fjärdedelarna, mellan hvilka Medelhafvet var gräns, fingo vika för kompass- eller loxodromkartorna (ortolanerna), hvilka voro resultatet af sjöfarandes mätningar och kartläggning samt därför blefvo allt bättre, i synnerhet öfver de trakter, som italienska sjömän brukade befara -- alltså Medelhafvet och Europas västkust upp till Engelska kanalen. Mest betydande af dessa äro den s. k. Katalanska världskartan (1375) och Fra Mauros världskarta (1457--59). En verklig revolution inom den geografiska vetenskapen, särskildt inom kartografien, medförde bekantskapen med Ptolemaios, å hvars kartor under 1400- och 1500-talen de nyaste upptäckterna insattes, eller hvilkens verk kompletterades med alldeles nya kartor. -- Ett märkligt arbete är äfven Martin Behaims stora glob i Nürnberg (1491). 3. Nya tiden. 1) De stora upptäckternas tid (1492--omkr. 1600). Med upptäckten af Amerika och af sjövägen till Indien samt med de många mindre upptäckter, som följde med dessa stora, börjar en ny period i geografiens historia. De märkliga underrättelserna om dessa resor satte sinnena i rörelse, och det uppstod en liflig författarverksamhet, särskildt i Tyskland, som afsåg att meddela allmänheten kunskap om de nya länderna. Bland dessa författare må särskildt nämnas Martin Waldseemüller l. Hylacomylus, enär han i ett arbete 1507 (med karta) först föreslog, att den nyss upptäckta världsdelen skulle kallas America (efter Amerigo Vespucci, som han med orätt trodde vara dess upptäckare). De flesta af dessa verk, som vanligtvis kallades kosmografier, voro i hufvudsak beskrifvande; detta hade till följd, att de småningom togo med en mängd uppgifter, som icke hade något med geografien att göra, men däremot lämnade rent geografiska data å sido eller nöjde sig med torra namnregister. Typisk är den mest berömda och på samma gång den sista af de tyska kosmografierna under denna tid, Seb. Münsters "Cosmographia universalis" (1544). En och annan kosmografi, såsom P. Apianus' (1524), håller sig trognare till Ptolemaios och blir då också mer torr. Men äfven den matematiska geografien och kartografien vunno skickliga bearbetare, såsom i Frankrike Oronce Finé (1494--1555), i Nederländerna Gemma Frisius (1508--55) och -- den störste af alla -- Gerhard Mercator (1512--94), som omdanade kartografien, begagnade sig af nya projektioner, af hvilka den mest bekanta bär hans namn, och utgaf en mängd tekniskt fulländade kartor. Hans landsman Abrah. Ortelius (1527--98) utgaf bl. a. den första atlas i modern mening (1570), d. v. s. den första kartsamling, som icke står i något sammanhang med Ptolemaios, och hvars betydelse ligger däri, att den för alltid undanträngde den gamle greken. Under lång tid blefvo Nederländerna centrum för kartografien; näst dem stod på detta område Italien; men äfven i Frankrike och England började man snart att utgifva kartverk. Af största betydelse för den matematiska geografien var Coppernicus' (1473--1543) epokgörande upptäckt, att icke jorden, utan solen är vårt planetsystems centrum, samt Galileis (1564--1642) och Keplers (1571--1630) därpå grundade astronomiska upptäckter. Man började noggrannare, än förut skett, bestämma orters läge, hvilket kom kartografien till gagn. Frågan om jordens storlek upptogs till ny behandling genom holländaren W. Snellius, som 1615 företog en ny gradmätning. Än märkligare voro de nya uppslagen inom den fysiska geografien. Det viktigaste var, att man började emancipera sig från medeltidens auktoritetstro och i stället bygga sina åsikter på iakttagelser. Redan den mångsidige Lionardo da Vinci (1452--1519) påvisade, att hafvet förr gått högre än nu, såsom framginge af djur- och växtrester, som det kvarlämnat; han gaf äfven en förklaring af hafsströmmarnas riktning från ekvatorn mot polerna. Med passaden gjorde Columbus bekantskap på sin första resa. Spanjoren d'Acosta ådagalade (1590), att de tropiska regntiderna berodde på solens zenitalställning. Magnetnålens deklination var känd redan vid medeltidens slut; dess inklination upptäcktes 1544. 2) 1600- och 1700-talen. Under denna period upptäcktes Australiens övärld, företrädesvis genom Tasman och Cook, och därmed var jorden känd åtminstone till sina konturer. Intresset för geografien blef allt större. Först omkr. 1600 blef geografiens historia föremål för grundligare studier, i det att Philip Clüver (1580--1623) utgaf dels vidlyftiga monografier öfver flera romerska provinser, dels en banbrytande inledning till hela geografien. Af än större betydelse är B. Varenius (1622--50), 1600-talets störste geograf. Genom sin "Geographia universalis" (1650) inför han begreppet allmän geografi i den mening, som det ännu har, och lämnar en snillrik framställning af den fysiska geografien, hvars grundläggare han kan sägas vara. Bland dem, som fortsatte hans verk härutinnan, må nämnas fransmannen Ph. Buache (1700--73), svensken Torbern Bergman (1735--84), hvars "Fysisk beskrifning öfver jordklotet" (1766) bildar epok i geografiens historia, samt den tyske filosofen I. Kant (1724--1804), som bl. a. framställde en teori för planetsystemets uppkomst, hvilken något liknar den, som 1796 uppställdes af fransmannen P. S. de Laplace (1749--1827). -- Kartografien hade många framstående utöfvare; särskildt må framhållas fransmannen J. B. d'Anville (1697--1782), som utgaf en på jesuiternas mätningar grundad karta öfver Kina (1737), hvilken än i dag ligger till grund för alla kartor öfver östra Asien, samt en kritisk karta öfver Afrika (1749), å hvilken han helt enkelt strök bort alla de namn, som förr insatts på Afrikas karta, men som han icke fann säkert bestyrkta. Han gjorde därigenom denna karta till den "tabula rasa", som den var långt in på 1800-talet. -- Nya undersökningar om jordens storlek och form verkställdes af franska vetenskapsakademien genom gradmätningar i Lappland (1736--37) och på Quitos platå (1735--41). Genom den af Newton uppfunna, af Hadley 1718 förbättrade spegelsextanten, Huygens' kronometer, förbättrad af Harrison (1735), och genom noggranna måntabeller (af Euler 1746, tr. 1772, och J. T. Mayer 1753, tr. 1770) fingo sjömännen möjlighet att noggrant bestämma orters astronomiska läge, och på detta sätt blef det möjligt att åstadkomma goda kartor öfver Stilla hafvets vid denna tid genomforskade övärld. Af största betydelse för geografien var den geologiska vetenskapens utveckling. Dansken N. Steno (1638--86) framlade 1669 en i hufvudsak