerade i Italien, målade idylliskt poetiska scener ur antikens sagolif (t. ex. Cytheres ö), svärmiska bilder ur de förste kristnes och helgonens lefnad (t. ex. S:t Katarina begrafves af änglar) och ideala genrestycken från renässansens dagar, En söndag i Florens under 15:e århundradet (1855; i statens ego). G. utförde äfven dekorativa arbeten i kyrkan S:t Gervais, i Louvre och i Cour des comptes. ^{C. R. N.}* Gêne [ʃ<over>ä</over>n], fr. (sammandr. af géhenne, jfr Gehenna), urspr. genom tortyr framtvungen bekännelse; plåga; besvär, obehag, tvång, svårighet, bryderi. -- Sans gêne [sã ʃän], fr., utan tvång, obesväradt, ogeneradt, rättfram. -- Genant [ʃena'ŋt], fr. gênant, plågsam, besvärlig, obehaglig, som förorsakar bryderi. -- Genera [ʃen-], fr. gêner, plåga, besvära, orsaka obehag, sätta i trångmål, göra förlägen, bry. Genealogi (af grek. genea', härkomst, släkt, och lo'gos, tal, vetenskaplig undersökning), vetenskapen om släkters ursprung, härstamning och inbördes släktskap, är en af historiens och juridikens viktigare hjälpvetenskaper. Genealogien delas i en teoretisk del, hvari utvecklas grundsatserna för släktläran och visas, huru besläktade ätter särskiljas från hvarandra, samt i en praktisk del, hvilken