"ruwaert", nästan diktatorsmakt, men mördades 1345; den senare stupade 1382 i det för den flandriska demokratien förkrossande nederlaget mot grefve Ludvig af Maele vid Roosebeke. Kort därefter, 1385, måste G. underkasta sig hertigens af Burgund välde, men fick behålla sina fri- och rättigheter. G. stod vid denna tid på höjden af blomstring, framkallad i synnerhet af dess omfattande klädesfabrikation (ylleväfvarskrået ensamt kunde uppsätta 18,000 stridbara män). Genom Karl den djärfves dotter Marias giftermål med ärkehertig Maximilian kom G. till huset Habsburg. Det gjorde efter Marias död (1482) uppror mot Maximilian, men kufvades efter en tids framgång, 1487. Under Maximilians sonson, kejsar Karl V:s tid började stadens makt att aftaga. När Karl 1539 pålade grefskapet Flandern en ny skatt, vägrade G:s borgare att erlägga densamma, insatte en egen regering samt fördrefvo adeln och alla anhängare af ståthållarinnan Maria, Karls syster, men Karl betvang staden (1540), fråntog den dess privilegier, kanoner och andra vapen samt afpressade borgarna 150,000 gyllen, för hvilka medel citadellet uppfördes. I G. afslöts 8 nov. 1576 den s. k. pacifikationen i G., mellan Holland och Zeeland å ena sidan samt de södra nederländska provinserna å den andra, till gemensamt försvar mot det spanska förtrycket. G. tog lifligt del i frihetskriget, men eröfrades 1584 af spanjorerna, och under de följande åren utvandrade många af G:s borgare till England och Tyskland. Genom frederna i Rastatt och Baden (1714) tillföll G. jämte de öfriga spanska Nederländerna Österrike. 1795 eröfrades det af fransmännen och var 1795--1814 hufvudstad i departementet L'Escaut. Under de "hundra dagarna" tog Ludvig XVIII sin tillflykt till G. Där undertecknades 24 dec. 1814 en fredstraktat mellan England och Nord-Amerikas förenta stater. 1814--30 var G. jämte det öfriga Belgien förenadt med Holland samt gick under denna tid, gynnadt af konung Vilhelm I, raskt framåt i industriell utveckling, hvarför stadens borgare ganska lång tid efter 1830 hyste sympatier för det oraniska husets välde. Litt.: De Potter, "Gent van den oudsten tijd tot heden" (6 bd, 1883--91), van Duyse, "Gand monumental et pittoresque" (1886), och de Vlaminck, "Les origines de la ville de Gand" (1891). Jfr äfven Pirenne, "Histoire de Belgique" (2 bd, 1900--03, tysk öfv. 1899--1902). (V. S-g.) Gent [gent], Justus (Jodocus, Josse) van, flandrisk målare, som omtalas 1465-75, skall enligt äldre uppgift ha varit lärjunge af Hubert van Eyck, hvilket dock svårligen kan vara riktigt. Troligare är, att Jan van Eyck varit hans lärare. En enda bild af G. är fullt autentisk, nämligen en framställning af Nattvarden, färdig 1474 för brödraskapet "Corpus Christi" i Urbino, uppsatt i kyrkan S. Agata och numera en pärla i stadens målningsgalleri. Motivet är egendomligt: likasom i en ungefär samtidig målning af Luca Signorelli, utdelar här Kristus, gående framför nattvardsbordet, hostian åt de knäfallande lärjungarna; åskådare af akten äro Urbinos hertig med gemål och följe samt den persiske gesanten, venezianaren Zeno. Taflan anses som ett af den äldre flandriska skolans yppersta verk och utmärker sig för harmonisk anordning jämte god teckning, lycklig karakteristik i hufvuden och kraftig färg. Den är en stor praktbild, 3 m. i kvadrat, och en af de äldsta oljemålningar uti Italien. C. R. N.* Ge'nthios. Se G e n t i u s. Genthit, miner. Se Garn i er i t. GentJäna L., bot. farm., ett släkte af glatta örter med motsatta, hela och helbräddade blad, vanligtvis blå eller hvita, sällan röda blommor, utgörande typen för fam. Gentianaceæ. Blomfodret är 4-5-flikigt; blomkronan är tratt- eller bägarlik, 4-5-flikig, ibland försedd med en bikrona af fransade fjäll i svalget; ståndarna (lika många som kronflikarna) äro fästa nere i pipen, stiftet har tvåklufvet märke, frukten är en enrummig kapsel. Af de omkr. 300 arterna, som förekomma hufvudsak-ligast i bergstrakter på norra halfklotet och på Anderna, finnas omkr. 12 i Skandinavien. Allmännast är G. campestris L., fältstålört, som växer på backar och betesmarker öfver hela landet. I fjälltrakter är G. nivalis L., blåstjärna, bekant för sina vackert djup- Mg. i. Gentiana acauiis. blå blommor, ej sällsynt. I trädgårdar odlas ofta den praktfulla, storblommiga G. acauiis L. (se fig. 1), inhemsk i södra Europas bergstrakter. Gentianaarternas rötter innehålla sockerarten gentianos. Alla Gentianaarter ha en starkt besk smak, beroende på närvaron af en glykosid, gentiopikrin (gentian-bitter), C20H30012, som är det hufvudsakligen verksamma i den drog, som kallas baggsöterot 1. gentianarot, Radix Genlianæ, hvilken förnämligast tages af den i mellersta och södra Europas fjälltrakter (i synnerhet å Schweizal-perna) växande G. lutea L. (se fig. 2), men äfven kan insamlas af den bl. a. å Norges sydvästliga fjäll förekommande G. purpurea L. och för öfrigt äfven erhållas af G. pan-nonica Scop. (Ungern,. Böhmen, Österrike, Pyrenéerna) och G. punctata L. (Österrike, Mähren, Pyrenéerna). Gentianarot, såsom drog, består af större och mindre bitar af roten, hel eller längs klufven, alltefter dess groflek. Bitarna äro ofta böjda och ibland greniga, färgen utvändigt gulbrun eller rödaktigt brun, inuti ljusare brungul. Rotens öfre del kan vara 2-6 cm. i tvärlinje, dess ytterbark är tvärringlad och skrynklig (i synnerhet lios G. lutea L.); nedre delen af roten Fig. Gentiana lutea.