ock på ett dominerande sätt in såväl i geodesiens praktiska delar som äfven i dess beräkningsmetoder, och detta till följd af de icke obetydliga värden, som de långvariga och omfattande geodetiska mätningarna representera i samhället. De enklaste geodetiska mätningarna förekomma inom landtmäteriet. Plan- och höjdmätning (nivellering, trigonometrisk och barometer-höjdmätning) sammanfattas under namnet praktisk geometri. De topografiska, särskildt de takymetriska och fotogrammetriska mätningsmetoderna, grundas på denna del af geodesien. De nu nämnda enkla mätningsmetoderna kunna i allmänhet direkt tillämpas på endast mindre områden. För upprättande af kartverk öfver hela statsområden åter eller för andra mera omfattande mätningar måste först trianguleringsarbeten utföras som sammanhållande stomme för nyss nämnda detaljmätningar. Ett triangelnät består af en följd af intill hvarandra fogade trianglar, hvilkas sidor bilda fria syftlinjer; vinklarna mellan dessa mätas direkt med teodolit, hvaremot sidornas längder erhållas genom trigonometrisk räkning, sedan en af dem, basen, blifvit direkt uppmätt. Vid triangulering af l :a ordningen äro triangelsidorna af flera mils längd, och mätningen afser den största noggrannhet. Då nu basmätningen förlägges till gynnsam terräng och utföres med särskildt därför konstruerade basapparater af hög precision (bl. a. E. Jäderins mätningssträngar), kan den egentliga trianguleringen genom enbart vinkelmätning bestämma afstånden mellan de merendels högt belägna triangelpunkterna i sådan mark och på sådana afstånd, där direkt längdmätning är praktiskt outförbar eller åtminstone icke kan tafla med trianguleringen i noggrannhet. Dessa triangelnät af l :a ordningen bilda den fasta stommen för ett lands uppmätning, och denna fullföljes sedermera medelst inkoppling af 2:a, 3:e o. s. v. ordningens nät med kortare sidor och där mätningsinstrumenten äro af enklare slag, samt medelst öfriga s. k. trigonometriska mätningsmetoder, särskildt polygonmätning. Bestämningar af triangelsidors asimut samt triangelpunkters polhöjd och longitud (geografiska koordinater) genom astronomiska observationer och genom beräkning ur trianguleringen höra ock till denna del af geodesien. Då dessa siffror skola användas för kartor, kommer den matematiska teorien för den buktiga jordytans afbildning i kartans plan (kartprojektioner) till användning. Mätningspunkternas sålunda vunna geodetiska koordinater, som ange planläget, jämte höjd öfver hafvet utgöra det siffermaterial, som är erforderligt för en ekonomisk eller topografisk kartläggning och utgöra den matematiska grundvalen för ett rationellt mätningssystem. Särskildt märkas de i många stater i minsta detalj utbildade och vetenskapligt grundade katastermätningarna och precisionsafvägningssystemen. I Sverige är en 6,500 km. omfattande precisionsafvägning utförd 1886 - 1905 under ledning af P. G. Rosén. Gradmätning är en kombination af triangulering och astronomiska ortbestämningar i afsikt att bestämma jordens matematiska figur, dess form och storlek. Jordens matematiska figur, den s. k. geoiden, kan anges som världshafvens medelvattenyta och dennas tänkta fortsättning under fastlanden samt utgöres i det närmaste af en något afplattad rotationsellipsoid. Genom astronomiska bestämningar erhålles riktningen af lodlinjen i observationspunkten; förenas nu två sådana punkter med ett triangelnät, som lämnar afståndet dem emellan, erhållas de bestämningsstycken, som gradmätningen använder för att geometriskt beskrifva jordytan. Gradmätningens hufvudprincip är använd så tidigt som omkr. 200 år f. Kr. af Eratosthenes (se denne), som bestämde jordklotets storlek genom att mäta afståndet mellan två punkter (Syene och Alexandria) och vinkeln mellan lodlinjerna i dessa punkter (polhöjdsskillnaden). Numera stå för gradmätningsändamål till förfogande triangelnät öfver världens flesta civiliserade länder. Af särskildt intresse för Sverige äro: Maupertuis' gradmätning i Lappland 1736 - 37, hvari Celsius deltog; Svanbergs komplettering och utvidgning af samma mätning 1801 - 03; den på midten af 1800-talet uppmätta bågen från Donau genom Ryssland och Finland utefter Sveriges nordöstra landgräns och upp till Hammerfest, hvarvid H. Selander och D. G. Lindhagen medverkade; de sedan 1805 alltjämt fortgående karttrianguleringsarbetena i Sverige, hvarvid P. G. Rosén funnit märkliga lodafvikelser; samt den 1902 afslutade svensk-ryska gradmätningen på Spetsbergen. Längdenheten meter fastställdes 1810 genom af Frankrike utförda gradmätningar på sådant sätt, att meridiankvadrantens beräknade längd utgjorde exakt 10 mill. m. Ett 1864 organiseradt vetenskapligt samfund Internationella jordmätningen, som räknar officiella representanter från nästan alla civiliserade stater och opererar med internationella medel, har i hög grad bidragit till gradmätningarnas nuvarande stora omfattning liksom till systematiskt mellanfolkligt arbete för geodesiens vetenskapliga och praktiska mål. Sålunda bearbetas på en 1866 upprättad internationell geodetisk centralbyrå (Bureau central de l' Association géodésique internationale), som, förenad med det 1869 af Baeyer grundade preussiska geodetiska institutet, är förlagd till Potsdam och sedan 1886; står under Helmerts ledning, såväl det oerhörda mätningsmaterial, som samlats genom de olika ländernas gradmätningsarbeten, som ock tyngdkraftsbestämningar och observationer för bestämmandet af jordens rörelse. Tyngdkraftens storlek (acceleration) bestämmes dels till lands medelst pendelapparater, dels till sjöss genom kvicksilfverbarometer och koktermometer. På senare tid har Internationella jordmätningen organiserat observationer af de märkliga, endast till en half bågsekund uppgående polhöjdsförändringarna: 8 stationer jorden rundt arbeta härvid enligt gemensamt program. Genom ytterst känsliga seismometrar, s. k. horisontalpendlar, har dessutom konstaterats, att jorden under inverkan af månens och solens dragningskraft undergår en elastisk formändring af likartad natur med tidvattensfenomenet. Geodesiens mätningar lämna för öfrigt teorien underlag äfven för studiet af massfördelningen i jordens inre. K. Rn. Geodestesi, bot., växtens förmåga att förnimma gravitationsriktningen. Se Geotropism. H. Hn. Geodet, person, som sysselsätter sig med geodesi (se d. o.). -- Geodetisk, som tillhör eller har afseende på jordmätning, geodesi.