07). - Jfr "Geographisches jahrbuch", bd 24 (1901). ~ J. F. N. Geografisk botanik, bot., detsamma som växtgeografi. Geografisk bredd. Se Bredd 1. Geografisk längd. Se Längd 1. Geografisk mil. Se Mil. Geografisk projektion. Se Kartprojektion. Geoid (af grek. ge, jord, och eidos, utseende), jordkroppens yttre gestalt eller form. Denna företer många ganska betydande afvikelser från den geometriskt regelbundna formen hos en sfäroid eller rotationsellipsoid. E. E. Geo-isoterm, meteor. Se Isoterm. Geokarp (af grek. ge, jord, och karpos, frukt), bot., sägcs om växter, som borra sina blommor eller outvecklade frukter ner i jorden, där de sedan mogna. Bekanta exempel på geokarpi äro flera leguminoser: Arachis hypogæa, Trifolium subterraneum och Voandzeia subterranea. Se Arachis och Voandzeia. Jfr Aerokarp och Amfikarp. G. L-m. Geokronit (af grek. ge, jord, och Kronos, Saturnus, emedan bland mineralets huvudbeståndsdelar antimon af alkemisterna skrefs med Jordens och bly med Saturnus' tecken), miner., ett sällsynt, i Sala grufva liksom också i Meredo och Pietra Santa i Italien förekommande rombiskt mineral, sammansatt enligt formeln Pb₅ Sb₂ S₈ af svafvelbly och svafvelantimon med litet svafvelarsenik. P. T. C.* Geok-tepe, Gök-tepe (turk. gjök tepe, "blå kulle"), en sedan 1881 i rysk besittning befintlig befäst ort i Transkaspiska området vid centralasiatiska järnvägen. General Skobelev bemäktigade sig i slutet af 1880 den befästa orten Jangi Kala s. om G. och intog med storm 24 jan. 1881 det af 40,000 tekke-turkmener försvarade G. samt fullbordade därmed turkmenernas underkastelse. Geolog (se Geologi), i vidsträckt betydelse en person, som särskildt studerar eller sysselsätter sig med geologi; uti inskränkt bemärkelse tjänsteman vid de statsinstitutioner, såväl i Sverige som i utlandet, hvilka ha till uppgift geologisk undersökning och kartläggning. Dessa tjänstemän benämnas (dock i Sverige ej officiellt) statsgeologer till skillnad från privatgeologer, som syssla med dylika arbeten för egen del. E. E. Geologi (af grek. ge, jord, och logos, lära), läran om jorden, är den vetenskap, som har till uppgift att utforska, undersöka och beskrifva dels hvaraf jorden består och huru dess särskilda delar (formationer, berg- och jordarter) äro beskaffade, begränsade och ordnade i förhållande till hvarandra, dels sättet, hvarpå dessa delar bildats, orsakerna till deras och hela jordskorpans nuv. beskaffenhet samt arten och verkningarna af de krafter (vattnets, glaciärers, vulkanismens o. s. v. verksamhet), som förr och ännu alltjämt sträfva att i viss mån omgestalta ytan af vår jord. -- Den del af geologien, som uteslutande har till föremål jordskorpans nuv. sammansättning och byggnad och som således är nästan rent beskrifvande, kallas äfven geognosi (se d. o.) i motsats till den del, hvilken med ledning af iakttagna fakta och kända naturlagar drager slutsatser rörande bergarternas m. m. uppkomst och som således utgör den vetenskapliga delen af hvad som förr hänfördes under benämningen geogeni (se d. o.). Då geologiens forskningsfält emellertid är för stort och mångsidigt att kunna omfattas af gränserna för geognosien och geogenien, har denna indelning numera kommit ur bruk och andra indelningar uppställts, bland hvilka efterföljande (efter H. Credner) torde vara den mest lämpliga: 1. Fysiografisk l. fysisk geologi, som afhandlar jordens form, storlek, ytbeskaffenhet och fysiska förhållanden. 2. Petrografisk geologi l. petrografi, som har afseende på beskaffenheten af de ämnen, hvaraf den för oss tillgängliga delen af jorden består. 3. Arkitektonisk geologi l. geotektonik, som rör bergartsmassornas form, begränsning, läge m. m., eller jordskorpans byggnad, arkitektur. 4. Dynamisk geologi, som har afseende på de krafter, hvilka varit och äro upphof till den nuv. ytbeskaffenheten och bergbyggnaden (vulkanismen, bergsbildningen, kemiska, fysiska och mekaniska krafter). 5. Petrogenetisk geologi, som afhandlar de särskilda bergarternas bildningssätt och omvandlingar. 6. Historisk geologi, som sysselsätter sig med jordens och dess organismers utvecklingshistoria samt de olika geologiska aflagringarnas åldersförhållanden och ordningsföljd, stratigrafi. Af ofvanstående afdelningar äro 1, 2 och 3 helt och hållet, de öfriga till stor del grundade på omedelbart iakttagbara fakta. Den historiska geologien innesluter i sig paleontologien (försteningsläran), hvilken har till föremål studiet af de i berglagren inneslutna lämningarna af forna perioders djur- och växtvärld och som bildar en särskild vetenskapsgren. Dessutom eger geologien många beröringspunkter med flera andra vetenskaper, såsom kemi, mineralogi, fysik och astronomi samt måste ofta beträda deras områden och begagna sig af de inom dem framställda grundsanningarna. -- Geologien består, såsom af ofvanstående inses, icke blott uti insamlande och beskrifvande af en mängd olika stenarter. Utom sin rent vetenskapliga betydelse, sitt värde som allmänt bildningsmedel och sin egenskap att väcka och lifva intresset för naturens under, är geologien i rent praktiskt afseende af mycket stor vikt. Bergsbruket, industrien, jordbruket och ingenjörsvetenskapen o. s. v. äro i många fall af densamma beroende, t. ex. för utredande af förekomsten och läget af malmer och stenkol m. m., af för jordbruket eller andra ändamål nyttiga berg- och jordarter, af vattentillgångar och annat. -- Geologien är en bland de yngsta vetenskaperna. De första ansatserna till en vetenskaplig utbildning af geologien träffas icke förrän i midten af 1600-talet. Dittills egde man mycket besynnerliga föreställningar i hithörande ämnen; så t. ex. förklarades försteningarna för alldeles tillfälliga, oorganiska bildningar o. s. v. Den förste, som med något skäl skulle kunna kallas geolog, är dansken N. Steno (1638--86). Någon egentlig utveckling fick geologien emellertid icke förrän vid midten af 1700-talet, då de beskrifvande naturvetenskaperna, hufvudsakligen genom Linnés verksamhet och föredöme, erhöllo en behöflig omgestaltning. Såsom föregångare vid tolkningen af de geologiska företeelserna kunna särskildt, jämte Linné, framhållas svenskarna E. Swedenborg och T. Bergman. Likväl erhöll geologien, under namn af geognosi, en något mera vetenskaplig prägel först genom den tyske geologen och mineralogen A. G.