Pythagoras (568--omkr. 494) lärde, att jorden är ett klot, en uppfattning, som efter Aristoteles var allmänt antagen. Herodotos (484--424 f. Kr.) är icke blott "historiens fader", utan äfven fader till den historiska land- och folkbeskrifningen; med förkärlek skildrar han folkens seder och äldre historia, men äfven ländernas utseende och natur, och han omtalar deras berg och floder, därvid framhållande sammanhanget mellan jorden och dess bebyggare. -- Genom Alexander den stores krigståg utvidgades grekernas jordkunskap betydligt; samtidigt upptäckte köpmannen Pytheas från Massilia (på 320-talet) norra Europa, där han framträngde till landet Thule. Det vetenskapliga resultatet af Alexanders tåg bearbetade Aristoteles (384--322 f. Kr.) och hans lärjunge Dikaiarchos (omkr. 320) samt den geografiska skolan i Alexandria, hvars främste man var Eratosthenes (276--195). Han sysselsatte sig väsentligen med beräkning af jordens gestalt och storlek, hvilken han beräknade genom en gradmätning, den första, som företagits; han uppgjorde en karta öfver den bebodda världen, indelade jorden genom ett fåtal meridianer och paralleller i "sigillytor" (sfragider) -- för lokaliseringändamål -- samt beskref jorden efter länder och folk. Hans lärobyggnad låg i det stora hela till grund ännu för Strabon (63 f. Kr.--25 e. Kr.), som skref det förnämsta arbete inom den beskrifvande geografien, som forntiden lämnat oss. Romaren Pomponius Melas (omkr. 40 e. Kr.) "De chorographia" blef en af de mest lästa handböckerna i geografi under hela medeltiden och i början af nya tiden. Forntidens geografiska forskning kan anses af slutad med Klaudios Ptolemaios (2:a årh. e. Kr.), som ansågs för forntidens störste geograf, tills han i våra dagar fått dela äran med Strabon. Ptolemaios ser geografiens uppgift icke i korografien och topografien, utan i en exakt framställning af jordytans karta och lämnar med stöd af alla förut befintliga källor en kritisk materialsamling för uppgörande af sådana kartor, därvid anvisande nya projektionsmetoder. Hans verk trycktes första gången 1475. -- Romarnas insats i geografien är icke särdeles betydlig. De viktigaste författarna äro Cæsar och Tacitus, som lämnat värdefulla beskrifningar, den förre af Gallien, den senare af Germanien, hvarjämte Plinius d. ä. (1:a årh. e. Kr.) i sin "Historia naturalis" har en geografisk afdelning, bestående af en mängd hopplockade, ofta okritiskt gjorda citat. På honom stödde sig C. Julius Solinus, hvilken i 3:e årh. skref ett geografiskt verk, som under medeltiden var ännu mer läst än t. o. m. Pomponius Melas. -- Romarna egde flera dels skrifna, dels målade reseböcker, itineraria. Af de senare är den mest namnkunniga den s. k. tabula peutingeriana (se Peutinger). 2. Medeltiden. Med den antika kulturens undergång genom folkvandringarna inträda de "mörka århundradena" äfven i geografiens historia. Hela den antika lärdomen glömdes bort, och man förkastade t. o. m. en sådan lära som den, att jorden är ett klot, hvilken ingen antik geograf eller filosof efter Aristoteles betviflat. Bibeln lärde ju, att jorden var en rund skifva, i hvars midt Jerusalem låg. T. o. m. ännu mer besynnerliga teorier uppstodo; den mest bekanta af dem framställdes af den egyptiske munken Kosmas Indikopleustes (6:e årh.), hvilken lärde, att världen är afbildad genom det judiska tabernaklet och att jorden alltså är rektangelformig, dubbelt så lång som bred. Den uppbär liksom på höga murar himmelen, hvilken har en i dess längdriktning afrundad form o. s. v. Dock ha åtskilliga lärda, bl. a. Basilius den store och Gregorius af Nyssa, försvarat läran om jordens klotform, hvilken slutligen tack vare Isidorus af Sevilla och hans lärjunge Beda Venerabilis (674--735) åter blef allmänt gällande. -- I motsats till förfallet inom den kristna världen hade geografien under den äldre medeltiden en lysande period hos araberna, hvilka stödde sig på grekerna, i första rummet på Ptolemaios, och fortsatte dessas forskningsarbete. (Jfr Arabiska litteraturen.) Med korstågen börjar likväl ljusningen till en ny dag. Färderna till Heliga landet, beröringen med främmande folk och med den arabiska kulturen framkallade intresse för geografien; djärfva resande, som trängde genom hela Asien ända fram till Stilla hafvets kuster och i mycket lästa böcker skildrade, hvad de sett, ofta äfven åtskilligt underbart, som de icke sett, ökade detta intresse. Så uppstod åter en vetenskaplig geografisk forskning, hvilken dock aldrig nådde synnerligen långt, då den Liksom all annan vetenskap h. o. h. behärskades af vördnaden för Aristoteles. Tidehvarfvets störste lärde var dominikanmunken Albertus Magnus (1193--1280), som bl. a. behandlade ämnen ur den allmänna geografien, särskildt astronomiska, meteorologiska och geologiska frågor. För honom var dock Aristoteles den ofelbare mästaren. Däremot yrkade den snillrike franciskanmunken Roger Bacon (13:e årh.) på studium af naturen själf och tillämpade detta äfven i sin geografiska forskning. De största framstegen visa

Medeltida hjul- l. T-karta.

sig inom kartografien, som hade direkt gagn af de vidsträckta resorna till lands och vatten samt af kompassens användning. De otympliga s. k. hjul- eller T-kartorna (se fig.) från den äldre medeltiden, hvilka delade den runda, af oceanen kringflutna jorden i en östlig hälft, Asien, som genom Tanais (Don) och Nilen var skild från de två västliga