riktig förklaring af sedimentens uppkomst, i Sverige observerades och diskuterades de nivåförändringar, som vårt land tydligen genomgått, och i Tyskland uttalade A. G. Werner (1750--1817) nya åsikter om bergens uppkomst. Hydrografien, som redan intresserat Varenius, vann ökad utbildning genom iakttagelser under upptäcktsresorna, hvarjämte I. Newton (1642--1727) gaf en förklaring öfver ebb- och flodfenomenet. Klimatologien får en fast grund genom konstruktionen af barometern och termometern; den förra gaf äfven ett bekvämt sätt att mäta höjder. De meteorologiska observationerna började kartläggas. Engelsmannen E. Halley uppgjorde 1688 en vindkarta, den första af alla meteorologiska kartor. Humboldt uppdrog de första isotermerna (1817), Luke Howard gjorde 1803 den ännu bestående klassifikationen af molnslagen. Jordmagnetismen, känd redan under medeltiden, studerades ifrigt, och resultaten kartlades. Så utgaf Halley (1700) den första isogonkartan och svensken J. K. Wilcke (1768) den första isoklinkartan öfver jorden samt norrmannen Kr. Hansteen de första isodynamkartorna (1825 och 1826). Slutligen uppstodo under denna period växt- och djurgeografien, båda närmast framkallade genom Linnés verksamhet. Näst honom böra A. von Humboldt och svensken G. Wahlenberg (1780--1851) anses som växtgeografiens grundläggare. Det första uppslaget till ett vetenskapligt studium af människoraserna gaf fransmannen F. Bernier (1684), men äfven här var Linné banbrytande. Samtidigt med honom framställer tysken J. F. Blumenbach sin indelning af människoraserna (1775). 3) 1800-talet. Med A. von Humboldt och K. Ritter börjar en ny tid i geografiens historia. Den vetenskapernas specialisering, som varit utmärkande för 1800-talet, medförde, att de naturvetenskaper, som i äldre tider oftast behandlats i geografisk anda, då gingo sina egna vägar mot egna mål. Geografien hade att ur de gjorda upptäckterna låna, hvad som för dess syften var användbart, och att därmed förklara de geografiska företeelserna. Geografiens historia berör därför under denna tid väsentligen delar af de flesta naturvetenskapers och äfven några humanistiska vetenskapers historia. Redan de geografiska upptäcktsresorna ha, sedan världskartan under århundradets lopp i det närmaste blifvit fixerad, fått en annan karaktär. De ha mer afsett att studera mindre kända länders flora, fauna eller människor än att göra rent geografiska upptäckter, och deras resultat ha närmast kommit andra vetenskaper till godo, om de också gjort den geografiska kunskapen mer fullständig. Kartografien har också genom dessa resor och under dem verkställda mätningar och ortbestämningar fått en rik utveckling. Inom kulturstaterna ha trianguleringar företagits och exakta s. k. generalstabskartor utarbetats, hvarjämte den kartografiska tekniken nått en utomordentlig höjd. -- Geologien har bragt nytt ljus öfver jordens historia; den moderna oceanografien, grundad af M. F. Maury ("The physical geography of the sea", 1855), har utvecklats bl. a. genom särskilda expeditioner för hafvens utforskande; ett systematiskt studium af luften och klimatet har möjliggjorts genom inrättande af meteorologiska anstalter (sedan 1850-talet), djur- och växtgeografien gjort stora skördar af de vetenskapliga forskningsresorna, och slutligen har vetenskapen om människan börjat med ifver bedrifvas. Geografiens klassiska land är Tyskland. Dess förnämsta geografer ha efter Humboldt och Ritter varit Berghaus, Kiepert, Peschel, Petermann, v. Richthofen, Ratzel, H. Wagner, Kirchhoff, Supan och Penck, till hvilka kan läggas österrikaren E. Richter. Österrikare äro ock två vetenskapsmän, som i hög grad påverkat den moderna geografien: geologen Suess och klimatologen Hann. Inom Frankrike är E. Reclus det förnämsta namnet; vidare märkas V. de Saint-Martin och Vidal de la Blache. Inom de nordiska länderna intager A. Nordenskiöld första rummet, särskildt genom sina båda stora verk "Facsimileatlas" (1889) och "Periplus" (1897). Litt.: Den grekiska geografiens historia är med utomordentlig lärdom behandlad af Berger, "Geschichte der wissenschaftlichen erdkunde der griechen" (2:a uppl. 1903); vidare af Bunbury, "History of ancient geography" (2 dlr, 1883), samt mer kortfattadt af Tozer, "A history of ancient geography" (1897). Medeltiden skildrade Lelewel, "Géographie du moyen-âge" (4 bd, 1852--57, jämte "Épilogue", 1857), Kretschmer, "Die physische erdkunde im christlichen mittelalter" (1889) och "Die entdeckung Amerikas" (1892), samt Beazley, "The dawn of modern geography" (hittills 3 delar 1897, 1901, 1906, till 1420). Större delar af ämnet behandla O. Peschel, "Geschichte der erdkunde bis auf A. v. Humboldt und K. Ritter" (2:a uppl., utg. af S. Ruge, 1877), Vivien de Saint-Martin, "Histoire de la géographie et des découvertes géographiques" (1873), J. F. Nyström, "Geografiens och de geografiska upptäckternas historia till början af 1800-talet" (1899), S. Günther, "Geschichte der erdkunde" (1904), samt L. Hugues, "Storia della geografia e delle scoperte geografiche" (ännu ofullb.). -- En "litterär vägvisare" öfver alla delar af geografien finnes hos H. Wagner, "Lehrbuch der géographie", I (1894). J. F. N. Geografisk (se Geografi), som tillhör eller har afseende på geografien, jordbeskrifnings-. Geografiska föreningen i Helsingfors. Se Geografiska sällskap. Geografiska kongresser, möten af personer, intresserade för de geografiska vetenskaperna, i förening med utställningar af kartor, undervisningsmateriel och geografisk litteratur, ha antingen en internationell eller en nationell karaktär. Den första internationella kongressen samlades i aug. 1871 i Antwerpen, men var föga besökt; i den andra, i aug. 1875 i Paris, deltogo däremot alla kulturstater. Den tredje hölls i sept. 1881 i Venezia, organiserad af geografiska sällskapet i Rom, den fjärde i Paris 1889 i samband med världsutställningen, den femte 1891 i Bern, den sjätte 1895 i London, den sjunde 1899 i Berlin, den åttonde 1904 i Washington och den nionde 1908 i Genève. Nationella kongresser ha hållits först i England, men ha sitt egentliga hem i Tyskland, där från 1881 först årligen, sedan hvartannat år hållits s. k. geografdagar i olika städer i förening med utställningar. I Frankrike har Alliance française pour l'avancement des sciences, hvilken liksom det engelska mot-