961 Geofiler-Geografi 962 öppnade portarna till Académie des sciences 1807. 1808 utnämndes han till professor vid Faculté des sciences. Under slutet af sitt lif blef G. blind, hvilket dock icke hindrade honom att utveckla en storartad vetenskaplig verksamhet. - Genom alla G :s skrifter går tanken om enheten i djurrikets organiska plan; häri är han jämte sin landsman Lamarck en af de mest betydande banbrytarna för descendens-teorien (se d. o.), öfver detta ämne egde mellan G. och G. Cuvier (1830) en mycket märklig diskussion rum i franska vet. akad. Utom sina många afhandlingar i tidskrifter och lärda samfunds handlingar utgaf G. en mängd arbeten, såsom Philosophie anatomique (1818-20), Principes de la philosophie zoologique (1830), bägge innehållande utförliga framställningar af hans åsikter om djurrikets plan; vidare Ëtudes d'un naturalists (1835), Notions de philosophie naturelle samt Histoire naturelle des mammi-féres (i förening med F. Cuvier, 1820-42). 2. I si d öre G., den föregåendes son, zoolog, t. 1805, d. 1861, blef redan vid 19 års ålder faderns assistent och holl från år 1830 i stället för honom föreläsningar i "Jardin des plantes". Frågan om djurens missbildningar och de därvid gällande lagarna, som redan ådragit sig faderns uppmärksamhet, behandlades med mycken omsorg af G. i Histoire des anomalies de l'organisation chez l'homme et les animaux (1832-37), hvilket arbete är af ett utmärkt vetenskapligt värde. Som föreståndare för djursamlingen i "Jardin des plantes" vinnlade sig G. mycket om acklimatisation af utländska djur i Frankrike och utgaf sina rön i Domestication et naturalisation des animaux utiles (1854). Af sitt varma intresse för saken leddes G. äfven till stiftande af "Société pour l'acclimatation". I sitt ofullbordade arbete Histoire générale des régnes organiques (1852) utvecklade han närmare sin faders idéer. (L-e.) Geofiler (af grek. ge, jord, och fi'los, vän) 1. Geofyter (af grek. f y to'n, växt), bot., sådana växter, som anlägga de nya skotten under jordens yta, hvarest de genomgå en del af sin utveckling. Exempel härpå äro lökväxter, växter med rotstockar (Anemone nemorosa, Convallaria, Polygonatum), knölar (Crocus, Arum) m. fl. H. Hn. Geofysik (af grek. ge, jord, och fy'sis, natur) 1. Tellurisk fysik (af lat. te'llus, jorden), läran om de fysiska företeelserna eller egenskaperna hos jordklotet, nämligen dess inre värme, täthet, jordmagnetismen m. m. Geofysiken står i nära samband med geologien och utgör själf en del af den kosmiska fysiken, hvilken dessutom omfattar meteorologien och de fysiska förhållandena inom världsrymden. ". E. E. Geofyter, bot., detsamma som ge of il er (se d. o.). Geogeni l. Geogoni (af grek. ge, jord, och gonos, ursprung), teorierna för jordklotets ursprungliga bildande eller uppkomstsätt. Dessa teorier utgöra, så att säga, första inledningen till jordens utvecklingshistoria, men äro ännu h. o. h. eller till största delen hypotetiska och således vidt skilda från de inom geologien, med stöd af verkligt iakttagna fakta, dragna slutsatserna rörande bergarternas m. m. bildande och de förändringar, som desamma undergått. Med ofvan angifna begränsning af begreppet kan geogenien således betraktas som endast den spekulativa delen af geologien, om den ens bör räknas dit. Ordet begagnas numera ganska sällan. E. E. Geognosi (af grek. ge, jord, och gnosis, kunskap), en förr allmänt använd benämning för den del af geologien (se d. o.), som har till föremål att undersöka och beskrifva den närvarande beskaffenheten af jordskorpans alla delar och de olika förhållanden (med afseende på utsträckning, form och begränsning), i hvilka de uppträda till hvarandra. Geognosien är således ett angifvande af observerade fakta, utan några slutledningar rörande tillkomstsättet och dettas orsaker, samt behandlas numera under rubriken geologi. -- Geognostisk, som hör till eller har afseende på geognosi. E. E. Geognostisk. Se Geognosi. Geogoni. Se Geogeni. Geograf (se Geografi), "jordbeskrifvare", författare i geografien; i geografiens vetenskap kunnig person. Geografdagar. Se Geografiska kongresser. Geografi (af grek. ge, jord, och grafein, skrifva), jordbeskrifning, den vetenskap, som lär oss känna vår jord som en med egendomlig organisation utrustad och till bostad för människor bestämd världskropp. Geografien kommer alltså att innehålla två olika moment: ett rent naturvetenskapligt, nämligen skildringen af jordytan och de faktorer, som inverka på denna, äfvensom af de organismer, som ha sitt hemvist på densamma, och ett antropologiskt, som behandlar människan (grek. anthropos) ur geografisk synpunkt. Uppfattningen af dessa båda moments förhållande till hvarandra har ända till senaste tider varit mycket olika. Redan hos grekerna, den geografiska vetenskapens grundläggare, fanns en mer naturvetenskaplig riktning, representerad af Aristoteles, Eratosthenes, Ptolemaios, och en mer humanistisk, som hade till målsmän bl. a. Herodotos och Strabon. Genom de stora upptäckterna i slutet af medeltiden och i början af nya tiden fick den rent beskrifvande geografien det största intresset, och särskildt blef skildringen af de nyupptäckta folkens seder och bruk en hufvudsak. Renässanstidens s. k. kosmografier kommo härigenom att lägga hufvudsaklig vikt vid ländernas historia, städer och "sevärdheter", men de togo föga hänsyn till deras natur. Sålunda upptager Seb. Münsters "Cosmographia universalis" (1544) sju sidor om Sveriges konungar, men blott två om dess geografi. Om också under 17:e och 18:e årh. funnos målsmän för en mer vetenskaplig riktning (Varenius, Kant, T. Bergman m. fl.), så var dock den kosmografiska riktningen förhärskande, medan de rent geografiska notiserna ofta voro inskränkta till en torr massa namn. Med A. von Humboldt (1769--1859) och K. Ritter (1779--1859) börjar en ny uppfattning af geografien. Den förre, som förenade en under vidsträckta resor skärpt, nästan allsidig naturvetenskaplig utbildning med en sällsynt framställningsförmåga, är skaparen af det naturvetenskapliga elementet i den moderna geografien; Ritter åter, en kammarlärd af hufvudsakligen historisk läggning, har förtjänsten af att först ha klarlagt geografiens uppgift och därmed att ha lagt grunden för dess vidare utveckling. Enligt honom skall geografien