933 Genljud-Genombrytning 934 fattade i samband därmed för sina furstliga elever åtskilliga pedagogiska skrifter: Théätre d l'it sa g e des jeunes personnes, ou théåtre d'éducation (1779-80), Adële et Théodore, ou lellres sur l'éducation (1782; sv. öfv. 1787) och Les veillées du chäteau, ou cours de morale, å l'usage des enfants (1784). Vid revolutionens utbrott fick hon till följd af sin förbindelse med orleanisterna en viss politisk betydenhet, visade sig flera gånger tillsammans med sina elever både i nationalförsamlingen och i jakobinklubben samt behandlade i boken Lejons d'une gouvernanle å ses éléves (1791) familjen Orleans' hela privatlif. 1793 måste hon emigrera, hvarvid Péthion för hennes säkerhets skull ledsagade henne till England. Under landsflykten uppehöll hon sig först i Belgien, sedan i närheten af Zürich och slutligen i Altona. 1802, när Bonaparte blifvit förste konsul, återvände hon till Paris, där hon erhöll fri bostad och en pension af 6,000 frcs. Vid samma tid började hon att blifva mycket produktiv som romanförfattarinna. De mest bekanta af hennes romaner äro Mademoiselle de Clermont (1802) och La duchesse de la Valliëre (1804), jämte hvilka må nämnas den under landsflykten skrifna berättelsen Les chevaliers du cygne, ou la cour de Charlemagne (1795), som vid sidan af sina sentimentala sedepredikningar innehåller en mängd frivoliteter. Fru G. begagnade ofta den på hennes tid mycket omtyckta memoarformen samt gjorde för det mesta sina egna kärlekshistorier till föremål för sina skildringar. Hon skref lätt och ledigt, men tillika ytligt och hållningslöst. Under de sista åren af sitt lif uppträdde hon ofta polemiskt och försvarade katolicismen mot 1700-talsfilosofernas angrepp, bl. a. i Observations crüiques pour servir a l'histoire UUéraire du 19:me siëcle (1811), Dic-tionnaire crilique et raisonné des étiquettes de la cour, des usages du monde etc. (1818) och Diners du baron d'Holbach (1822), i hvilka skrifter hon angrep Frankrikes mest aktade författare. Af stort intresse äro hennes Mémoires inédils sur le XVIII:me siëcle et la revolution francaise (10 bd, 1825), hvilka innehålla en entusiastisk skildring af hennes egen skönhets och hennes talangers triumf. Icke med orätt har man emellertid kallat den för den minst trovärdiga af hennes romaner. Komantiken bragte hennes romaner i glömska, men ända till sin död holl fru G. en mycket besökt salong, hvarest hon spelade harpa och berättade pikanta anekdoter. Utom det ofvannämnda arbetet "Adële et Théodore" utgafs 1802-23 ett trettiotal af M:me G :s verk i sv. öfv. Litt.: Merlet, "Tableau de la littéra-ture francaise 1800-1815", Bonhomme, "M:me de Genlis" (1885), och Sainte-Beuve, "Causeries du lundi", III. . B- M.* Genljud, fys., uppkommer på samma sätt som eko (se d. o.), men skiljer sig från detta därigenom, att det tillbakakastade ljudet höres så kort .efter det ursprungliga, att det ej uppfattas för sig enbart. K-L.* Genna'di [gen-], Grigorij Nikolajevitj, rysk bibliograf, f. 1826, d. 1880, utgaf bl. a. Literatura russkoj bibliografii (1858), Ukazatel anonimnych knig (Förteckning öfver anonyma böcker), Knizjnyja rjedkosti (Bokrariteter, 1872) och påbörjade ett lexikon öfver ryska författare, Spravotjnyj slovarj o russkich pisateljach i utjenych (2 dlr, 1876, 80). Dessutom utgaf han memoarer af A. V. Chrapo- vitskij (1862) och grefve Ségurs anteckningar om Katarina II (1865). Hans Pusjkin-edition anses däremot misslyckad. A-d J- Genna'dij [gen-], ärkebiskop af Novgorod (1484 -1504), verkade framgångsrikt för den kyrkliga enigheten genom att underordna Novgorods prästerskap under Moskvas ledning och bekämpade kraftigt den s. k. judaiserande sekten i Novgorod. Han redigerade en kyrkoslavisk kodex af bibliska böcker, som blef grundläggande för följande publikationer af liknande slag, dels på grundvalen af äldre cyrilliska texter, dels genom nya öfversättningar från hebreiskan och från den latinska bibelöfversättningen "Vulgata". 1504 måste G. nedlägga ämbetet och dog kort därpå i Tjudovska klostret i Moskva, där han varit arki-mandrit. A-d J. Genna'dios [gen-], patriarker af Konstantinopel. 1. G. I, 458-471, deltog i de monofysitiska striderna. Han efterlämnade ett godt omdöme om sig från olika håll. - 2. G. II (eg. G e o r g i o s Scho-larios), var en af de siste representanterna för bysantinsk lärdom och den grekiska kyrkans förste patriark efter Konstantinopels eröfring af turkarna (1453) samt hennes stödjepelare under den första tiden af deras herravälde. Äfven förde han grekiska kyrkans talan i de bekanta unionsförhandlingarna med Västern (se Ferrara-Florenskonsi-liet). Han fick som patriark äfven världslig uppsikt och jurisdiktion öfver de kristne inom turkiska riket, en anordning, som blef beståndande. 1456 nödgades han nedlägga patriarkvärdigheten och dog mot slutet af 1460-talet. G. var en utomordentligt flitig skriftställare; mest bekant är den på sultanen Muhammed II :s uppmaning affattade trosbekännelsen för grekiska kyrkan i 20 klart formulerade satser. En del af G :s litterära kvar-låtenskap är offentliggjord i Mignes "Patrologia græca" (vol. 160). Litt.: Diomedes Kyriakos, "Historia ekklesiastika" (1887). Hj. H-t. Genne'saret. Se G e n e s a r e t. Gennevads bro, öfver Gennevads å, som i Halland mellan Lagan och Nissan faller ut i Kattegatt. Där blefvo danskarna slagna 30 aug. 1657 af svenskarna under P. Brahe. Genneviiliers [jenviljë], köping i franska dep. Seine, 4 km. n. om Paris. 6,602 inv. (1901; som kommun 10,056). Fruktodling, tillverkning af kemikalier. Genomblåsning, ångm., utdrifning af det vatten, som, då ångan först påsläppes i en ångmaskin, bildas i slidskåp och cylindrar till följd af ångans afkylning i dessa ännu ej uppvärmda maskindelar eller ock kondenserats ur ånga, som kvarstannat vid maskinens stoppande. Genomblåsning företages å ångmaskinen som förberedelse till igångsättning. J. G. B.* Genombrottsdalar. Se Dal, sp. 1130. Genombrytning, krigsv., den anfallsform, i hvilken den anfallande riktar hufvuddelen af sina krafter mot en punkt i eller i närheten af midten af fiendens ställning för att spränga hans trupper i två delar, skilja dessa från hvarandra och slå dem hvar för sig. Napoleon I använde med fördel denna anfallsform, som numera genom eldvapnens långskjutningsförmåga förlorat en stor del af sin förra betydelse. Om motståndaren otillbör-ligen utsträckt sig, såsom iransmännen n. om Orleans