937 Genoveva-Gensonné 938 förmått Paris' befolkning att kvarstanna. Det för-täljes ock, att hon på ett underbart sätt lindrat en i staden utbruten hungersnöd. Senare skall hon öfver den hel. Dionysius' och hans följeslagares graf ha uppbyggt en kyrka, en lõregångare till det af Dagobert I upprättade stiftet S. Oénis. Hennes död sättes till 3 jan. 512. Hon begrofs i en åt Petrus och Paulus helgad kyrka, som sedan 6ck hennes namn. Sedan den 857 sköflats af nordmännen, återuppbyggdes den under abboten Stcphan af Tournay (1177-80) och nedrefs först 1809. Den till hennes ära 1764 uppförda S:te Geneviéves basilika invigdes under revolutionen till Panteon. Hennes relikskrin förvaras numera i den närbelägna kyrkan Saint Ëtienne du Mont. Den gamla legenden om G :s lif (tryckt i "Monumenta Germaniæ. script. rer. meroving.". III), som man förut antagit innehålla en historisk kärna, har nyligen af Kruse h frånkänts allt källvärde, och hans kritik är knappast vederlagd af L. Duchusnes "Ëtude sur la vie de S. Geneviéve" (1893). T. Il -r. Genoveva af B r a b a n t, pfalzgrefvinna, en af den tyska sagodiktningens mest rörande gestalter, skall enligt legenden ha varit dotter till en hcrtie af Brabant och omkr. 730 förmälts med pfalzgrefven Siegfried, hvars residens Hohensimmern la» på Triers område. Hon blef under sin makes frånvaro beljugen af hans hofmästare Golo, som sökt föiföra henne, och anklagades att ha brutit sin äktenskapliga tro. Hon dömdes därför till döden, men den tjänare, som fick i uppdrag att verkställa domen, intogs af medlidande och lämnade henne åt sitt öde i vildmarken, där hon lefde i sex år i en håla. lifnarande sig och sin under tiden födde son medelst örter och mjölk af en hind, till dess hennes gemål, hvilken insett hennes oskuld, träffade på henne under en jakt och återförde henne till sitt slott. Legenden berättades först af Emyich 1472. Jesuiten R. de Cerisiers behandlade sedan sagan i L'irmncence reconniie, ön rie de Gentriëne de Ihnbnril (1H47). efter hvilken den tyska äfvensom andra folkböcker blifvit bearbetade. Om legendens ursprung och litterära behandling se Seuffert, "Die legende v. d. pfalzgräfin Genovefa" (1877), Golz, "G. in der deutsehen dichtung" (1897) och F. Görrcs i Pirks "Monatsschrift fur rhcinisch-wostfälisrhe geschichts-und altertumskunde". II. Dramatiskt behandlades motivet af Ticck, Maler Muller. Raupach och Hebbel samt som opera af Schumann (1846). (Il-n B.) Genovino fdjonåvinå], it., "gcnuesisk". Se Dukat, sp. 1041. Genre [jär, af lat. ge'nns], fr., släkte, sia?, art. - Ordet, som i franskan kan beteckna hvilken art sora helst af konstens eller litteraturens skapelser, t. ex. genre Hsloriqne, g. de paysage. g. drnmn-tiqne o. s. v., nyttjades redan af Diderot (1713 -84), utan något förklarande tillägg, i sin nuv. moderna betydelse: det slags figurmålning, som framställer händelser eller tillstånd i det vanliga lifvet, sådant detta i skilda länder och tider samt inom skilda folk och klasser uppenbarar sig, i motsats till historie ni ålningen, som återgifver bestämda historiska tilldragelser (väl äfven drag från gudasagans eller allegoriens område), och porträttmålningen, som återgifver bestämda individer. Genremålningen, äfven kallad sedemålning, sedebild, är sålunda, som man sagt, ett "målande med obekanta storheter", historiemålningen med bekanta. Gränserna äro emellertid ganska sväfvande, i det historiska (mytiska) gestalter mycket väl kunna tänkas såsom deltagare i en fullkomligt alldaglig, betydelselös handling (tillstånd), och å andra sidan genrebilden genom djup i uppfattningen och storhet i återgifvandet kan erhålla en historisk karaktär. Mellanformer af genre och landskap eller af genre och djurstycke låta likaledes lätt tänka sig. - Genremålning förekom redan hos grekerna, ehuru egentligen under det börjande förfallets tid; sedermera hos romarna, såsom många bibehållna pompejanska målningar intyga. Under medeltiden kan genren ej sägas existera såsom själf-ständig konstart, och knappast »linier renässansens begynnelse och blomstring; men med senrenässansen framträder den alltmera bestämdt och når under l()00-talet i Nederländerna, genom en rad af framstående utöfvare, en hög grad af fulländning. Alstren af denna nederländska genremålning äro ofta af litet format, s. k. k a b i n e t t s t y c k e n. Genremålningen uppskattades jämväl under 1700-talet och intager inom nutidens konst en mycket dominerande ställning. - Äfven genreskulp-t u r förekom under antiken och är af nutiden synnerligen omhuldad. Upk.* Genremålning. Se G en r e. Genre poissard [jär pwasä'r], fr. Se Vadé, Genreskulptur. Se G e n r e. Genro 1. Genro-in ("de äldre statsmännens råd"), en japansk rådsförsamling, hvars medlemmar utnämnas på lifstid af kejsaren och i viktigare politiska frågor till honom afgifva utlåtande. Se J a p a n (Författning). Gens, lat., kallades i Rom urspr. en patricisk ätt eller släkt, vanligen omfattande flera familjer (/rtiwj/jrr), t. ex. gens Clnmlia. Julia. Under det romerska samhällets första tid hade endast de. som tillhörde en gens, fulla medborgerliga rättigheter. Senare användes namnet äfven om plebejiska ätter. Föreningsband för ätten voro af ålder vissa gemensamma religiösa handlingar och bruk samt gemensam gra f plats. Den enskilde medlemmen af en ätt hade vissa anspråk på skydd och -understöd af ätten, medan å andra sidan denna ålade sina medlemmar igerililes) vissa förpliktelser, t. ex. i fråga om vård af egendom och arf m. m. Släktnamnet (nnmen) var gemensamt för olika grenar af ätten, hvilka däremot hade ett särskildt familjenamn, ofta uppkommet af ett någon medlem i forna tider tillagdt binamn (cognomen), t. ex. Publius (prnnomen, förnamnet), Cornelius (släktnamnet). Scipio (familjenamnet). Stundom tillades ett fjärde (agnomen: tillnamn), t. ex. Africanus. Ordet begagnas äfven att beteckna en folkstam, folk. t. ex. gens lognta, det togakladda (= romerska) folket. R. Tdh. Gens de qualité f Ja d,» kalitë], fr. Se Q u a l i t e. Genserik l ge'n-]. Se G e i s e r i k. Gensfleisch [ge'ns-], Henne. Se Gu ten ber g. Gensonné l fäs:inë], Armand, fransk politiker, f. 10 aug. 1758 i Bordeaux, d. 31 okt. 1793 i Paris, var advokat vid parlamentet i sin födelsestad och blef 1791 af dep. Gironde vald till medlem af kassations-domstolen samt af lagstiftande församlingen, där han understödde Brissots politik och föreslog beslutet om konungens bröders jämte flera ansedda emigranter?