närmast är beroende af den tillförda vattenmängden, inställer sig äfven kolsyre- och koloxidbildningen efter vattenmängden. Antages t. ex. en praktisk verkningsgrad af 88 proc., erhålles, om per kg. kol tillföres O,56 kg. vattenånga, en gas med 3,7

Halfvattengasgenerator för gasmaskindrift. proc. kolsyra, 33,6 proc. koloxid, 16,1 proc. väte och 46,6 proc. kväfve, under det att, om 0,94 proc. vattenånga tillföres gasens sammansättning, blir 10,4 proc. kolsyra, 24,3 proc. koloxid, 21,6 proc. väte och 43,7 proc. kväfve. En viss gräns för vattentillförseln, vid hvilken temperaturen i generatorn blir så låg, att reaktionerna upphöra, får ej öfverskridas. Då det vid vissa tillfällen är af vikt att erhålla en så ren bränslegas som möjligt, d. v. s. en gasblandning fri från icke brännbara beståndsdelar, begagnar man sig af den förut omnämnda reaktionen C₂+2H₂0=2CO+2H₂ enbart, hvarvid per kg. af vattenångan förgasadt kol erhållas 3,72 kbm. "teoretisk vattengas" med 3,086 v. e. per kbm., innehållande 50 proc. koloxid och 50 proc. väte. Som förut påvisats, bindes vid denna process värme. Värme måste därför tillföras, hvilket åstadkommes därigenom, att periodvis luft blåses genom kolskiktet, hvarvid värme frigöres och kolens temperatur stiger. Då denna nått hvitglöd, afstänges luften och vattenånga påsläppes, hvarvid temperaturen i generatorn sjunker, under det vattengas bildas. Då temperaturen nedgår till 1,000° C., måste åter varmblåsas med luft. I motsats till den egentliga generator-gasprocessen och halfvattengasprocessen är alltså vattengasprocessen intermittent, och man erhåller som biprodukt egentlig generatorgas. Då varmblåsningen ej har till uppgift att bilda generatorgas, utan endast att höja temperaturen hos kolen, är det af vikt, att kolsyrans sönderdelning i möjligaste mån förebygges, hvarför den erhållna biprodukten vid rätt skött vattengastillverkning är en mycket fattig gas, och vid den af Dellwik uppfunna vattengasprocessen bildas så obetydliga mängder koloxid vid varmblåsningen, att den som biprodukt erhållna gasen ej kan användas som bränslegas. Äfven vid vattengasprocessen försiggår en del af reaktionen enligt formeln C₂+4H₂0 = 2 CO+4H₂, hvarför alltid en del kolsyra medföljer vattengasen. - Den egentliga generatorgasen användes numera sällan och då i sådana fall, där de i generatorn bildade gaserna direkt kunna användas för eldningsändamål utan föregående afkylning och där det fria värmet alltså ej går förloradt. Den höga temperaturen i generatorn förorsakar dock praktiska olägenheter, i det slaggningen försvåras och rosten i generatorn skadas, hvarför man äfven i dylika fall ofta tillverkar half-vattengas för att därigenom nedsätta temperaturen i generatorn. De enda tillfällen, då generatorgas egentligen numera tillverkas, är, då mycket fuktiga bränslen användas och alltså det vid förgasningen frigjorda värmet åtgår för torkning af bränslet. För förgasningen användas vanligen bituminösa bränslen, hvarför dessas flyktiga beståndsdelar afdestilleras i generatorns öfre del. Härigenom kommer den egentliga generatorgasen att innehålla äfven en del tunga kolväten, sumpgas och något väte. Detta gör, att den egentliga generatorgasens sammansättning kan vara ofantligt varierande, beroende på bränslets egenskaper. Samma blir förhållandet med halfvatten gas som äfven oftast tillverkas af bituminösa bränslen. Såsom exempel må anföras gaser, erhållna från en Bildts generator, båda af samma bränsle. Egentlig generatorgas Halfvattengas Kolsyra.................... 2,o proc. 4,9 proc. Koloxid.................... 27,9 » 26,8 » Tunga kolväten ......... 0,1 » 0,4 » Väte........................ 2,6 » 18,1 » Sumpgas................... - 3,5 » Kväfve..................... 67,6 » 46,3 » Halfvattengasen har numera den största användningen på grund af processens högre verkningsgrad och de praktiska fördelar, som vattenångans införande medför. För drift af gasmaskiner tillverkas halfvattengasen vanligen af koks eller antracit, emedan gasen för detta ändamål måste vara fri från tjära (tunga kolväten). Dock har man på senare tider lyckats framställa tjärfria halfvattengaser af fuktiga, bituminösa bränslen, såsom torf och brunkol. Gas framställd af det förstnämnda bränslet har i Sverige fått icke obetydlig användning för drift af gasmaskiner. Vattengas framställes nästan uteslutande af koks och användes i sådana fall, där en hög temperatur erfordras, såsom vid glödlamptillverkning, lödning och svetsning i stor skala etc. På senare tid har den, tillsatt med vissa oljeångor ("karburerad vattengas"), fått användning som reservgas vid lysgasverken (se Lysgas). De första försöken att framställa generatorgas gjordes 1839 af Bischoff vid Mägdesprung på Harz. I Sverige upptogos försöken 1843 af G. Ekman på Lesjöfors, som då konstruerade sin första torfkolsvällugn. (Se Vällning.) Vid gaseldning erhålles en fullständig förbränning af gasen med ett obetydligt öfverskott af förbränningsluft, under det att vid eldning med fast bränsle antingen erhålles ofullständig förbränning eller ock ett betydligt öfverskott af förbränningsluft måste användas. Billigare och i många fall för annan användning odugliga bränslen, såsom stubbar och pinnar, kunna användas, om af bränslet först genereras generatorgas